maldonado
Hans parti fick bara 17 procent av rösterna i kommunalvalet förra året. Trots det är Juan Carlos Maldonado i dag Mijas nya borgmästare. En Sueco har träffat honom för att prata om allt från golf till åsnor och lokalpolitik.
 
De skulle kunnat ha varit familj, för mycket tyder på att det inte bara är efternamnet som de har gemensamt. Den ”gamla” Antonio Maldonado var en ytterst karismatisk borgmästare i Mijas under 80- och i början av 90-talet, och den ”nya” Juan Carlos Maldonado är, genom en ytterst kontroversiell pakt, ny i den heta stolen. Men det har han inga problem med. Mijas nya borgmästare vet exakt vad han vill med sin stad.
 
Närhet
Han möter pressen utan slips och ber om att allt ska vara avslappnat. De fina fasonerna har lagts på hyllan i stadens kommunhus. Den nya borgmästaren kommer att befinna sig på samma nivå som alla andra i staden.
 
”Rådhuset är inte längre någon privat herrgård. Tiderna, när antingen socialistpartiet eller Partido Popular hade absolut majoritet och härskade som de hade lust, är förbi. Så fungerade ju kommunen i över 30 år, men vi gör allt för att vår princip om närhet når ut i alla led”, berättar Maldonado, som fortfarande är förhållandevis ny på borgmästarstolen.
 
Han är dock långtifrån ny när det kommer till lokalpolitik. Förr var han nämligen medlem av socialistpartiet och det lokala ”Agrupación de Mijas”, innan han hittade och kände sig nöjd med sin plats i det nya partiet Ciudadanos. Nu gör han allt för att Mijas invånare ska känna sig nöjda med honom. ”Vi vill ha närhet till invånarna och involvera dem direkt i beslutprocesserna. Det är därför inte konstigt att vi håller offentliga möten i staden för att informera om våra planer och på så sätt för invånarnas direkta reaktioner”, berättar borgmästaren och refererar till bland annat mötet på stadens centrala torg ”Virgen de la Peña”, dit hundratals boenden kom för att diskutera torgets framtid, som i dag genomgår ett omfattande renoveringsarbete.
 
På samma sätt involverar det nya kommunalrådet de lokala bostadsföreningarna, affärsmännen, fackföreningarna och andra organisationer, när det handlar om att starta nya initiativ.
”Även de kommunalanställda hörs, för i sista ledet är det ju de som ska slutföra projekten. Deras åsikter är mycket viktiga och på så sätt får de också insyn i varför vi gör som vi gör. Besluten kommer inte längre bara uppifrån”, tillägger Juan Carlos Maldonado.
 
De nya projekten
Framtidsplanerna låter inte vänta på sig. Förra året gav kommunen klartecken till en rad större byggprojekt samt ett par nya golfbanor som ska byggas.
”Golfen är viktig för kommunen, men det är även miljön, så de nya banorna skapas efter tidens nya ekologiska standarder”, garanterar Maldonado, som generellt ser mycket optimistiskt på framtiden. Därför menar han också att tiden är rätt för att bygga ett nytt företagscenter.
”Jag tycker mig se hur det sprudlar av nyföretagaranda och initiativ i dessa trakter och kommunen bör göra allt för att hjälpa dessa nya initiativ. Företagscentret ska vara en kombination av kontor, butiker och lager”, berättar borgmästaren, som dock inte vill sälja skinnet innan björnen är skjuten.
”Projektet ligger fortfarande på ritbordet men vi gör allt för att det ska påbörjas innan slutet av vår valperiod”, säger Maldonado. Samma målsättning har Mijas-borgmästaren för galoppbanan, som år 2000 ansågs vara ett av de mest ambitiösa projekten på Costa del Sol, men som i dag bara står och förfaller.
”Det är en tråkig historia, som tillhör det förflutna. Men vi har som tur är riktigt intressanta projekt för platsen. Ett av dem är en idrottsstad. Ett annat går ut på att bygga ett privat universitet. Men jag måste vara ärlig och säga att det kommer att ta tid. Först ska bolaget bakom driften av galoppbanan avvecklas.”
 
En lite snabbare lösning ses dock ligga inom räckhåll för det mycket omtalade hotellet, kulturcentret och kockskolan CIOmijas.
”Vi jobbar hårt för att Juntan ska lösa situationen. Det är deras projekt och ansvar. Men vi bidrar med allt vi kan. För detta projekt är viktigt för Mijas. Realistiskt sett kan driften återupptas inom ett par månader”, förklarar borgmästaren.
 
Den hemliga pakten
Politiskt riktas all uppmärksamhet på Madrid just nu, där de fyra stora partierna inom spansk politik arbetar för att bilda en ny regering. Maldonado följer naturligtvis utvecklingen noga, och han döljer inte att han är bekymrad.
”Spanien står inför sitt andra politiska systemskifte, och det är politikernas plikt att visa att de är mogna att hantera situationen på korrekt sätt. Vägen fram är dialog och kompromisser. Jag tycker att mitt parti visar vägen, men det räcker naturligtvis inte. Vilja ska komma från båda hållen”, berättar borgmästaren, innan han vänder blicken inåt.” Ingen kommun i Spanien klarar av att leva av enbart sina egna skatter, utan är mycket beroende av statliga bidrag. Därför behöver vi ha en regering snarast. En regering som vet vad den vill, så att vi även här i Mijas vet vad vi har att arbeta med.”
 
På samma sätt menar Maldonado att Costa del Sol som helhet har behov av politisk stabilitet, så att dagens fina ekonomiska tillväxt, sysselsättningsgraden och turismen kan fortsätta.
 
