Profil av Leif Carlquist

Profil av Leif Carlquist

Stjärnproducenten Leif Carlquist tror egentligen varken på tur eller slumpen. Han menar att ju mer han har arbetat, desto mer tur har han haft. Han har varit duktig på att välja rätt människor att arbeta med för att skapa musik, och att utveckla människor har varit hans allra viktigaste uppgift, mer än pengar han har tjänat från sina framgångar.

75-åringen som säger detta är pensionerad. Men trots det är Leif Carlquist lika aktuell som musikproducent från sin studio i Estepona, där han fortfarande producerar världsstjärnor.
Leif har arbetat med musik sedan 1964, då han blev medlem i bandet The Ghost Riders. Genombrottet kom med Swede Singers 1965, och framgångarna fortsatte när Leif lämnade de svenska takterna för fantastiska bossanovatakter, och han etablerade The Gimmicks. Men det som kanske var det riktigt stora genombrottet var när han rekryterades av Universal, där han fick möjlighet att arbeta med människor och bli den stjärnproducent han är i dag.
 
Jag ringer till Leif och han svarar på andra signalen.
”Leif? Det är Lill Wadel”, säger jag.
”Jill… ehh, Lill…” Jag kan nästan höra hans
hemlighetsfulla leende genom telefonen.
”Jag vill bara bekräfta vårt möte i morgon?”
Det blir en kort paus, som om han ett ögonblick tänkte över vad jag hade sagt.
”Ja, i morgon. Ja… det stämmer. Vi ses i morgon”, säger han och vi lägger på.
Hur lyckas han bare med några små ord att få mig att känna mig så välkommen?
 
Leif bor i en imponerande villa i Estpona, bara några minuters körning från huvudvägen. Väl framme skjuter jag upp porten till infarten och parkerar innanför. Jag går förbi studion, som ligger på första våningen, och upp längs en trappa till vänster där Leif sitter på soffan. ”Jill… ehh, Lill.” Han räcker fram handen med sina långa fingrar medan han reser sig upp. ”Välkommen”, säger han med en lite rosslig röst.
 
Han är lång, klädd i jeans och blå skjorta, och han har kopparfärgat hår under kepsen. Hans klargröna ögon har en uppmärksam blick samtidigt som han ser hemlighetsfullt på mig. ”Så trevligt att se dig Jill… ehh, Lill”, säger han och jag ignorerar de långa fingrarna, sträcker mig på tå och ger honom en kram. ”Ja, ja, låt oss gå in”, säger han lite brytt, och jag följer efter in i huset.
 
Huset må vara allt för stort för en ensam man. En trappa leder upp till övervåningen på varsin sida av vardagsrummet, och mellan dem står ett stort piano. I hörnet till höger står ett skrivbord i ljust trä. Det står i stil för soffbordet. Sofforna står mitt i vardagsrummet och skapar en naturlig samlingspunkt. Väggen vid trappan ned till studion är dekorerad med en mosaik av bilder, en del nästan som små målningar, samt skivor i silver och guld. ”Ja, det här er mitt liv”, säger Leif när han lägger märke till vad jag tittar på.
 
”Spelar du också piano?” Jag vänder mig och tittar på pianot. ”Ja”, säger han, lägger huvudet på sned och tittar noga på mig innan han vänder sig om och vinkar fram mig mot den rosa-orange soffan, som han brutit av med dynor i leopardmönster.
”Varsågod och sitt ned”, säger han, och jag sätter mig, lite förvirrad av både det lite galna färgvalet samt av hela honom. Jag plockar upp min mac ur väskan, och förbereder telefonen för att spela in samtalet.
 
Det hela började med min moster, Märta Forslund. Hon var en av de kvinnor som helt och hållet omfamnade varje uppgift de bestämde sig för. När jag var tio år, insisterade hon att jag också skulle lära mig guldsmedsyrket. Jag var tvungen att sitta tyst på en stol, och titta när hon satt med hammaren och knackade på guld i timme efter timme. Hon sa inte ett enda ord, och till slut orkade jag inte mer”, berättar han och skakar på huvudet, liksom för att rensa det innan han fortsätter att berätta om sin pappa, som reste mycket på grund av sitt arbete på Svenska Amerika Linien-båtarna, som gick mellan Göteborg och New York. Och som en dag kom hem med 78-varvsskivor av den amerikanska trummisen Gene Krupa.
 
Leif går bort till pianot, sätter sig på en pall med en blommig dyna, och med ens blir han fundersam, som om han för ett ögonblick funderar över någonting jag sagt. ”Jag har faktiskt glömt bort hur pappa stod bakom mig och stampade takten, samtidigt som han lät som en bas varje gång jag satte mig vid pianot och försökte spela lite”, säger Leif, som plötsligt reser sig och klinkar till med ett stycke Boogie Woogie, och för ett ögonblick är han kung av Rock & Roll.
 
”Men moster Märta hade inte gett upp hoppet om att jag skulle lära mig ett riktigt hantverk. När jag inte ville bli guldsmed bestämde hon att jag skulle bli konditor, liksom min pappa, och anmälde mig till en kurs hos Sveriges konditorförening i Uppsala”, berättade Leif när han sätter sig på den blommiga dynan igen.
 
