Spaniens utrikesminister, Miguel Ángel Moratinos, har varit på ett officiellt besök i Gibraltar, det första av det slaget på över 300 år. Besöket har åter väckt den så ofta återkommande debatten om hur Spanien kan få tillbaka Gibraltar.

Då utrikesminister Miguel Ángel Moratinos en dag i slutet av juli besökte Gibraltar var det över 300 år sedan en spansk minister senast avlade ett officiellt besök i den brittiska enklaven.
Till att börja med verkade besöket inte vara av någon större betydelse, men Moratinos besök väckte snart upprörda känslor och konservativa kretsar antydde direkt att utrikesministern var en landsförrädare. Och det i tider när en ny spansk nations stolthet blomstrar och då är det en hård beskyllning.
Gibraltar är således ett av de mest ömtåliga ämnena i detta land. Nästan överallt möter man samma stoiska hållning - Gibraltar är vårt.
Det är kanske förståligt då det kan motsvara att Tyskland hade Skagen. Det är en nagel i ögat, men medan saken i hög grad handlar om stolthet rör det sig också om försvar och ekonomi. Den naturliga frågan är ändå: om Spanien skulle få tillbaka Gibraltar skulle Spanien då ge tillbaka de två enklaverna Ceuta och Melilla till Marocko? Absolut inte, menar Spanien.

300 års klagan
Spanien har velat ha tillbaka Gibraltar ända sedan Diego de Salinas och hans trupper 1704 överlämnade sig och Utrecht-traktatet 1713 gav Storbritannien herradömet över klippan.
Man har försökt med ett handfull belägringar, en klagan till FN 1960 som blev lika ohörd som om Danmark hade begärt Jungfruöarna tillbaka, eller klagomål på allt från prinsessan Anne till atomvapenbärande ubåtars besök.
Hitler hade en direkt plan där han ville hjälpa Francos Spanien med att återta Gibraltar, medan britterna var upptagna på annat håll. Alliansen blev för mycket för Franco som drog sig ur i sista sekund.

1969 stängde han i ilska gränsen och ville man till Gibraltar, fick man antingen segla över i skydd av nattens mörker eller flyga via London. Den efterföljande demokratiska regeringen intog en mer diplomatisk ställning som 1980 ledde till Lissabon-avtalet, som bland annat skulle leda till att åter öppna gränsen. Det blev dock fördröjt eftersom Spanien blev förbannad på Storbritannien då de använde klippans militära installationer i anslutning till kriget om Falklandsöarna. Gränsen öppnades slutligen 1982.
Spanien har tidigare använt sitt medlemskap i NATO som ett argument att basen på Gibraltar tillhör alliansen, men det köper inte Storbritannien. Den spanska regeringen nekade under en period att låta flottan delta i samma övningar som de brittiska.
Med tiden har det blivit svårare och svårare för Spanien att argumentera för sin rätt till klippan och om Gibraltarborna själva skulle ha någonting att säga till om saken, vilket de har, byter inte värdlandet namn inom en överskådlig framtid.
Invånarna, ca 30 000, röstade 2002 om vad de själva önskade skulle vara deras och den lilla halvöns framtid. 99 procent röstade ja till att fortsättningsvis vara en del av det brittiska kungariket och med fler autonoma rättigheter. De röstade därmed också nej till ett gemensamt spansk-brittiskt herradöme, som brittiska regeringen hade samtyckt till.

Treparts diskussioner
Ett treparts forum bestående av Spanien, Storbritannien och Gibraltar bildades 2006, och efter det har man mötts i Granada och London för att lösa några av de konflikter som kan uppstå när man har ett stycke territorium i ett annat lands kontinent.
En av konflikterna handlar om vattnet utanför halvön. Storbritannien hävdar att ett område på upp till tre sjömil från klippan är deras, medan Spanien har samma krav på vatten. I maj blev det åter debatt då Europakommissionen på Madrids anmodan förklarade en del av detta område som fredat område under spanskt skydd. Gibraltar överklagade beslutet med motiveringen att avtalet stred emot internationell lag, men det blev avslaget. Peter Caruana, den lokala regeringschefen, har inte förbättrat situationen när han några veckor innan Moratinos besök offentligt påminde de lokala fiskarna om att till trots mot det vad EU beslutat, har den spanska kustbevakningen ingen jurisdiktion på vattnet och därför ingen rätt att antasta båtarna där.

Ut reste Moratinos
Miguel Ángel Moratinos besök var på grund av Caruana, osäkert in i sista stund. Men regeringen beslutade trots allt att se pragmatiskt på saken och sände den 21 juli ministern över landningsbanan, till den brittiska kolonin. Det var för mycket för många spanjorer. Utöver förut nämnda kritik grävde man också upp en gammal händelse med José Luis Zapatero där han under ett besök i Marocko poserade vid en bild, som integrerade de två spanska enklaverna i det nordafrikanska landet.

Ceuta och Melilla, och så var det Persilja
Om Spanien är så uppfyllt med att få Gibraltar tillbaka, skulle man då inte vara inställda på att överlämna Ceuta och Melilla till Marocko? Samma fråga gäller Perejil, Persiljeön, som blev en prick på kartan då en marockansk soldat för några år sedan satte sitt lands flagga på den obebodda ön där några getter betar, vilket ledde till en seriös kris i förhållandet mellan Spanien och Marocko. Som nämnt är svaret från spansk sida ett klart nej.

