> > > Få spanska nyheter på svenska > direkt i din inkorg varje vecka! > > Anmäl dig här
Trots att Kambodja är ett av världen fattigaste länder är landet mycket rikt på mänsklig värme, vänlighet och kontraster. På den ena, och den hårda, sidan står en nutida, grym historia. Det var speciellt åren under de Röda Khmererna som innebar massavrättningar, svält och inbördeskrig. På den andra sidan har landet en fantastik natur, exotisk kultur och befolkningen är oerhört vänlig, vilket ger ett långvarigt intryck.

Även ett hem åt andarna

95 procent av Kambodjas befolkning är buddhister. En del traditioner kommer från andra religioner, speciell hinduismen, men ingår trots det i deras kultur, och det samma gäller folk- och övertro. Som en del av detta tror man bland annat att alla bostäder och tomter har en ande, som har lika mycket rätt att vara där som människorna. Detta respekteras genom att andarna ges en plats att bo i – ett andehus. Och det ligger prestige i andehusen. Ju större andehus man har på sin gård desto viktigare är man. På bilden ses en mindre modell vid en matplats, där man även erbjuder gäster en vilostund i en hängmatta.

Bambutåg vid Battambang

Tåget rör sig sakta framåt med en hastighet av 15 km i timmen, vilket dock känns som en hiskelig fart på den slitna rälsen som tar en över rangliga broar genom djungeln. Tågets historia sträcker sig tillbaka till den tid då landet var en koloni under Frankrike, men när de Röda Khmererna tog maken blev tåget, liksom så mycket annat, lämnat åt sitt öde.
Företagsamma människor har dock kommit på att binda ihop axlar med en träram varpå det ligger mattor av bambu och motorn kommer från en gräsklippare, och så får det plats mellan 10-15 personer på varje. Tåget börjar i O Dambong vid Battambang, som är Kambodjas tredje största stad, och kör sedan 3,7 km till O Sra Lav, en lugn by, innan det vänder om och åker samma väg tillbaka igen.
En bra reseförsäkring är att rekommendera.

Kranier i stupa

Denna stupa ser vid första ögonkastet ut som många andra stupor, men tittar man närmare upptäcker man kranierna bakom glaset. Stupan står på berget Phnom Sampeaus. I detta berg finns det flera grottor, som användes som avrättningsplatser av de Röda Khmererna. De kastade helt enkelt ned folk i de djupa grottorna, som kom att kallas Killing Caves.
Det uppskattas att mellan 1,7-3 miljoner (av en befolkning på 8 miljoner) människor som dog under åren 1975-1979. 1,3 miljoner avrättades och därtill kommer alla de som svalt ihjäl då grödorna användes som betalmedel för vapen i stället för till föda.
Terrorregimen och dess ledare, Pol Pots, menade att alla intellektuella, läkare och lärare m.fl., inklusive personer som bar glasögon, var motståndare till deras ideologi om en maoistisk bondestat, varför de skulle röjas undan.

Friterade fågelspindlar

Staden Skuon ligger vid en dammig landsväg. Under Pol Pots regim var svälten så utbredd att folket i denna stad till stor del fick förlita sig på stora spindlar som proteinkälla. Spindlarna fångar på marken och i hålor. Därefter doppas de i soja varefter de friteras så att de blir knapriga och spröda. Det samma görs med skorpioner, larver och skalbaggar.
Allt detta har nu blivit delikatesser. På bilden ses att det är fart på försäljningen och att nästa fat står redo för kunderna till detta mycket populära gatukök.

Angkor Wat – världens största tempelområde

Detta tempel, med de karakteristiska tornen som även ses i Kambodjas flagga, har gett namn åt ett område på 20 x 50 km. Detta var huvudstaden under khmerernas storhetstid, mellan ca år 800-1100. Man tror att det under den tiden bodde så många som 10 miljoner människor i staden. Dock är det svårt att fastställa detta, även med modern lidarteknik, då de flesta av dåtidens hus vad byggda i trä, varför de inte längre finns kvar.
Angkor Wat betyder egentligen stadens tempel, och detta tempel byggdes under kung Suryavarman II:s tid, då khmerriket utgjorde stora delar av grannländerna Laos, Thailand och Vietnam.
Angkor Wat omges av en sorts vallgrav och för att komma över måste man korsa regnbågsbron, där figurer som lejon och ormar håller ondskan borta, allt medan gatuförsäljare håller besökarnas hunger och törst i schack.
Vill man besöka Angkor Wat bör man bo i Siem Reap, Kambodjas näst största stad, varifrån man enkelt kan ta en tuk-tuk till Angkor Wat.

Djungeltemplet Ta Prohm

Detta tempel, som är ett av många i Angkor Wat, är både mytiskt och mystiskt. Mer exakt tillhör det området Angkor Thom, som har haft upp till 1 000 tempel.
Angkor Thom var den sista huvudstaden i khmerriket efter att kung Jayavarma VII återreste huvudstaden på 1100-talet efter att Cham-folket från Vietnam plundrade Angkor Wat.
Hela det gamla khmerriket gick förövrigt under 1431 efter en invasion av thailändare. Sedan dess har jordbävningar, de Röda Khmererna och naturen gjort sitt så att templet på bilden, Ta Prohm, framstår är en fascinerande labyrint av nedfallet bråte och de gigantiska, upp till 600 år gamla och 25 meter höga, spungträden klänger sig fast och omkring de gamla stenarna.
Angelina Jolie bidrog till mystiken kring just detta tempel med filmen Tomb Raider.