Och just den politiska stabiliteten är en het potatis i kommunhuset i Mijas, där vågorna ibland blir höga. För med sina fem mandat bland kommunstyrelsen 25 medlemmar, är Maldonados parti, Ciudadaos, bara kommunens tredjestörsta parti. De får stöd av Partido Populars elva mandat, som säkrar majoritet och inget inflytande från socialistpartiet. Kommunstyret är atypiskt, för det mest naturliga skulle naturligtvis vara om Partido Popular satt på bormästarposten. Men en pakt, eller en kompromiss om man hellre säger så, mellan partierna, är förklaringen. I landstinget i Málaga har Ciudadanos de två mandat som Partido Popular saknar för att få majoritet. De mandaten ”får” Partido Popular. I gengäld ger det fria händer till Ciudadanos och Maldonado i Mijas. Sistnämnda vill naturligtvis inte bekräfta detta avtal, men leendet på hans läppar går inte att tvivla på. Pakten är kontroversiell. Maldonado är kontroversiell. Men intervjun lämnar inga tvivel kring om att han vet vad han vill med Mijas.
que-pasa-deler
Maldonado om åsnorna
”Det är Mijas varumärke och en bit historia, som vi inte bara kan radera. Vad vi däremot kan göra är att försäkra oss om att åsnorna behandlas riktigt och har ett bra liv. Därför ska deras viloperioder respekteras, de ska ha ordentlig mat och näring samt deras ägare ska gå en kurs för att förnya deras licens.”
que-pasa-deler
Maldonado om Donald Trump
”Han representerar ett fenomen som skrämmer mig lite. Både i USA, Europa och Spanien fokuseras det i dag allt mer på de politiska personligheterna. Partierna de representerar och deras politiska budskap kommer i andra hand. Och det är oroväckande.
En person som Donald Trump kan vinna bara genom att vara bra på att sälja sig själv. Och det är farligt.”
que-pasa-deler
Den ”gamla” Maldonado
Antonio Maldonado är fortfarande ihågkommen. Och inte bara i Mijas, där han vann fyra kommunalval i rad, med absolut majoritet, från 1979 till 1993. Med sin slogan ”Que suerte vivir en Mijas” (Vilken tur att bo i Mijas) startade han ett flertal initiativ i den vita staden. En del gjorde honom populär – andra impopulär. 1993 blev han osams med sitt eget parti, PSOE, och drog sig sedan tillbaka från politiken. Tio år senare gjorde han comeback med ett eget parti; Partido Socialista de Mijas, men han fick bara två mandat i kommunstyrelsen, vilket inte räckte för att ge honom något inflytande. Plötsligt dök han sedan åter upp i politiken 2011, och då till och med som ”vän” till den politiske ärkefienden Partido Popular, som just hade vunnit deras första val någonsin i Mijas. Partiet gav Antonio Maldonado uppgiften att styra in galoppbanan på rätt kurs igen. Ett projekt som han själv hade varit initiativtagare till. Men det lyckades inte. Den 66-åriga karismatiska före detta borgmästaren är i dag pensionär. Han bor fortfarande i Mijas, men sägs tillbringa halva året i Kina med sin kinesiska fru och deras gemensamma dotter.
arbejdsmarkedet
Med över fyra miljoner arbetslösa är det kanske svårt att förstå varför de spanska politikerna inte omorganiserar sina system, skapar effektivisering och inte minst lyssnar på dem som varje dag står ansikte mot ansikte med de arbetslösa. Flera led i kedjan av propositioner till arbete på gatuplan har hoppat av, vilket sätter stopp för de många positiva utvecklingsmöjligheter som annars finns i de olika regionerna.
 
Kylan har hållit sitt grepp om Spanien under vintermånaderna och medan många människor har förlorat både jobb och hem i en osäker tid tycks politikerna vara passiva och oförstående inför konsekvenserna av de propositioner som de antagit. På ”arbetsförmedlingen” IMFE (Instituto Municipal para la Formación y Empleo) i Málaga märker de konkret hur systemet har brutit samman och politikernas bristande förståelse för den situation som de arbetslösa befinner sig i.
 
”Under 2012 infördes den nya arbetsmarknadsreformen vilket har inneburit betydliga förändringar, som inte fungerar”, berättar avdelningschefen på IMFE, 50-åriga Joaquín Artacho Campaña.
 
Reformen fråntar arbetstagaren rättigheter
När Mariano Rajoy intog statsministerposten i november 2011 följde en del systemändringar. En av de omfattande reformerna som genomfördes gällde arbetsmarknaden, varmed hjulen skulle sättas i rillning med hjälp av olika förslag. Det inkluderade bland annat att det skulle bli mycket lättare samt billigare för företag att kunna avskeda personer som varit anställda i företaget under kortare tid än ett år, liksom att avgångsvederlagen också skulle regleras. Den officiella förklaringen från PP (Partido Popular) löd på den tiden: ”Det kommer att skapa fler arbetstillfällen då företagen nu kommer att bli mer motiverade till att anställa nya medarbetare tillskillnad från tidigare, när det har varit för dyrt att avskeda anställd personal.” Häri hänvisades det till de så kallade finiquitos (dokument som skrivs under av båda parter när en tjänst upphör, varmed företaget ska betala avgångsvederlag till den före detta arbetstagaren), vilket gör en uppsägning till en mycket dyr sak för företaget.
 
Alltså kunde arbetsgivarna nu avskeda nya medarbetare inom loppet av ett år utan vidare konsekvenser. Arbetstagarna gick en osäker tid till mötes och risken att bli avskedad eller få hot om det, ingick i många spanjorers löneavtal, vilket ledde till mycket svåra levnadsvillkor. Trots regeringens goda intentioner spekulerade nu flera experter, bland dessa Julia López, professor i arbetsrätt på Universitat Pompeu Fabra, Barcelona, kring om regeringen i verkligheten strävade efter att sänka lönerna och därmed skapa en intern devalvering, så att de spanska företagen skulle bli mer konkurrenskraftiga.
 
”De grundläggande rättigheterna förändrades inte men det skapades en gråzon, som fortfarande i allt högre grad suddar ut normer och konventioner erkända av ILO (International Labour Organization)”, har López sagt under en intervju från 2014, då han även tillade: ”Det är fel att hålla fast vid tron på att konkurrenskraft skapas genom sänkta löner.
 
I en e-mail-kommentar från Clemente Pignatti, ekonom och forskare på ILO går det att läsa:
”Reformen från 2012 siktade, med rätta, på att bryta arbetsmarknadspolariseringen och uppmanade till att under kristider hyra arbetskraft. Men trots att det ser ut som om reformen har haft en positiv effekt på den totala ökningen av sysselsättningen i Spanien har fortfarande inte den största svagheten på den spanska arbetsmarknaden (tillfälliga arbeten) tagits hand om. Exempel från andra länder visar att det är fel och att man inte kommer åt arbetsmarknadsproblem genom att försämra arbetstagarnas rättigheter. I stället bör reformer riktas mot att förbättra arbetstagarnas anställningsmöjligheter (aktiv arbetsmarknadspolitik) samt kompensera för bristerna kring de anställdas möjligheter (kollektiva löneförhandlingar, socialförsäkring m.m.).”
 