Skillnaden är, menar Spanien, att Ceuta är en del av de erövringar Portugal företog 1415 och som Spanien ärvde från grannlandet efter en union 1580.
Melilla, 500 kilometer från det spanska fastlandet, kom under spansk flagg i slutet av 1500-talet då det katolska kungaparet, samtidigt som Columbus seglade västerut, gav befogenheter till att utvidga kungariket söderut. Från dessa stora erövringar finns de två enklaverna kvar som idag inte anses som kolonier, utan som integrerade delar av Spanien. Det från en tid då Marocko inte existerade som ett egentligt land.
Marocko har ändå svårt för att se skillnaden och gör officiellt anspråk på de två enklaverna, som är lika stora naglar i ögat på marockanerna som Gibraltar är för spanjorerna. Spanien har aldrig ingått förhandlingar med Marocko i ämnet. Diskussionen mellan den spanska utrikesministern, Peter Caruana och Storbritanniens utrikesminister, David Miliband, rörde sig inte heller om vem territoriet bör tillhöra, utan mer om praktiska saker som kontroll över ekonomiska aktiviteter, miljö och koordinerad bekämpning av organiserad brottslighet.
Man diskuterade också tvåspråkig undervisning i skolorna. Spaniens hopp är att få en större förståelse för det spanska språket och den spanska staten som helhet. Med tiden skulle det göra befolkningen mer tillmötesgående över tanken om spansk suveränitet.
"Det ska inte finnas något tvivel om att Spanien fortfarande kräver Gibraltar tillbaka", upprepade Miguel Ángel Moratinos likväl under sitt besök, och som Caruana under Moratinos tal till pressen på The Rock Hotel översatte för Miliband " Gibraltar is Spain".

Läs mer om Gibraltar och Utrecht-traktatet her.



Med sikte på klimattoppmötet i Köpenhamn i december i år är global uppvärmning, CO², och växthusgaser teman som ofta finns med på den internationella dagordningen. Att det är politik och en stor del ekonomi inblandat när FN:s länder ska enas om en samlad strategi för framtiden är uppenbart. Kan vi använda pengarna på ett betydligt effektivare sätt än att kämpa mot klimatförändringarna? Eller är det som amerikanen Al Gore säger - det är hög tid att vi människor tar vårt ansvar för den årslånga rovdrift vi begått mot klotet och sätter till alla klutar för att vända på utvecklingen? Vi har frågat folk på gatan om deras uppfattning angående den aktuella miljöproblematiken.

Manuela López García, 49 år, hemmafru
Om jag är bekymrad över den globala uppvärmningen? Ja, det kan jag inte förneka, det är riktigt dåligt. Därför försöker jag även i min vardag göra mitt, för att reducera förbrukningen. Som exempelvis komma ihåg att släcka ljuset, eller ta kortare dusch. Det är självklart begränsat vad det kan hjälpa, men om alla hjälper till förbrukar lite mindre kommer den sammanlagda besparingen att vara stor, och det är dit vi måste, om vi ska få en sundare planet. Men om CO²-förbrukningen ska minskas bör man nog slå ner på de stora förbrukarna som fabrikerna. Men alla måste vara medvetna om det inte är nödvändigt att ett enkelt hushåll har fyra bilar. Det borde räcka med en. Där utöver vet jag ärligt talat inte vad som bör göras, det får du fråga politikerna om. De som tror att den globala uppvärmningen är en naturlig klimatförändring, är säkert dem som förbrukar mest, och som känner sig träffade av debatten. För självklart är det ett problem som människorna har skapat.

José Manuel, 34 år, snickare
Det är svårt att inte bekymra sig över allt man hör i medierna. Man vill gärna vara mer framtidsinriktad så att planeten också är beboelig för ens barn och barnbarn. Jag har själv blivit mer medveten om att spara på energin. Jag är inte hemma så ofta, så jag har skaffat en sådan där pryl som stänger av all strömmen, utom till kyl och frys. Men jag måste erkänna att jag har kunnat göra mer och det ger mig lite dåligt samvete. Men det tror jag att alla har. Man vet egentligen vad som kan göras, men man får ändå det inte riktigt gjort. Bara hälften av mina glödlampor är energilampor. Jag har en cykel och använder den en del, men jag tror att om transportvillkoren för bussar och cyklar skulle förbättras skulle folk köra mindre bil. Det blev också beslutat en lag för inte så länge sedan, att en viss procent av energin i nybyggnationer skulle komma från förnyelsebar energi. Men det har inte blivit helt genomfört då det är för dyrt nu när vi är i kristider.

Manuel Sena, 54 år, lottförsäljare
Den globala uppvärmningen berör oss alla, så det bekymrar självklart också mig och jag tänker en hel del på vad som ska ske i framtiden. Jag sparar själv på energi genom att använda energilampor, spara på ljuset osv. Vi måste alla ta del av ansvaret. Sen så måste vi tänka kreativt och alternativt. Solenergin är till exempelvis given i Andalusien, men också vindenergi som jag vet att man redan använder i bland annat Cadiz, där det blåser en del. På så sätt kan vi också göra oss mindre beroende av de oljeproducerande länderna. Som det ser ut nu kan vi lätt komma i kläm. De muslimska länderna kan stänga av energitillförseln om vi inte gör rätt. Klimatförändringarna är till 100 % skapat av människan och vi kan inte komma förbi att vi skräpar ner förfärligt mycket. Ju fler vi blir, desto mer skräp skickar vi ut i atmosfären. Människan är ansvarig för allt som händer på jorden, vi förorenar haven, hugger ner träden osv. Men det är självklart många som inte vill erkänna det och därför säger man att klimatförändringen är naturlig.