”Du gick kursen?”, frågar jag, och lägger tillrätta en hårlock bakom örat.
”Ja, i fyra månader. Och jag blev duktig på att blåsa karameller samt göra marsipanfigurer”, svarar han och visar ivrigt hur han gjorde figurer med bara handflatan. ”Men jag kunde inte hålla mig borta från musiken, och 1964 blev jag medlem av ett dansband som hette The Ghost Riders. På den tiden fick man spela Farfisa Orgel för att nå framgång, så det lärde jag mig snabbt.”
 
”Så det blev succé?”, frågar jag.
”The Ghost Riders hade potential, men det var bara en hobby”, förklarar Leif, och för ett ögonblick verkar han drömma sig bort till en annan plats, vart vet jag inte. ”Men Swede Singers blev en stor succé.”
 
”Swede Singers.” Jag tittar på honom som ett frågetecken.
 
”Ja”, svarar Leif, och tittar på mig med sitt hemlighetsfulla leende ett ögonblick. ”… jag var ett stort fan av den amerikanska vokalkvartetten The Four Freschmen, och spelade deras skivor för fyra av mina skolkamrater, som jag sjöng tillsammans med i en kör. De blev lika begeistrade som jag, och vi bestämde oss för att spela musik som dem. 1965 bildade vi gruppen Swede Singers och fick ett avtal med skivbolaget Cupol. Sven-Olof Walldoff producerade oss i Metronom-studion i Stockholm”, berättar han och håller den hemlighetsfulla blicken på mig.
 
Herre-min-hatt! Sven-Olof Waldoff, det var han som var dirigent för ABBA när de blev kända med låten Waterloo.
 
”När vi släppte vårt första album vändes livet upp och ned. Vi turnerade överallt, och blev till och med frågade om vi ville representera Sverige, ihop med Europas främsta artister på den tiden, i den allra första radio-live-stereo-sändningen, och som sändes ut från en arena i Hamburg. En av våra största hits var Examensdag, vill du höra den?” Jag nickar, och han går bort till mac:en som står på skrivbordet i hörnet. Och när de mjuka och drömmande tonerna strömmar ut ur högtalarna, blundar jag ett ögonblick och låter dem komma till mig.
Vilken fantastisk musik.
 
”Vill du höra en rolig historia om Examensdag?”, frågar Leif plötsligt och tar tillbaka mig till nuet. ”Självklart”, svarar jag.
”1968 bokades vi som förband för The Beach Boys i konserthuset i Stockholm. Vi spelade naturligtvis Examensdag. När vi gick av scenen var det livat backstage. Senare förstod vi att The Beach Boys hade valt att inte spela deras version av Examensdag (Graduation Day)”, säger Leif och skrattar till lite, innan han kommer och sätter sig i soffan igen.
 
”Men ingenting varar för evigt, och 1969 var jag på konsert i Stockholm med Brasil 66, en grupp ledd av Sergio Mendes. Deras bossanovatakter gav mig en helt ny känsla. Det var en gladare musik, som fyllde hela mig. Då bestämde jag mig för att jag ville ha ett band som skulle låta precis som dem, och så lämnade jag Swede Singers kort efteråt”, berättar han och ser lite besviken ut.
Och innan jag hinner säga någonting, fortsätter Leif att berätta om hur det kom sig att han fick med sig den unga och talangfulla trumslagaren Roger Palm, samt Anita Olofs och Anita Strandell i projektet. Och hur Anita Olofs förlorade sin familj i en bilolycka, och bestämde sig för att lämna The Gimmicks. Hon ersattes av Eva Cassy. Senare anslöt sig även Roger Palm, Josip Seidl och Torsten Dannenberg och den 1 december 1968 bildades The Gimmicks formellt.
 
”The Gimmicks blev en succé över en natt”, berättar Leif, och den besvikna blicken försvinner helt när han ivrigt fortsätter att berätta om deras första album, Mixed Up Lydia’s Pickin’ Up Painted Ping Pong Balls. Det var ingen som helt förstod Mixed Up Lydia’s Pickin’ Up Painted Ping Pong Balls. Bandet blev därför tvunget att diskutera musikriktningen vidare och valde en något mer kommersiell riktning.
”Kort därefter lanserades albumet Håll i gång, och framgångarna bara fortsatte”, berättar Leif stolt, och visar mig ett album som han letat fram, med bilder och tidningsartiklar.
 
”Det var förövrigt vid denna tidpunkt som jag mötte min andra fru för första gången”, säger han fort, medan jag bläddrar i albumet, fascinerad av allt som Leif gjort; allt från att uppträda på prinsessan Christinas bröllop 1974 samt på kung Carl XVI Gustafs bröllop 1976. Därefter för familjen Rothschild, som presenterade världens jetset-ungdomar för varandra någonstans i världen vart femte år. ”Vi spelade i Paris.” Han visar även bilder från en tv-show i Hilversum (Holland), där de spelade nya versioner av äldre låtar, och som senare gavs ut på albumet Brazilian Samba.
 