Sänkta löner och försämrade rättigheter kunde bland annat genomföras eftersom reformen även gav arbetsgivarna möjlighet att förhandla lön med enskilda anställda i stället för med förtroendevalda eller fackföreningar, som tidigare. Nu var det således upp till den enskilda löntagaren att förhandla sig till de euro som denne behövde, och blev priset för högt stod en kö av kvalificerad arbetskraft redo till att sänka den. Den nya reformen skapade således en ”provanställning” på ett år, då socialförsäkringen (Seguridad Social), som träder i kraft om en person blir arbetslös, också sattes ur spel. I Spanien baseras nämligen de bidrag som utbetalas på den anställdas tid i företaget, och denne ska ha varit anställd i minst ett år innan det börjar ”sparas” ihop till socialförsäkringen. Allstå ger reformen företagen lov att göra vad de vill under det första året.
 
Konsekvenser och den svåra tillvaron
Reformen har alltså bidragit till att ta ifrån löntagarna deras viktiga rättigheter, vilket lett till att allt fler personer befinner sig i en hopplös situation, och de får ingen hjälp över huvud taget. Enligt de senaste siffrorna från Ministeriet för Arbete och Socialförsäkring (Ministerio de Empleo y Seguridad Social)ligger andelen av antalet arbetslösa, som mottar någon form av ekonomiskt bidrag, på lite över två miljoner personer. Alltså är det bara hälften av de arbetslösa i Spanien som får någon form av ekonomiskt stöd. De andra måste själva lösa situationen och hitta vägar till att överleva, varför många väljer att arbeta svart eller helt enkelt är beroende av de soppkök och hjälporganisationer som stöttar landets fattiga familjer.
 
”Som arbetslös i Spanien kan du få bidrag i maximalt 18 månader. Därefter finns det olika sorters ekonomisk hjälp som du kan söka om du t ex är över 45 år, över 55 år, ensamstående mamma, under 25 år etc. men här är hjälpen i genomsnitt 400 euro – alltså nästan ingenting alls”, berättar Joaquín Artacho Campaña från IMFE.
Genomsnittsutgifterna för en privatperson i Spanien uppskattas ligga på ca 800 euro i månaden, och då är det bara är tal om utgifter för mat och hyra. Sedan tillkommer transportkostnader, försäkringar och diverse extrautgifter, och den verkliga siffran landar egentligen på 1 200 euro i månaden för en värdig tillvaro i Spanien. Stora delar av befolkningen tjänar dock långt under detta belopp och nästan 30 procent av invånarna befinner sig på fattigdomsgränsen med en genomsnittslön på 663 euro i månaden. Fler än 3,2 miljoner personer betecknas tillhöra kategorin svår fattigdom med en intäkt på 332 euro i månaden – och fler än 11 procent av den spanska befolkningen kan inte betala grundläggande utgifter såsom värme och belysning.
Det är inte bara ekonomiskt som de låga lönerna och den omfattande arbetslösheten påverkar de spanska familjerna. Det har också fått stora konsekvenser rent socialt då hårda levnadsvillkor även får effekter som våld, skilsmässor, övervikt, självmord och kriminalitet, som provoceras fram för att ingen i familjerna har överskott eller möjlighet till att förändra den svåra situationen. Flera par fortsätter därför också att bo ihop efter en skilsmässa eller separation, då de inte klarar av att betala hyran själva – speciellt inte om det finns barn med i bilden.
 
System lagda på is hindrar utvecklingen
En annan åverkan av som arbetsmarknadsreformen är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken näst intill stagnerat under de senaste fyra åren. Det har speciellt märkts av personer som Joaquín Artacho Campaña.
”I Spanien fungerar det så att regeringen ger pengar till de autonoma regeringar som i sin tur har ansvaret att fördela pengarna till de olika kommunerna samt ska kontroller att pengarna går till rätt ändamål. Men i dag går regionernas pengafond till att skapa arbete baserat på resultat, vilket i korta drag innebär: ingen positiv utveckling, inga pengar. Men då många lokalregeringar, som t ex Junta de Andalucía, inte har pengar över till nya investeringar ses inte heller någon positiv utveckling – och utan utveckling får de ingen hjälp från regeringen. Det har skapat en kollaps inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken vari alla de jobbskapande projekten har stannat upp. Det är en ond cirkel som, förutsägbart, har lett till att flera utbildningsinstitutioner har stängts ned, som skolan Escuela de Hostelería La Cónsula, där pengarna helt enkelt tog slut”, berättar Campaña.
 
De arbetsskapande projekten som annars går bra stängs ned därför att pengarna går till andra utsatta sektorer som sjukhus, skolor, äldrevård m.m. Och när valet står mellan att investera i att skapa arbete eller låta pengarna går till sjukhus, ja, då råder det inga tvivel på vad som prioriteras.
 
Hos IMFE i Málaga finns det ett stort problem som gör det svårt att få sakerna att gå ihop. Ett av de bra projekt som lagts på is är de så kallade ”skolverkstäderna” (Escuelas Taller), var unga under 25 år kan få bli lärlingar som snickare, murare m.m. En kurs består av sex månaders utbildning och sedan sex månaders praktik, under vilken de arbetar på projekt runtomring i staden och sedan ofta får jobb hos den byggfirma som de gjort sin praktik hos.
 
Ett annat exempel på det trasiga systemet har koppling till ett nytt projekt som ska skapa en form av företagspraktik. Här har regeringen bett de autonoma regeringarna om att införa det nya systemet, men i t ex Andalusiens fall har saken hamnat i en lång byråkratisk historia eftersom det inte finns några pengar till det.
 
”Innan ett förslag från regeringen implementeras i de olika kommunerna ska det också behandlas i de regionala regeringarna, och ofta stannar det där. För många gånger är det den perfekta ursäkten för att dra ut på saken till det återigen finns pengar”, säger Campaña och tillägger: ”Det är det som händer just nu med den nya företagspraktiken. Vi har väntat på pengarna från Juntan länge men ’ärendet utreds fortfarande’, säger de”.
 
Dessutom kan Joaquín Artacho Campaña berätta att det inte bara handlar om att få pengarna och projekten från A till B, som bryter ned systemet utan även den otillräckliga bokföringskontrollen.
 
”För ett par år sedan infördes ett liknande projekt men det var allt för lätt att fuska med bokföringen, så företagen gjorde helt enkelt falska ’elevavtal’ som de sedan fick pengar till att finansiera. Och problemet är att det inte heller finns några pengar till att kontrollera systemet, vilket gör det både möjligt och lätt att fuska.”
 