Jonas Söderlund, 44 år, poet
Jag funderar mycket på växthuseffekten och klimatförändringarna. Och visst är det stora bekymmer, allt ifrån det man kasserar som sopor till bilkörning. Man har det med sig och det sätter sig i ens medvetande. Jag försöker tänka - behöver jag det här? - som plastpåsen, någon grad extra varmare hemma, eller kan jag gå istället för att ta bilen. Jag försöker också göra medvetna val när jag handlar och välja naturvänliga produkter. Det finns stora internationella överenskommelser om att vi konsumerar för mycket energi. Men det framkommer sällan hur man ska göra för att uppnå minskad konsumtion. Man satsar för lite av samhällets ekonomiska resurser på alternativen. Jag tror det är ekonomiska krafter som styr, som vill att vi ska använda mer energi, som leder till ökad konsumtion och som i sin tur gynnar marknadskrafterna. Politiker måste vara beredda att göra betydligt mer.

Sophie Lawner, 31 år, frisör
Det är ingenting jag är orolig för. Visst har man märkt att klimatet ändrats men det är inte något jag dagligen går och tänker på. Hemma försöker jag ha lågenergilampor. Nu senast hade IKEA enbart sådana och det är ju bra. Jag är inte en person som källsorterar. Det beror inte på att jag inte är medveten om problemen. I Sverige blev man påmind mycket oftare och det debatterades mer än vad det görs här i Spanien. Det gjorde att jag var mer miljömedveten i Sverige. Ser man om problem på TV får man sig en tankeställare, som varar några dagar. Sen glömmer man bort det igen och gör som vanligt. Det är mycket stora frågor och jag tror inte politikerna tar det på allvar. Det pratas om klimatet som att nu är det rekordvarma somrar eller rekordkalla vintrar. Sedan kan man höra att de senaste sommarveckorna varit de svalaste på 20 år. Så vad ska man tro? Den globala uppvärmningen är kanske något som kommer och går. Sen vet jag inte vad man ska göra åt problemet. Det lämnar jag till politikerna.

K-G Andersson, 71 år, egen företagare
Nej, jag oroar mig inte och jag funderar inte ens på det. På mitt företag har vi en miljöbil med miljöanpassat drivmedel. Men i övrigt får man hushålla med resurserna och spara där man kan. Sen är informationen om lågenergilamporna ofta en lögn. Det är tillverkarna som vill sälja mer och få bort vanliga glödlampor från marknaden. Lysrörslampor är inte bra ur miljösynpunkt. De innehåller exempelvis kvicksilver. Sen informationen om att man ska släcka ljuset när man lämnar ett rum är rent förkastligt. Tända och släcka tar hårt på lamporna som gör att förbrukningstiden minskar och man måste köpa nya. Sen finns det andra åtgärder som att införa skrotningspremier på bilar vilket skulle göra att gamla ersätts med nya miljövänliga. En annan åtgärd är att planera belysningen inomhus och på så sätt få ner energiförbrukningen i hemmen. Politikerna vet för lite och lyssnar till fel lobbyister. Politikerna är inte heller entydiga. Och vad vet vi egentligen om klimatförändringar och global uppvärmning?

 

Miljödepartementet vill avskaffa de gratis plastkassarna som vi är så vana vid att få i livsmedelsbutikerna. Betyder det att vi nu ska välja mellan en hemmavirkad nätkasse eller en kasse från Louis Vuitton för 1700 euros?

Förbrukningen av inköpskassar framställda av plast ska under 2010 reduceras med 50 procent. Därefter skall de reduceras progressivt framtill att kassarna helt försvinner. Det säger i varje fall den plan kallad Plan Nacional Integrado de Residuos, som är utarbetad av miljödepartementet.


Spanien är det europeiska land som producerar flest plastkassar och varje invånare förbrukar 238 kassar om året (multiplicera det med 45 miljoner), vilket placerar landet på en tredjeplats vad gäller förbrukningen.
Bara 10 % hamnar i de gula återanvändningscontainrarna medan 65 % återanvänds som soppåsar, anger organisationen Cicloplast.
Återanvända eller inte, så slutar de sina dagar på soptippen och eftersom plastkassar normalt är framställda av en oljeprodukt behöver naturen upp mot 1000 år för att kunna bryta ner den. En del menar att den kan klara jobbet på 100 år, men sanningen är att ingen riktigt vet.
Några av de många kassarna hamnar också på något mystiskt vis på stränderna där 20 % av allt avfall som samlas upp är plastkassar.