”Det vi nog är mest kända för i dag är Mixed Up Lydia’s Pickin’ Up Painted Ping Pong Balls. Den gavs förövrigt ut på nytt i år av Universal, som har rättigheterna, med en grön vinylskiva”, säger Leif stolt, och visar mig det annorlunda, men samtidigt snygga originalomslaget som gjordes av konstnären Hans Arnold.
 
”Efter nio album med The Gimmicks fick jag ett erbjudande från Polydor/PolyGram, som i dag är Universal, om att producera bland annat Tomas Ledin, Björn J:son Lindh och Pierre Isacsson.
 
Jag blev direkt en av Sveriges främsta producenter, och tjänade massa pengar, som jag egentligen inte hade något förhållande till. Jag köpte ett stort hus i Stockholms skärgård, där jag bjöd in till fest hela tiden. Och detta får du inte säga till någon, men jag la pengar i skokartonger och gömde dem i baren av alla ställen”, säger Leif och tittar på mig med sitt hemlighetsfulla leende jag har sett tidigare. 
 
”Vi har pratat mycket om din karriär men vad med kvinnorna i ditt liv?”, frågar jag och tittar på Leif. Han håller blicken stadig, orörlig en sekund.
”Ja, jag förälskade mig i en fantastisk amerikansk kvinna, och vi gifte oss.” Hans röst har blivit mjuk och låg, och ögonen lyser av alla möjliga känslor. ”Berätta mer”, säger jag, glad att höra mer om denna fantastiska kvinna. ”Hon höll på med yoga, och jag tror att jag beskriver henne rätt när jag säger att hon var mycket andlig. 1979 hade vi varit gifta i två år när hon plötsligt reste till några av hennes vänner i Laguna Beach, i Kalifornien. Hennes intuition berättade för henne att jag hade lite för gott öga åt min sekreterare, Kerstin Tungården. Hon litade helt enkelt inte på mig, och när hon kom tillbaka ville hon skiljas.” Det blir tyst ett tag, som om han ett ögonblick funderar över vad han ska säga.
 
”Hon kunde ha tagit hälften av allt jag tjänat, men det enda hon villa ha som minne var vår stora uppsättning med silverbelagda glas”, säger Leif efter ett tag, och hans ansiktsuttryck avslöjar att han försöker få kontroll över en mängd känslor som brer ut sig över ansiktet. Denna kvinna må ha varit alldeles speciell för honom.
 
”Jag sa upp mig från jobbet på Universal, köpte ett nytt hus ännu längre ut i Stockholms skärgård, och så reste jag till New York där jag hyrde toppsviten på Gramercy Park Hotel. Där glömde jag mina sorger, och umgicks med de främsta artisterna och andra i New Yorks mest exklusiva kvarter. Det var också då som jag beslutade mig för att skapa ett nytt liv tillsammans med Kerstin Tungården”, berättar han, och jag får veta att hon kom över och tillsammans startade de Leif Carlquist Music Production LTD. Här började ett nytt kapitel i hans liv, och tillsammans gjorde de tv-produktioner, filmmusik och fick en hög med guldskivor samt Grammys med namn som bland andra Staffan Scheja, Björn J:son Lindh, Pierre Isacsson och Tomas Ledin.
 
”Lill, egentligen tror jag inte på tur och slump. För mig verkar det som att ju mer jag jobbar desto mer tur har jag. Jag menar att jag har valt de rätta människorna i mitt liv och utvecklandet av människor har varit min viktigaste uppgift”, säger Leif, och det hemlighetsfulla leendet har med ett fått en mening.
 
”Det låter som om du är lite av ett kontrollfreak”, säger jag. Min mun formar orden innan jag lyckas stoppa dem.
”Jag hade full kontroll på allt, med undantag för min första fru, som faktiskt skrämde mig med sin andlighet”, svarar Leif, och det låter som om han säger det rakt från hjärtat. ”Men innan du går måste jag berätta något roligt för dig. För en dag gick jag ned till lobbyn på hotellet jag bodde på, och upptäckte plötsligt att det var massor av kända personer runt mig. Robert de Niro stod i en konstig kostym, och jag hörde konstiga ljud från bara gudarna vet var. Jag förstod ingenting, och helt förvirrad kom jag ut genom hotell-
dörren. Det var först efteråt som jag fick reda på att jag hamnat mitt i inspelningen av en film, som senare tilldelades en Oscar.”
 
Nej, det var nog ingen slump att Leif började arbeta som musiker, inte heller att han bestämde sig för att skapa sitt nya liv med Kerstin Tungården. Men oavsett slump eller inte, så blev livet med hans Kerstin ett äventyr till dess de skilde sig 2010. Det enda jag funderar på är om han också på ett eller annat sätt hade någon föraning om vad som komma skulle med både stora tv-produktioner, filmmusik, guldskivor och Grammys?
 
 
Av Lill Wadel

Dela

Kanske gillar du även

© 2009-2019 En Sueco – Norrbom Marketing.
Designed and developed by yummp.

Sök på En Sueco

Planerat underhållsarbete: Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.