I Spanien råder det således ett stort behov av reformer, inte minst på det administrativa planet, där det finns stora problemet med systemet. Det finns inte någon riktigt effektiv kontroll av de arbetslösa, liksom att det kan ta flera månader att gå projekt godkända och andra förbättringar, då pappren måste igenom så många led. På marknivå lämnas således människor som Joaquín Artacho Campaña, som till vardags kämpar för att knyta ihop trådarna och som bara har en önskan: ”Det skulle klä politikerna att lyssna på oss som sitter med de arbetslösa varje dag, i stället för att införa oanvändbara reformer.”
valg
Vi fick det väntade jordskredsvalet. Men några av sprickorna blev djupare och gick åt ett annat håll än förväntat. En del av de stora partierna blev inte heller så stora som förväntat och flera av de små partierna kan få större inflytande än vad någon hade kunnat tänka sig. Obalansen i den spanska politiken är större än någonsin vilket ställer de spanska politikerna inför helt nya prövningar.
 
Det är inte förvånande om Herr och Fru España satte kvällskaffet i halsen när de första valresultaten rullade fram på tv-skärmarna. Den revolutionära Pablo Iglesias förvånade alla efter den sista tidens opinionsundersökningar då Podemos visade sig bli parlamentets tredje största parti med 69 mandat. Lika överraskande var resultatet för Ciudadanos, som mötte ett mycket sämre resultat än väntat. Albert Rivera hade sett sig själv som vikten på vågskålen i den spanska politiken men med 40 mandat kommer han ingenstans. Oavsett om han vänder sig till höger eller vänster i parlamentet.
 
Att räkna till 176
Partido Popular är med sina 123 mandat fortfarande Spaniens största parti och, i spanska siffror, valets vinnare. Den stora frågan är nu om partiet får nytta av segern. Innerst inne hade väl partiet hoppats på att få majoritet med hjälp från Ciudadanos men med totalt 163 mandat når de inte ända fram. Det gör inte heller socialistpartiet PSOE och Podemos med sina totalt 159 representanter. Det innebär att tre av de fyra stora herrarna inom spansk politik måste ingå en koalition för att nå majoritet. Och det kommer att bli svårt. Scenariot kan undvikas om de två traditionella partierna, Partido Popular och PSOE, är villiga att samarbete. Men utifrån de två partiernas attityder under valnatten kan slutsatsen dras att de båda hör hemma i varsin lekstuga. Och därför kan det kanske bli så att några av de små partierna kan få lov att komma med i leken.
 
De små, stora partierna
Tvärtemot alla förväntningar kan de små nationalistpartierna få en avgörande roll i den kommande utmaningen att bilda regering. De katalanska nationalistpartierna ERC och DL (tidigare CiU) fick tillsammans 17 mandat. Kryddas det med det baskiska partiet PNV:s 6 mandat blir det alltså 23 mandat, som därmed blir den berömda vikten på vågskålen. Både PSOE och Podemos är öppna för en förändring av grundlagen, som skulle göra Spanien till en federal stat. Det klingar som ljuv musik i nationalistpartiernas öron. En PSOE/Podemos-regering med stöd från de tidigare nämnda nationalistpartierna skulle säkra majoritet och det är ett absolut möjligt scenario. Patido Popular ska och vill naturligtvis, som landets största parti, försöka att samla stöd för att skapa regering. Bron till de små nationalistpartierna är dock bränd. Eller är den? Parlamentsvalet har visat att allting är möjligt, även inom spansk politik.
 
Det stora pusslet
Går allt enligt reglerna ska vi ha en ny regering i slutet av januari. Men med tanke på att det tog flera månader att skapa regering i Andalusien efter regionalvalet våren 2015 och att man fortfarande inte lyckats bilda regering i Katalonien efter deras regionalval som hölls i september, är det tveksamt om Spanien, som ju har ett mycket komplicerat politiskt pussel framför sig, lyckas samla alla bitar innan månaden är slut. Men pusselbitarna ska läggas. Alla politiska kommentatorer är efter valdagen överens om att om Spanien ska lyckas ta sig ur krisen ordentligt så måste landet ha en stark regering.
 
Tre stora besvikelser
Ciudadanos
För bara några veckor sedan visade opinionsundersökningarna att partiet Ciudadanos låg sida vid sida med PP och PSOE och den ambitiösa partiledaren Albert Rivera var inte blyg med att offentliggöra sin dröm om att bli statsminister. Tonen blev något hårdare och uttalandena om att inte vilja stötta Mariano Rajoy i en ny regering verkar ha kostat honom dyrt. Faktum är i alla fall att Ciudadanos inte fick det massiva stöd som förväntades.
 
UPyD
Det lilla mittenpartiet har missat alla möjligheter för att bli en stor spelare på den politiska scenen. Partiet fick över en miljon röster vid valet 2011, vilket var partiets första val. Men den interna oenigheten och obeslutsamheten har varit så stor att partiet knappt nått att få till en valkampanj. UPyD står i dag helt utanför parlamentet. Nästan det samma kan sägas om vänsterkantspartiet IU, som minskade från elva till två ynka mandat.
 
PSOE och PP
Parlamentsvalet 2011 var PSOE:s sämsta val någonsin men denna gång blev det ännu sämre. Socialistpartiet har nu tappat ytterligare 20 mandat och har minskat till 90 mandat i parlamentet. Förnyelsen med Pedro Sanchez, som den unge, snygga och ambitiösa mannen i spetsen för partiet, har inte gått som väntat. Regeringspartiet PP har också gjort en störtdykning, men inte i lika stor grad som de gjorde under regional- och kommunvalen våren 2015.
 
Tre små överraskningar
Podemos
Podemos tar parlamentet med storm. Med 69 mandat i det nya parlamentet har Pablo Iglesias & Co. gjort upp med tvåpartisystemet på allvar och kan mycket väl få en avgörande roll i den nya regeringen. Mycket tydde annars på att partiet hade tappar glöden, men en fantastisk slutspurt gjorde Podemos till en av valets stora segrare.

ERC
Det katalanska ERC går från tre till nio mandat och visar sig på nytt som det starkaste nationalistpartiet i Katalonien. Utan tvekan når partiet framgång på bekostnad av ”vännerna” från DL men valresultatet visar klart partiets och deras väljares önskan om ett självständigt Katalonien.