Plast vs papper och bladselleri
På flera ställen i Europa har man tagit till sig den amerikanska filmillusionen om att papper är bäst. Man ser filmer där folk alltid bär hem sina varor i papperspåsar och för att liksom understryka hjältens miljövänliga och ekologiska inställning, sticker det upp några gröna stjälkar med bladselleri. Men även med bladselleri är papperspåsen inte lösningen på våra transportproblem.
Att försvara användningen av plastkassar är som att kämpa för rätten att misshandla kattungar eller för att få röka på flygplanet. De tunna kassarna får skulden för global uppvärmning, beroendet av oljan och för att döda både fågel och fisk.
Men papperspåsar är på många sätt lika skadliga för miljön som plastkassar.
De är lätt nedbrytbara, men när det sker utlöses gasen metan (samma gas som i de synnerligen skadliga "komockorna") och även om plastkassarna är framställda av en petrokemisk produkt används det mer energi till att framställa och återvinna en papperspåse. Det är heller inte helt bevisat att plastkassar faktiskt dödar fåglar, fiskar och annat liv i havet när de råkar äta en bit av en kasse, vilket också skulle ha resulterat i märkliga fenomen som "könsbyten" hos fiskar. Det är däremot allmänt känt att utsläppen från fiskebåtarna är långt mer skadliga, även om det är ett ynkligt argument mot förbudet av plastkassar.

Agerar lokalt
Miljödepartementets plan, är bara en plan. Man har ännu inte effektuerat en lagändring, ett uttalat förbud mot de förhatliga men ack så användbara plastkassarna.
Lokala myndigheter har själva tagit tag i handtagen på egen kasse. Ett exempel på det är Generalitat de Cataluña, som arbetar på ett avtal med detaljhandeln. Detta avtal går ut på att minska förbrukningen av plastkassar med 50 % - underligt nog inte fram till 2010 utan 2012. Handlarna vill också undvika att det läggs en avgift på kassarna.
Reduceras inte förbrukningen med 30 % inom de närmsta två åren kommer myndigheterna ändå att överväga en avgift.
Bristen på ett egentligt lagförslag kan tillskrivas det faktum att 700 företag med mer än 11 000 anställda sysselsätter sig med att tillverka kassar. De försöker nu anpassa sig till de nya tiderna och tillverkar nu också återanvändningsbara kassar av potatis och andra miljövänliga råvaror. Dessa kassar är förhållandevis mycket dyrare att tillverka än plastkassar, men kostnaden för miljön är mycket lägre.

De globala kassarna
På världsmarknaden utlevereras varje år mer än 500 miljarder kassar varav mindre än 3 % blir återanvända.
I några länder hjälper en avgift till att dämpa förbrukningen, bland dessa är som bekant Sverige, där vi i stället är glada för att kunna använda de papperspåsar som vänliga butiksinnehavare har till förfogande, medan andra länder har valt att helt bannlysa plastkassarna. 2008 förbjöd Kinas regering stormarknaderna i hela detta överbefolkade land att utrusta kunderna med plastkassar. I Bhutan har regeringen beslutat att göra samma sak, med det argumentet att kassarna var en risk för nationell lycka, vilket inte ska argumenteras i detta sammanhang. Också Uganda och Zanzibar är bland de länder som blivit helt antiplastkasse.

Varken eller?
Slutsatsen bör vara att ett förbud är en bra sak då varken papper eller plast är bra för naturen. Framtill att miljödepartementets plan om ett förbud blir verklighet är avgifter en del av lösningen. Ett exempel är IKEA där man får betala för kassarna. Det har redan en preventiv effekt med att man egenhändigt agerar som kassör eller kassörska då man ifrågasätter hur många kassar man egentligen har behov för. Då avgiften 2006 infördes hos IKEA i Storbritannien innebar det en minskning av förbrukningen med 95 procent.
Man kan naturligtvis välja att helt säga nej till kassarna och det betyder inte att man bara kan välja mellan en hemmavirkad nätkasse (hur får man fisken inslagen i en sådan?) som vår mormor gick till handlaren med eller en Luis Vuitton inköpskasse för omkring 1700 euros. Utan myndigheternas inblandning har flera stormarknadskedjor nämligen själva tagit initiativet till att minska förbrukningen. Carrefour har beslutat att gratiskassarna ska vara avskaffade till utgången av 2009. Med det sparar bara denna kedja 6 000 ton plast om året och man kommer istället att erbjuda kunderna miljövänliga kassar framställda av tyg eller potatis. Eroski erbjuder sina kunder en kasse framställd av bast till ett symboliskt belopp. Denna kasse kan klara cirka 50 inköp och därefter byter stormarknaden ut den gratis mot en ny. Också El Corte Inglés, därmed Hipercor erbjuder sina kunder återanvändningsbara kassar samtidigt som kedjan uppmanar till en måttfull användning av plastkassar. Det kanske får oss att tänka mer än en gång innan vi frågar "¿Me das más bolsas, por favor?"

Äter de fisk varje dag? Hur är livet som fiskare? Och kan man leva på det? En Sueco har varit på besök i Fuengirolas hamn för att få veta vad som händer bland de andalusiska fiskarna.

Ett liv på havet. Känslan av frihet när man på morgonen startar motorn, styr ut på det blå öppna havet, omgiven av skrikande måsar och med en doft av saltvatten i näsan. Förväntningens glädje när man på eftermiddagen vänder hemåt med lasten full av sprattlande fisk som man snabbt säljer till gynnsamma kilopriser, så man kan komma hem till familjen med fickorna fulla med sedlar. För bra för att vara sant? Ja, det kan man lugnt säga.

Ovanstående starkt romantiserade beskrivning är kanske den uppfattning många har, eller i varje fall har haft, om livet till havs. En uppfattning som ligger miltals från den verklighet som de flesta fiskare möts av dagligen. Den hårda verkligheten går upp för oss efter att ha tillbringat ett par förmiddagstimmar på kajen.
Fiskebåtarna är ute på havet under dagen, vilket förklarar den bristande aktiviteten i hamnen. Vi möter ändå fem - sex fiskare som var för sig håller på att reparera de långa nät som spänns efter trålen, vilka kan gå ner på över 400 meters djup.
"Jag hoppas alltid att näten blivit lite trasiga, för annars har jag inget att göra innan vår båt kommer i hamn", säger 23-årige Miguel Angel, som lider av epilepsi och därför inte får gå med ut.

Miguel Angel och vännen Santi 37, sitter och lagar nät med en rulle slitstarkt garn då vi lägger märke till dem. Bland buntar av färgglada nät som minst mäter 20 meter på längden ser arbetet minst sagt tämligen oöverskådligt ut. Santi och Miguel Angel kommer båda från stora och lokalt kända fiskarfamiljer i Fuengirola.
"Familjen Aros och familjen Cagaros, känner ni inte till dem?" frågar Santi med förvåning.
Vi skakar på huvudet och förklarar att vi har kommit hit för att samla material till en artikel om fiskemiljön och varnar för att vi är rena analfabeter på området.
De säger nästan samtidigt att livet som fiskare är mycket hårt. Det finns inga pengar i det längre och var det inte för marockanerna, som tagit över några av de mindre båtarna, ja, då var det bara de äldre kvar.
"Vi är en utdöende ras", säger de vemodigt.

Miguel Angel förklarar att det tidigare, för fem - tio år sedan, fanns mycket pengar i fisket, men förutsättningarna har ändrat sig mycket under de senaste åren.
"Båtarna har blivit större, de kan gå fortare och det har förbättrat deras fångstkapacitet väsentligt. Men havet har inte vuxit på motsvarande sätt. Tvärtemot, som en följd av lantbrukens stigande föroreningar, har det blivit mindre fisk och det märks," säger han och berättar att familjebåten av och till går flera dagar utan att fånga något. "Problemet är också priset på bränslet, vi måste verkligen fånga mycket för att få ett överskott."
Santi gör oss uppmärksammade på ett annat väsentligt problem som bidrar till fiskarnas dåliga ekonomi.
"Kilopriserna är allt för låga. I genomsnitt får vi 50 centimos per kilo beroende på fisksort och årstid. De vanligaste fisksorterna som fångas längs med kusten i Málaga är sardiner, ansjovis, räkor, sjötunga, blåmusslor och kummel. Fångsten blir ofta såld på marknaden till ett kilopris på 5- 6 euro så förtjänsten ligger på ett annat ställe. Det mest frustrerande är när vi inte får sålt vår fångst, antingen för att vi har fått för mycket eller marknaden är fylld med billig fisk från utlandet. Då är det inget annat att göra än att kasta fisken överbord", säger Santi, som flera gånger har varit med om att kasta 40 - 50 kassar, med 7 - 10 kilo i var, ut i havet.
"Under de perioder vi får kasta bort mycket fisk, gör vi ofta ett internt avtal med de andra fiskarna om hur mycket vi får fånga och under sommaren griper Fuengirolas lokala fiskeförening in med tillfälliga begränsningar."
Vid sidan om Santi ligger ett häfte med lotter från de blindas förening, ONCE. "Jag fick konstaterat att jag hade diabetes för några år sedan och måste därför sluta med fisket", säger Santi som nu går runt och säljer lotter, ett jobb som ger honom ett par tusen euro i månaden. "Jag tjänar bättre nu än jag gjorde som fiskare, men ändå så saknar jag det. Jag saknar livsstilen, kamratskapet och havet."

"När man är tillsammans med samma människor 12 timmar om dagen, från klockan 6 - 18, sex dagar och på mindre än 10 m² utvecklar sig en speciell vänskap mellan oss tre - fyra fiskare som är ombord. De stridigheter som det ofta är mellan människor på land förekommer sällan till havs. Man är helt enkelt tvungen att komma överens för annars fungerar det inte.

Miguel Angel håller med om att vänskapen är något helt speciellt, vilket kanske också är förklaringen till varför han överhuvudtaget har lust att arbeta med något som är så olönsamt. Att vänskapen och inte minst traditionen har avgörande betydelse hos unga fiskare märks tydligt i kommentaren "Vad skulle jag annars göra, det är ju det här jag har vuxit upp med? " Som om fiskandet närmast var ett ödesbestämt kall, den enda existerande vägen till en meningsfull sysselsättning.

Inte lång ifrån de två unga fiskarna sitter Manuel, en äldre gråhårig herre som också håller på att laga ett nät. Kombinationen av nystrykta kläder och tunga guldkedjor om hals och handled ger oss signaler om att det en gång fanns pengar i att vara fiskare.
"Jag hjälper bara till lite med underhållet av utrustningen nu när mina två söner har tagit över båten", säger han med en karaktäristisk hes stämma, typiskt för spanska män över de 60.
Manuel kommer också från en äkta fiskarfamilj där de manliga medlemmarna har varit fiskare så långt tillbaka i tiden som generationerna kan spåras. "Tiderna har förändrats och inte nödvändigtvis till det bättre. Även om vi har fått GPS, radiosändare och bättre teknisk utrustning än för 20 år sedan är själen i och omkring fiskarmiljön på väg att försvinna. "Los Lobos", vargarna, har fått smak för pengarna och är på väg att konkurrera ut oss alla små fiskare med sina gigantiska fartyg och avancerade utrustning. Investeringsfolk som bara fiskar för pengarnas skull," säger han.