Valdeltagande
Korruption, brutna löften och tomt prat har gjort att många spanjorer tröttnat på politiken. Men demokrati värderas högt – trots allt tog sig 73 procent av de röstberättiga i landet sig till valurnorna, vilket är en liten ökning på två pro
valg
Det kommande parlamentsvalet kan de det viktigaste för Spanien sedan det första demokratiska valet som hölls 1977. Landet står inför ett jordskredsval som inte bara kommer att vända upp och ned på den politiskt viktfördelningen utan även ställa hittills icke ställda krav på politike
 
I Norden hade vi mellan 1940-1960-talen ett stabilt fempartisystem men på 1970-talet hände någonting i Norge och Danmark, som båda (speciellt Danmark 1973) mötte jordskredsval som skakade om det gamla partisystemet. I Sverige dröjde det längre innan ett utmanande parti ruskade om i riksdagen och det hände egentligen inte förrän 1991 när Ny Demokrati valdes in i den svenska riksdagen med 6,7 procent av de svenska rösterna och 25 riksdagsmandat. Annars har det varit lugnt i de svenska farvattnen fram till 2014 när Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti med en jordskredsseger som resulterade i 12,86 procent av rösterna och 49 riksdagsmandat av totalt 349.
 
Nu ser det ut som om det spanska tvåpartisystemet kommer att skakas om liksom det norska och danska fempartisystemet gjorde på 1970-talet, när 35 miljoner spanjorer ska träda till valurnorna den 20 december.
 
De två nya partierna på vallistan, Ciudadanos och Podemos, har redan fått marken att skaka under de två stora etablerade partierna under kommunal- och regionalvalen som hölls tidigare i år. De två nya partierna är i mångt och mycket väldigt olika men gemensamt för dem båda är att de utmanar det traditionella tvåpartisystemet. Och det verkar som om det kan komma att lyckas, vilket skulle vara en seger för demokratin. Men det skulle också utmana demokratin, för då ska politikerna möta varandra i samarbete, någonting som de aldrig tidigare gjort.
 
Farväl till tvåpartisystemet
Mycket förenklat har spansk politik under de senaste 30-35 åren varit en duell mellan det konservativa partiet Partido Popular (PP) och socialistpartiet (PSOE). Båda partierna har traditionellt haft 40 procent av rösterna var, så med en handsträckning från dem ute i landet, små katalanska och baskiska nationalistpartier, har en av ”tungviktarna” alltid kunnat bilda majoritetsregering – och därmed styra landet efter eget behag fram till nästa val. Det är därför som nationalistpartierna haft så stor makt genom decennier samt kunnat vidta så många av deras viktiga frågor. Men deras vikter väger sannolikt inte längre tillräckligt för att få avgörande inflytande i spansk politik. Fokus nu är riktat åt ett helt annat håll.
 
Podemos kan – eller kan de?
Det har inte saknats fokus på partiet Podemos, som helt oväntat fick sitt genombrott genom att få fem mandat i Europaparlamentet vid EU-valet under våren 2014. Sedan dess har det gått fort, kanske lite för fort, för partiets ledare Pablo Iglesias och hans gäng som i vårens opinionsmätningar snuddat på hela 25 procent av rösterna. Det råder delade meningar om partiet men hos Podemos fick man tydliga budskap från en alltid skarp och förberedd Pablo Iglesias, som under de stora debatterna inte saknar varken mod eller förmåga att sätta de etablerade politikerna och partierna på plats. Men sedan i somras verkar det som om partiet har fått pyspunka. Två av Podemos frontfigurer har lämnat partitoppen efter tvister med Pablo Iglesias och flera av landets kända ekonomer – även de vänsterorienterade – har kritiserat Podemos nyckelfrågor som är t ex högre minimilön, lägre pensionsålder, upprättande av en statsägd bank och högre skatter till företag och rika. Sedan dess har orden från Pablo Iglesias och hans närmaste varit mindre tydliga. ”Partikamraten” Alexis Tsipras svaga resultat i Grekland har inte heller hjälpt Podemos och optimismen har inte stärkts efter regionalvalet i Katalonien i september, då partiet inte lyckades nå upp till tio procent av rösterna.
De senaste opinionsundersökningarna visar att Podemos får 14-18 procent av rösterna – vilket fortfarande skulle göra dem till en av valets stora segrare, även om segern blir lite sötsur.
 
Det orange alternativet
Sötsur blir i gengäld inte segern för partiet Ciudadanos som knappast nöjer sig med att marken skakar under det etablerade systemet. Man kan med rätta gissa på att Albert Riviera och hans stab kommer att slå de största sprickorna i det kommande jordskredet. Partiet har under de senaste sex månaderna gått från ca 10 – 18 procent i opinionsundersökningarna och siffran fortsätter att stiga. Ciudadanos har, tillskillnad från Podemos, lyckats organisera sig från topp till tå genom att vara presenterat i samtliga kommuner och landsting. Och så har de lyckats hålla fast vid sina nyckelfrågor. Även den ömma punkten om mindre inflytelse för kyrkan. Ciudadanos anser inte att kyrkan ska konsulteras när det handlar om utformande av abort- och skolreformer. Samtidigt menar de också att kyrkan bör betala fastighetsskatt på sina många fastigheter.
 
De största nyckelfrågorna för Ciudadanos är emellertid fortfarande en ny vallag, en stark antikorruptionslag för politiker samt ämbetsmän, mindre offentlig administration och en lång rad åtgärder för att stärka och motivera människor till att bli egenföretagare.
 
Ciudadanos har visat sig vara öppna för både de blå och de röda och har sedan kommunal- och regionalvalet i maj lyckats ingå samarbeten med båda parter. Just denna förmåga har ofta varit en bristvara inom den spanska politiken och det har troligtvis bidragit till det stora stödet till partiet att Ciudadanos inte bara kan bli vikten på vågen utan själva vågen efter den 20 december. Om PP eller PSOE vill ha makten måste de, med all sannolikhet, få med sig Ciudadanos.
 
De nya socialisterna
Efter historiens sämsta val för PSOE år 2011 kom Pedro Sánchez till makten med den tydliga uppgiften att städa upp i partiet. Och det har gått fort för i dag är det i stort sett ingen kvar i partitoppen sedan den tid då Zapatero och Rubalcaba körde ned Spanien i botten och tvingade utlysa ett tidigarelagt val. Ny partiledare och ny ledning. Men annars är det inte så mycket nytt. Det kan naturligtvis visa sig när valkampanjen börjar på riktigt nu i december. Ett röstantal i opinionsundersökningarna på 22-23 procent visar att Pedro Sánchez har återvunnit stora delar av de socialistiska kärnväljarnas förtroende. I flera kommuner och regioner har partiet också återvunnit sitt politiska inflytande men det har skett tack vare koalitioner med Ciudadanos, Podemos och/eller lokala partiet. Det beror alltså inte på partiets eget resultat. Tvärtom står PSOE fortfarande inför att förlora mandat jämfört med katastrofvalet 2011.
 