Manuel berättar för oss att hans söner har svårt att få det att gå runt, då utgifterna till Seguridad Social, bränslet och skatt vissa gånger överskridit den genomsnittliga månadsinkomsten på under 1000 euro som var och en av sönerna tjänar.
"Mina söner har vuxit upp i miljön," förklarar han. "Varje lördag tog jag dem med mig ut tidigt på morgonen för att fiska och under åren har de blivit mer och mer bitna av det. Det enda de ville efter folkskolan var att fiska".
Dock understryker han att hade barnen varit små idag skulle han ha uppmuntrat dem till att välja en annan utbildning. Som "utbildad" fiskare krävs det bland annat en genomförd navigationskurs och en speciell fiskarlicens, som utfärdas av Junta de Andalucia.
Regeringen kontrollerar på det sättet hur mycket som fångas och vem som ska beskattas. För att kunna köpa nyfångad fisk direkt från båtarna ska inköparna - saluhallar, restauranger, stormarknader, chiringuitos osv. skaffa sig en inköpslicens, som ger dem rätt att handla till inköpspris.

Det råder inget tvivel om att det är hårt att vara fiskare idag. Men, frågar jag, är det inte samma situation för många andra spanjorer, bland annat för dem som är anställda inom lantbrukssektorn? Det har väl närmast blivit ett internationellt personlighetsdrag hos jordbrukare att beklaga sig, om inte över den dåliga förtjänsten så över för mycket regn eller sol. Nej, situationen kan inte helt jämföras, säger fiskarna. Enligt dem är lantbrukarna privilegierade för att de konstant mottar "saltvattensinsprutningar" i form av de så omdiskuterade jordbruksstöden ifrån EU, en ekonomisk hjälp som är långt mycket större än fiskeristödet. Men där utöver, kan de faktiskt ge mig lite rätt i att tendensen generellt i samhället går från små familjeverksamheter
till storindustri.

Innan vi lämnar hamnen kallar ett par fiskare på oss "Chicas". Vi fick veta sådär off-the-record, att är vi sugna på färsk fisk eller skaldjur, kunde vi titta förbi vid 18-tiden.
"Det smakar bäst när det är nyfångat", sa de, och bedyrade att man som fiskare äter fisk varenda dag, utan att bli trött på det.
Fiskare är ett osedvanligt släkte, tänker jag, medan vi lämnar en snart försvunnen värld och kör in i Fuengirolas kaotiska sensommartrafik.



Statskuppen den 23 februari 1981 var ett av de svartaste ögonblicken i modern spansk historia. Händelserna återges på många olika sätt under de 18 timmar som kuppen varade och fortfarande är de omgivna av hemligheter. Här kommer en tolkning av historien.

Året är 1981. Den unga demokratin har det svårt. ETA mördar i genomsnitt en person var tredje dag. En generalstrejk och stora demonstrationer äger rum. En ekonomisk kris plågar det i förhållandevis fattiga landet. Det regerande center-höger partiet är på väg att splittras och Adolfo Suárez, landets första statsminister efter diktaturen, beslutar sig för att avgå. Förstekandidaten till statsministerposten är nu Leopoldo Calvo Sotelo och talmannen för kongressen kallar samtliga regeringsmedlemmar till en avstämning vid ett plenum klockan 16.30 måndagen den 23 februari.
Klockan 18.23, under avstämningen, tränger soldater och Guardia Civilpoliser plötsligt in i kongressalen.
Överstelöjtnant i Guardia Civil Antonio Tejero övertar podiet med en pistol i handen. Några av kongressmedlemmarna protesterar tills att en skur av kulor skapar lugn. Kuppmakarna försäkrar att det inte ska hända dem något och att allt ska vara över inom 15-20 minuter.

Stridsvagnar på gatorna
De 350 politikerna är gisslan och hela händelseförloppet upptas av kameror i kongressalen och kan höras på radio, som sänder direkt ifrån sammankomsten.
På Madrids gator ses stridsvagnar och andra militära fordon och detsamma händer i Valencia, kuppens andra epicentrum.
Kongressmedlemmarna är rädda, några är övertygade om att de ska bli avrättade. Befolkningen är lika skrämda, de flesta kommer ihåg inbördeskrigen och ingen önskar en upprepning.
Nyheten når kung Juan Carlos i palatset La Zarzuela. Han lovar drottning Sofia att kuppen inte ska sluta som kuppen i Grekland. Tillsammans med kungen är generalsekreteraren för kungahuset, Sabino Fernández Campo. Det rådgörs med civila och militära ledare. Kungen beslutar att han måste försvara konstitutionen och därmed demokratin och monarkin samt sin arbetsplats.

Kuppmakarna
Den högst ansvarige för kuppen är general Alfonso Armada, som säger att de samlade spanska styrkorna är under hans befäl. Medverkande är också general Jaime Milans del Bosch som befinner sig i Valencia och naturligtvis Antonio Tejero, som fortfarande vaktar över de 350 i gisslan i kongressalen, samt en rad andra mustaschprydda fascister.
Hela försvarsmakten bortsett från Madrid, menar Armada, står på kuppmakarnas sida. Han anser att man gör det för Spaniens bästa och påstår dessutom att kungen är införstådd med statskuppen (något han själv nekar till senare att han sagt).

Konspiration och nationell självrannsakelse
Alfonso Armada är en av kungens vänner. Bland annat därför menar vissa, att kungen inte bara är medveten om den utan medverkar till komplotten, som är satt upp som ett bisarrt och modernt teaterstycke för att skapa lugn och ro i landet medan andra menar att kungen sätter sitt liv på spel för att försvara demokratin. Huruvida det är tal om en sammansvärjning eller inte, diskuteras fortfarande, 28 år senare.
I denna debatt och en fortsatt nationell självrannsakelse kommer man inte undan frågan om varför generalerna anser att en kupp är nödvändig och varför de tror att de kan slippa lindrigt undan. En del av svaren kan finnas i det faktum att försvarets ledning försöker inrätta sig i de nya tiderna efter 40 år under Francos regim ha varit i maktens centrum. Så ska de vänja sig vid att vara underställda en demokratiskt vald regering. Framför demokratiska och några gånger kaotiska tillstånd föredrar de att returnera Spanien till diktaturen. En del av befolkningen stödjer dem och även flera dagstidningar skrev innan kuppen blev av att det är på tiden att militären träder in.

En kupp går upp i limningen
Eftersom kungen inte har någon politisk makt och den politiska makten är gisslan i kongressbyggnaden, väljer han att utse en tillfällig statsminister. Valet faller på chefen för statens säkerhetsråd, Francisco Laína, som egentligen borde inkluderas i raden av spanska statsministrar.
Under tiden går det upp för Antonio Tejero att Armada vill utpeka sig själv som ledare för den nya militärjuntan med en rad socialistiska och kommunistiska ministrar. Han känner sig förd bakom ljuset. Armada erbjuder honom ett flygplan ut ur landet, men han har inte varit med i kuppen för att det ska sluta på det sättet.
Kungen och landets nya statsminister planerar att överta kongressen med våld, men är naturligtvis nervösa för kongressmedlemmarnas säkerhet.
Juan Carlos kontaktar en rad ansvariga för de olika militärstyrkorna, häribland general Juste som garanterar honom sin trofasthet.
Han beslutar sig för att tala till folket och därmed också generalerna på TV.
Här uppträder han i uniform som överbefälhavare över de militära styrkorna. Han förklarar för tittarna vad som har hänt och att han inte kan tolerera att det sätts ett stopp för den demokratiska processen. För att det inte skall råda något tvivel, bekräftar han, att han har beordrat att använda alla medel för att försäkra att grundlagen respekteras.
I Valencia drar Jaime Milans del Bosch tillbaka trupperna till barackerna, kort där efter överlämnar Antonio Tejero sig och efter 18 timmars gisseldrama friges kongressmedlemmarna. Man kan se på TV hur några av dem klättrar ut genom byggandens fönster. Den 26 februari utses Leopoldo Calvo Sotelo till statsminister och dagen efter är 1,5 miljoner demonstranter på gatorna i Madrid för att uttrycka sitt stöd för landets demokrati.
Hålen från skottlossningen syns fortfarande i kongressalen.


TV serie om 23F
TVE har producerat en miniserie om statskuppen, kallad 23F, el diá más díficil del Rey. Nästan 6,5 miljoner tittare såg den då den tidigare under året visades på TV och nu också utkommen på DVD. Den består av två avsnitt och kombinerar riktiga upptagningar från dagen med skådespelares tolkningar av huvudpersonernas handlingar. DVD;n bjuder dessutom på fyra dokumentärprogram som belyser episoden från alla tänkbara vinklar.

Efterföljande rättegång
Bara 33 personer blev ställda inför rätta.
Alfonso Armada blev dömd till 30 års fängelse, men blev frigiven 1988. Han lever idag i Galicien.
Jaime Milans del Bosch fick samma straff. Han blev utsläppt 1990 och dog 1997 i Madrid.
Också Antonio Tejero fick 30 år. Han blev frigiven 1996 och bor idag i Málaga där han använder sin tid till att måla.
Flera andra blev tilldömda kortare fängelsestraff, varav den ende civile Juan García Carrés, som fick två år och dog 1986 efter att ha tagit patent på uttrycket 23F.


 

Senaste artiklarna från En Sueco

Åldersfläckar på näthinnan – AMD (Åldersrelaterad …

AMD är en allvarlig ögonsjukdom som sägs vara den vanligaste orsaken till nedsatt syn i västvärlden...

Hälsa

Varför utvecklar vi hormonella obalanser?

Varför utvecklar vi hormonella obalanser?   Många kvinnor lider av övervikt, hormonella oba...

Hälsa

Goldeneye permanent

I oktober är permanent makeup-temat eyeliner och punktstrecksteknik. Jag har tidigare skrivit om tec...

Hälsa

Var snäll mot dina fötter

Om du tar en titt på dina fötter – de har en naturlig kurvatur. Skor har oftast ett standardinlägg s...

Hälsa

Besviken stjärna

Den japanska landslagsspelaren och engelska mästaren Shinji Okazaki fick tillsammans med Jose Rodrig...

Sport

Kan vi vända på kuttingen?

Vi ligger helt uppe i toppen när det talas om soltimmar, gastronomi och livskvalitet. Handlar det i ...

Tema & Profiler

La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober 20…

  Det är oktober och de spanska skolorna har varit i gång några veckor. Jag hör många föräld...