Optimism trots dåliga resultat
Tro kan flytta berg. Och det gör man i Partido Popular. Tror på det alltså. Det trots att partiet aldrig fått sämre resultat än de fick i kommunal- och regionalvalen i maj. I PP:s två högborgar Madrid och Valencia förlorade partiet mellan en tredjedel och hälften av deras röster och mandat. Opinionsundersökningarna pekar också på ett stort bakslag för PP i det kommande parlamentsvalet men partiet kommer fortfarande att vara landets största parti med omkring 25 procent av rösterna, även om det är långt ifrån den majoritet som de har i dag. Inom PP hoppas man på att återvinna många av de förlorade rösterna i valkampanjens slutspurt tack vare de nya tillväxt- och arbetslöshetssiffrorna. Objektivt sett har regeringen gjort ett utmärkt arbete. Den spanska ekonomin orsakar inte längre huvudvärk i EU, nolltillväxt har vänts till EU:s högsta tillväxt på 3-3,5 procent och under de sista fyra åren har omkring 550 000 arbetstillfällen skapats. Men när Partido Popular trots allt fortfarande förlorar mark beror det på att partiet inte lyckats flytta på de berg liksom de gjorde 1996, när PP med Aznar i spetsen lyckades städa upp efter PSOE och Felipe Gonzáles på rekordtid, och dessutom lyckades skapa en därefter aldrig återigen sedd hög tillväxt. Det framgår tydligt att många av dem som gav PP chansen vid förra valet trodde på någonting mer, speciellt när det kommer till reformer och initiativ som skulle främja tillväxten och sysselsättningsgraden, som med sina 22 procent fortfarande är landets största problem.
 
Och så har Partido Popular visat en förfärlig tendens till att trampa i klaveret. De många korruptionsskandalerna kostar många röster. Det samma gör partiets gamla konservativa förslag om ändring av abortlagen samt uttalanden om samkönade äktenskap.
 
Tålamodet ska växa
Partido Popular går till val på att följa den lagda kursen och har just sänkt inkomstskatten för att stimulera konsumtionen samt ge en tydlig signal om att de hårda spartiderna i landet är över. Samt att PP är landets väg ut ur krisen. Men om partiet ska stå i spetsen för Spanien under ytterligare fyra år måste partiet visa vilja samt förmåga att långsiktigt kunna samarbeta med Ciudadanos, som är deras enda riktiga samarbetspartner. Här kommer partiet testas på allvar, för Partido Popular är helt enkelt inte vana vid att samarbeta.
 
Socialistpartiets närmaste möjlighet är också ett samarbete med Ciudadanos och kanske med Podemos, för, som Ciudadanos ledare Albert Rivera sagt flera gånger behövs det kanske tre partier för att samla ihop de 176 mandat, som säkrar majoritet. Den tredje grenen kunde också vara det lilla vänsterkantspartiet IU, eller något av de små regional-/nationalistpertierna. Andra talar om att PP och PSOE, trots tre-fyra årtionden fyllda med olidliga kontroverser i dag står varandra närmare än någonsin och borde kunna ingå ett politiskt nära samarbete.
 
Möjligheterna är många, eller i alla fall fler än tidigare. Och det är just här som de nyvalda samt de återvalda politikerna kommer att ställas inför ett jättetest. För det är bara genom konstruktiva och nära samarbeten som Spanien kan få en stark och handlingskraftig regering, som kan på landet ut ur krisen. Om inte det lyckas kan Spanien sluta i en politisk situation liksom Italien och Grekland. Och det skulle vara en katastrof för landet.
 
Det är därför som vi inte bara står inför ytterligare ett val utan inför det viktigaste valet sedan 1977.
spanskeHjul
Statistiker och landets ministrar talar om ny tillväxt i Spanien. Men skyhög arbetslöshet, dåligt betalda arbeten och fallande köpkraft är fortfarande vardag för många spanjorer som får leta länge efter en uppgång. En Sueco har talat med två ledande ekonomer för att tydliggöra den reella situationen i dagens Spanien.
 
Innan jul kallas landets 37 miljoner röstberättigade till valurnorna. För statsminister Mariano Rajoy och hans majoritetsregering blir valet det sista och avgörande testet efter väljarnas gigantiska bottenbetyg under kommunal- och regionalvalen i maj. Befolkningens åsikterna kring regeringens arbete och resultat går brett isär och det samma gäller bland Spaniens och EU:s många ekonomer.
 
I full snigelfart
För Nykredits Sune Worm Mortensen är utvecklingen inom spansk ekonomi en solskenshistoria.
”Sett utifrån har Spanien på bara fyra år lyckats vända en jättenedgång till uppgång. Och landet är i dag det EU-land som växer mest”, säger ekonomen.
Han tror bestämt att Spanien i år kommer att nå en tillväxt på mellan 3 procent och 3,5 procent samt att utsikterna för 2016 och 2017 kommer att se minst lika bra ut.
Han menar att det verkligen är tal om tillväxt och inte bara någonting som det pratas om inför det stundande valet.
”Jag kan inte syna siffrorna i sömmarna för att se om den verkliga tillväxten är 3,2 procent eller 3,4 procent men jag kan använda mitt sunda förnuft och se harmonin i tillväxtsiffrorna och de positiva historier som vi nås av från affärsvärlden. Riktigt många spanska företag märker ett tydligt uppsving och investerarna har börjat rikta blickarna mot Spanien på allvar”, säger Sune Worm Mortensen och poängterar att det verkligen håller på att ske någonting i Spanien nu.
 