Tema & Profiler

10 tips för bättre foton

Så tar du bra foton med mobilen   De flesta använder i dag mobiltelefonen till att ta foton o...

Tema & Profiler

Bostadsbloggen

I detta avsnitt av BOSTADSBLOGGEN ska vi gå igenom hur du blir beskattat när du säljer din bostad oc...

Bostadsnytt

Insekter på Costa del Sol

De finns överallt och vi kan inte undvika dem. Så varför låter vi oss inte fascineras av dem? Det va...

Tema & Profiler

Utflykter

CAC - Centro de Arte Contemporáneo

Málagas museum för modern konst ligger i Málagas trendigaste stadsdel – Soho, och ligger på kanten av Guadalminafloden, som är helt torr majoriteten a...

Utflykter

Cáceres – en helt unik stad

Cáceres ligger i Extremadura, ca 470 km från Málaga och detta är en enastående stad vars helt intakta medeltida centrum ligger innanför stadsmuren. St...

Utflykter

Tio spanska städer som du inte får missa

Nyligen presenterade vi här på En Sueco en lista över de kändaste andalusiska städerna. I dag går vi på upptäcktsfärd i resten av landet och ger er re...

Utflykter

Gastronomi

Veras Veranda

Nu är det höst och det betyder äppelsäsong! I Sverige hade vi kanske gått ut och pallat äp...

Gastronomi

Kaktusfikon – en nyttig delikatess

Vi sitter i bilen på en smal landsväg i Andalusiens sydvästra hörn. I vägkanten och i dike...

Gastronomi

Nyheter kring Sabor a Málaga – Málagas blå märke

Varje månad här i En Sueco presenteras en produkt som bär märket Sabor a Málaga, någonting...

Gastronomi

Veras Veranda

När man går på marknader är det vanligt att det finns en vagn vid vilken det står en man s...

Gastronomi

Tropisk mango odlas i La Cala de Mijas

Bara några minuters körning från La Cala de Mijas hittas gården Granja Ecológica Las Penca...

Gastronomi

Alkoholfri sommar?
 Här är alternativen!

Ska du köra hem? Vill du passa på med vikten? Eller kanske har du andra orsaker till att b...

Gastronomi

Sport

Golf i Solen

Per i finalen i Scandic Friends Open på Gotland Allas vår KRUT-GUBBE Per Eide har hunnit fylla 91 å...

Golf

AHN Golf - Oktober

Spanien-golf på Troxhammar golfklubb Klubben ligger i Ekerö kommun, som enbart består av öar, väste...

Golf

Besviken stjärna

Den japanska landslagsspelaren och engelska mästaren Shinji Okazaki fick tillsammans med Jose Rodrig...

Sport

Tema & Profiler

Kan vi vända på kuttingen?

Vi ligger helt uppe i toppen när det talas om soltimmar, gastronomi och livskvalitet. Handlar det i stället om ekonomi, tillväxt och sysselsättningsgr...

Tema & Profiler

La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober 2019!

  Det är oktober och de spanska skolorna har varit i gång några veckor. Jag hör många föräldrar runt omkring mig som klagar över hur jobbigt d...

Tema & Profiler

10 tips för bättre foton

Så tar du bra foton med mobilen   De flesta använder i dag mobiltelefonen till att ta foton och under de senaste åren har mobilkamerorna blivit...

Tema & Profiler

Insekter på Costa del Sol

De finns överallt och vi kan inte undvika dem. Så varför låter vi oss inte fascineras av dem? Det varma klimatet i Andalusien skapar en stabil och god...

Tema & Profiler

Vad går du och tänker på?

Nu i oktober passar vi på att besöka Nueva Andalucía där vi möter Linda Serneholt för att få reda på vad hon har för sig just nu. Linda Serneholt kom ...

Tema & Profiler

Svenska Skolan i Fuengirola firar 50 år!

  2019 är en viktig milstolpe i den svenska historien på Costa del Sol, Svenska Skolan i Fuengirola firar nämligen 50 år! Jubilaren firades den ...

Tema & Profiler

Skandinavisk entreprenör visar det bästa av Málaga

Han kom med en rycksäck och några mynt I fickan. I dag har han 20 anställda och en ny rekordomsättning. Steffen Hansen är historien om företaget Solag...

Tema & Profiler

En intervju med Peter Sisseck i Ribera del Duero

Egentligen var det bara ett experiment med att göra vin på 90 år gamla vinstockar som Peter Sisseck gjorde 1995. Han hade lockats till att jobba med R...

Tema & Profiler

Kultur

Blod, Svett & Toner

Folkkära och världskända Robert Wells styr återigen stegen mot ”Den nya teatern” i Mijas den 16 november. Det gör han då han nu firar 30-årsjubileum m...

Kultur

Jul på spanskt vis

Året går fort, om 3,5 månad så är det redan dags för jul igen. Det kan vara smart att redan nu börja att smygplanera julens festligheter och julklappa...

Kultur

Filmer inspelade i Spanien

Spanien är ett vidsträckt land med varierande landskap. Stränderna i söder lockar till soldyrkande turister, vågorna på Atlantkusten drar till sig s...

Kultur

El Veranillo de San Miguel (indiansommar)

Vädret spelar oss ett spratt Vi träder nu in i årets första höstmånad, september. Som svensk sitter det nästan i ryggmärgen att nu sörja över att som...

Kultur

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com