På universitetet i Alcalá de Henares nära Madrid sitter hans spanska kollega José Carlos Diéz, som har blivit känd genom spansk tv. Och han har inga tvivel kring landets tillväxt- och arbetslöshetssiffror, men betonar att utgångspunkten för de nya siffrorna är låg eftersom bottennivån i den spanska ekonomin var mycket låg när Partido Popular kom till makten för fyra år sedan.
”Spanien hade en negativ tillväxt under en tid samt EU:s högsta arbetslöshet. Det är bara positivt med ny tillväxt och minskande arbetslöshet men det kommer att ta många år innan vi kommer ut ur krisen. Det hål som vi ramlade ned i var nämligen väldigt djupt. Med andra ord: Det går framåt men i snigelfart. Och den tillväxt som vi ser nu är ingenting som gemene man märker”, förklarar José Carlos Diéz, som alltid är noga med att betona sitt politiska oberoende. I gengäld är han inte rädd för att peka ut de politiker som han anser har tacklat den ekonomiska krisen fel. ”Den sittande regeringen har bara tänkt på nedskärningar. Det har absolut funnits behov av det också men om Spanien ska komma i gång måste det även investeras och genereras någon omsättning. Och här har Rajoy och hans folk gjort fel”, menar den spanska ekonomen som tvivlar på om regeringen förstår vilka sociala problem de omfattande åtstramningarna har fört med sig.
 
”700 000 spanjorer står i dag utan någon som helst form av bidrag och vi har stora, stora grupper på 45-50 år som är långtidsarbetslösa, som troligtvis har haft sina sista jobb”, förutspår José Carlos Diéz.
 
Om de ekonomiska åtstramningarna har varit, och är, rätt väg framåt för Spanien är en ytterst komplicerad fråga. Även för Sune Worm Mortensen.
”Det är så öm punkt, så att den nästan är religiös. Ekonomer är skolade mycket olika och därför råder det mycket skilda meningar kring det”, säger ekonomen från Nykredit, som dock står fast vid att han anser att Spanien har gjort rätt, även om det är den hårda vägen.
”Frankrike och Italien har inte fått fart som Spanien. De upplever nu en nolltillväxt och kommer inte framåt. Å andra sidan har länder som Island och i Baltikum, precis som Spanien, genomför en mängd reformen, som i dag ger resultat.
 
Tror på Spanien
Hans medverkan i tv skapar alltid stor debatt och eftertanke. José Carlos Diéz är nämligen inte rädd för att säga ifrån. Det ses även i hans bok Hay vida después de la crisis (Det finns liv efter krisen) och hans många digitala intervjuer, i vilka En Sueco har deltagit. Hans tilltro till politikerna tar upp mycket lite plats då han anser, i grova drag, att regeringen bara gör som EU och Angela Merkel befaller, och ingen av dessa två har en stor förståelse för problemen i Spanien. I stället förlängs krisen genom konstanta nedskärningar i de offentliga budgeterna.
 
Tillsvidare sätter han också gärna det relativt nya partiet Podemos på plats.
”Får Podemos avgörande inflytande i en ny regering kommer det hela att bli ännu värre för med deras tankegångar kommer alla utländska företag och investerare dra sig ur landet blixtsnabbt”, förutspår han.
Medan förtroendet för till politikerna är begränsat är hans förtroende till spanjorerna desto större. Jose Carlos Diéz kommer med en del uppseendeväckande information.
”Under 1980 hade vi en arbetsmarknad med 12 miljoner personer varav nästan tre miljoner var sysselsatta inom jordbruket. Under 2010, när krisen var som svårast, hade vi 18 miljoner på arbetsmarknaden och bara en halv miljon inom jordbruket. På bara 30 år har vi gått från att vara ett fattigt jordbruksland till ett industriland likt övriga Europa. Och sedan 1990-talet har vi varit ett av de länder som har skapat högst sysselsättning i hela världen”, berättar den spanska ekonomen, som poängterar att Spanien i dag är mycket mer än byggen och turism.
”Vår industri klarar sig riktigt bra och inom forskning och utveckling har inga spanjorer och nya spanska företag slagit igenom. Ska vi fortsätta ligga i täten ska det investerar inte skäras ned i framtiden”, anser José Carlos Diéz, som i sin bok nämner just utbildning och bättre villkor för nyföretagare som någonting elementärt för att få igång Spanien. Bland andra omfattande åtgärder nämner han en mer effektiv skatteindrivning, större press på bankerna för att sälja ut deras bostäder samt ett större kreditflöde, samt en övergripande EU-plan som stimulerar konsumtionen. Inte tvärtom.”
 
Sune Worm Mortensen delar sin spanska kollegas förtroende till nationen och anser också att det är viktigt att Spanien spelar sina kort rätt.
”Med en skuld på nära 100 procent av BNP och ett offentligt budgetunderskott på 4-5 procent är det a och o att utnyttja sina möjligheter optimalt. Den gemensamma valutan inskränker också betydligt på möjligheterna för en lokal finanspolitik”, förklarar skonomen från Nykredit, som inte tvekar med att bekräfta att landet är på rätt väg. ”Och landets exportföretag har en ljus framtid framför sig tack vare den nära relationen och unika möjligheterna i de mellanamerikanska och sydamerikanska länderna som Mexiko och Chile, som lever på en bra tillväxtvåg”, menar Sune Worm Mortensen.
 
Julvalet
Oavsett vem man är och vad man tänker ska de 37 miljoner röstberättigade spanjorerna ta ställning till landets framtid i december. Medan José Carlos Diéz vill se nya reformer och åtgärder för att få ännu mer gång i hjulen värderar Sune Worm Mortenson kontinuitet.
”Jag tvivlar inte en sekund på att det skulle vara bra för Spanien om den sittande regeringen får fyra år till vid makten. Alla ekonomer har redan från början vetat att det för Spaniens del inte fanns någon mirakelkur så nu, när det äntligen går bättre, gäller det att hålla den kursen”, menar han, och slår ett slag för regeringens förmåga att hålla hela landet på samma kurs. ”Spanien är ett stort och delvis splittrat land. De enskilda regionerna har stora befogenheter, så det är helt klart inte lätt att hålla alla på samma spår. Det är utan tvivel lättare att vara statsminister i ett skandinaviskt land”, avslutar Sune Worm Mortensen med ett leende på läpparna.
 
I rena siffror – från 2012 till i dag
Under 3 kvartalet 2012 låg arbetslösheten på 25,77 %
Under 3 kvartalet 2015 låg arbetslösheten på 21,68 %
Den sittande regeringen har sedan 2012 skapat 359 975 nya arbetstillfällen, varav ca 120 000 är egenföretagare.
I 2012 tjänade en spanjor i genomsnitt 22 790 euro om året (inkl. semesterpeng) jämfört med 22 726 euro under 2014.
Under samma period höjdes prisindexet (IPC) med en årlig 0,5-1,0 % samtidig som momsen på livsmedel höjdes från 8 till 10 % och momsen på andra varor höjdes från 18 till 21 %.
 
Källor: Spansk statistik (INE) och organisationen för företagare (ATA).

Senaste artiklarna från En Sueco

Jul på spanskt vis

Året går fort, om 3,5 månad så är det redan dags för jul igen. Det kan vara smart att redan nu börja...

Kultur

Sarah Almagro - somos tu ola

I juli var det ett år sedan nu 19-åriga Sarah Almagro Vallejo lades in på sjukhus med svåra magsmärt...

Tema & Profiler

Veras Veranda

När man går på marknader är det vanligt att det finns en vagn vid vilken det står en man som gör brä...

Gastronomi

Rabies i Spanien

Rabies i Spanien I maj i år dog en norsk kvinna av rabies efter att hon smittats av en hundvalp und...

Tema & Profiler

Filmer inspelade i Spanien

Spanien är ett vidsträckt land med varierande landskap. Stränderna i söder lockar till soldyrkande...

Kultur

Välkommen tillbaka till BOSTADSBLOGGEN i En Sueco

Välkommen tillbaka till BOSTADSBLOGGEN i En Sueco Det är en stor glädje för mig att återigen varje ...

Bostadsnytt

Muebles Piramides firar 20-årsjubileum

Möbelbutiken vars fullständiga namn är Muebles Piramides Puerto, ligger öster om Málaga precis vid h...

Profiler

Är du trött på munsår?

Chloe och Friederich är holistiska behandlare som ser din kropp som en helhet och erkänner att din l...

Hälsa

Välmående fötter

Fötterna, tårna, är det vi har längst ned på benen och som i vardagen kanske hamnar längst ned på li...

Hälsa

Ögat

Denna månads ämne har valts då en av mina nära och kära vänner berättade om sina ögonproblem. Han ha...

Hälsa

Utflykter

Murcia

Murcia har närmare 450 000 invånare och sägs vara en av Spaniens kompaktaste städer. Så här finns det många människor och bilar, på en relativt liten ...

Utflykter

Las Minas de Bédar

Las Minas de Bédar ligger ca 30 km från Mojácar och här finns det en anlagd, spännande vandringsrutt som leder genom de gamla gruvgångarna och tunnlar...

Utflykter

Frigiliana håller sin tredje ”Ruta del Arte”

Frigiliana är en av de vackra byarna i Spanien och återigen i år hålls ”Ruta del Arte” i byns unika miljö. 50 konstnärer från tolv olika länder visar ...

Utflykter

Gastronomi

Veras Veranda

När man går på marknader är det vanligt att det finns en vagn vid vilken det står en man s...

Gastronomi

Tropisk mango odlas i La Cala de Mijas

Bara några minuters körning från La Cala de Mijas hittas gården Granja Ecológica Las Penca...

Gastronomi

Alkoholfri sommar?
 Här är alternativen!

Ska du köra hem? Vill du passa på med vikten? Eller kanske har du andra orsaker till att b...

Gastronomi

Veras Veranda: Oreo-glasskaka på chokladkaksbotten

Jippi! Nu ska ni få ett recept på en efterrätt som verkligen passar alla. Detta är en hit ...

Gastronomi

Sabor a Málaga: Citroner

Exporterar norrut I en ensam industrilokal på landsbygden i Alhaurín de la Torre möter ...

Gastronomi

Gazpacho – en portion spansk historia

Det finns många varianter av denna spanska rätt – en del med kött, andra med fisk och skal...

Gastronomi

Sport

AHN Golf

26-27 juni – två dagars Ecletic tävling på Omberg Golf Resort Traditionsenligt samlades AHN:s golfa...

Golf

Golf i Solen

Sommaren i Sverige är inne på slutet och snart är det dags för oss att ge oss av och söka upp våra v...

Golf

KAOS-piloten

Demonstrationer mot shejk Al-Thani från fans, rapporter om honom till Qatars ambassad och borgmästar...

Sport

Tema & Profiler

Rabies i Spanien

Rabies i Spanien I maj i år dog en norsk kvinna av rabies efter att hon smittats av en hundvalp under en resa till Filippinerna. Detta var det första...

Tema & Profiler

De gåtfulla tartesserna

Gåtan kring tartesserna, den första kända civilisationen i södra Spanien, gäckar fortfarande både arkeologer och historiker.   De första invå...

Tema & Profiler

Sarah Almagro - somos tu ola

I juli var det ett år sedan nu 19-åriga Sarah Almagro Vallejo lades in på sjukhus med svåra magsmärtor. Hon kollapsade i sjukhusreceptionen och vaknad...

Tema & Profiler

Vad går du och tänker på just nu Michael Emdenborg

I grunden är han affärsjurist men här på Costa del Sol känns han nog mest igen från alla evenemang som han arrangerar främst i och omkring Fuengirolat...

Tema & Profiler

Svenska kyrkan

Djup konflikt i kyrkan Det har skett mycket i vår svenska kyrka här på kusten sedan mars månad, då kyrkoherde Mikael Jönsson samt dennes äkta maka, k...

Tema & Profiler

Kackerlackor

Högsommaren må vara förbi men kvar är värmen och den höga luftfuktigheten, som ju sommaren och sensommaren på Costa del Sol karaktäriseras av. Med det...

Tema & Profiler

Profil: Birgitta Bergin

Nu är hon författare! Första gången vi träffade Birgitta Bergin här i En Sueco var för exakt fem år sedan. Då var hon blyg och vågade ännu inte rikti...

Tema & Profiler

Vad går ni och tänker på Eva och Magnus Wahlberg?

Många är vi som genom åren följt Nerjas utveckling och svenskars kärlek för denna vita lilla stad öster om Málaga går inte att ta miste på. Och många ...

Tema & Profiler

Kultur

Jul på spanskt vis

Året går fort, om 3,5 månad så är det redan dags för jul igen. Det kan vara smart att redan nu börja att smygplanera julens festligheter och julklappa...

Kultur

Filmer inspelade i Spanien

Spanien är ett vidsträckt land med varierande landskap. Stränderna i söder lockar till soldyrkande turister, vågorna på Atlantkusten drar till sig s...

Kultur

El Veranillo de San Miguel (indiansommar)

Vädret spelar oss ett spratt Vi träder nu in i årets första höstmånad, september. Som svensk sitter det nästan i ryggmärgen att nu sörja över att som...

Kultur

Parque Tecnológico Andalucía

Teknologiparken i Málaga – en växande stad-i-staden   Om du bor i närheten av Málaga har du garanterat kört förbi avfart 61 mot Parque Tecnol...

Kultur

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com