Städer vid Sydostasiens största sjö

Vid sjön Tonlé Sap bygger man sina hus på pålar, oavsett om de byggs av palmblad eller plåt. Denna sjö är Sydostasiens största och har en storlek som varierar från 3 600 km2 under torrperioden till 23 000 km2 under monsunsäsongen. Regnen orsakar naturligtvis växtvärk i sjön, men storleksskillnaden beror speciellt på att den är förbunden med Mekongfloden via en över 100 km konstgjord kanal. Via denna kanal hamnar vattnet under regnperioden i sjön medan det under den torra perioden byter riktning och i stället strömmar ned mot Mekong, genom Vietnam och därefter ut i det Sydkinesiska havet.
Invånarna i denna stad lever främst av fiske i sjön, som under regnperioden når upp till plankgolven i bostäderna, varför de måste transportera sig i båtar.

De flytande städerna

Flera familjer har valt att byta bort den transportmässigt ombytliga tillvaron i husen på pålar mot en flotte. På så sätt kan de själva bestämma när de vill flytta. Och här är det först-till-kvarn-principen som gäller.
Än så länge finns det rikligt med fisk i sjön samt till och med ett eget sjömonster.
Rent etniskt är många av familjerna vietnameser som i samband med Vietnamkriget fann en fristad här, ett krig som förövrigt även påverkade Kambodja på andra sätt. Många historiker menar att USA:s bombningar av Kambodja hjälpte de Röda Khmererna till makten, medan det var vietnameserna som bland annat stoppade folkmorden när de invaderade landet 1978-1979. Inbördeskriget kom dock att fortsätta fram till 1998.

Skola blev tortyrkammare

Bakom taggtrådsstängslet i Phnom Penh är det förbjudet att fotografera, och orsaken är förståelig. Här ligger skolan Tuol Svay Pray.
När de Röda Khmererna invaderade huvudstaden beordrades de ca 10 miljoner invånarna att snabbt lämna staden. Alla skulle vara bönder och skola för förbjudet. Och i stället för utbildning användes den som ett fängelse, som kallades S-21. Här torterades folk tills de ”erkände” att de var läkare, lärare eller spioner för Vietnam eller USA. Av de ca 14 000 människor som kom till detta fängelse känner man bara till sju som överlevde.
Nuförtiden är detta ett museum med en utställning innehållande 6 000 bilder föreställande offer, tortyrredskap och annat ont.
Lite utanför staden ligger Choeung Ek. Detta är en av gissningsvis 20 000 massgravar där Pol Pots mannar avrättade kanske så många som 1,3 miljoner av sina egna landsmän, inklusive barn, som dödades genom att de svingades mot trädstammar på denna plats.

Gatubarn får en chans

En av Phnom Penhs fina byggnader från kolonialtiden har nu gjorts om till en kock- och servitörskola. De som får plats på skolan är först och främst gatubarn och unga från utsatta familjer, som tack vare skolan får en chans att lära sig ett yrke. Och utbildningen lönar sig; många tidigare elever har fått jobb på stället, som heter Romdeng.
Detta är värt ett besök. Platsen är charmig och maten är både god samt autentisk, den påminner om det thailändska köket men är inte lika stark.
På bilden ses en soppa med fisk från Tonlé Sap och gröna bananer samt skogsmyror, vilka ger en lite syrlig smak.
Foto: Cykeltur (dette afsnit kan godt udlades)

Runt i myllret

Kambodja är ett färgrikt land, även transportmässigt. I stora städer som Battambang, Siem Reap och Phnom Penh är det lättas att ta sig runt med t ex en tuk-tuk, som egentligen är en liten vagn som dras av en moppe, eller med cykeltaxi, var man i nästan barnvagnsstil sitter framför föraren.
Som bilden visar är det med hjärtat i halsgropen som man ger sig ut i trafiken, men man lär sig snabbt att man nog ska komma fram helskinnad.
Gällande priser ska man pruta. Kambodjas valuta är oförutsägbar, sedlarna svåra att läsa, men de flesta affärer görs i alla fall i dollars, vilket khmererna föredrar.

Huvudstad, kungapalats och Mekong

Kambodja är i dag en monarki och demokrati, trots att det sistnämnda kan ifrågasättas. Landet har ett tvåpartisystem och den nuvarande statsministern, Hun Sen, var tidigare medlem av de Röda Khmererna. Det är det dock många som är. Hun Sen har suttit på makten sedan 1985.
Hun Sen bor förövrigt i ett palats som ligger mellan ambassaderna för Nordkorea och USA. Den sittande kungen heter Norodom Sihamoni och han intog tronen efter att hans far pekat ut honom som sin efterträdare, då Norodom Sihamoni tillskillnad från sina bröder inte var politiskt aktiv. Under krigen tillbringade han sin tid i Prag och Paris.
Palatset byggdes 1860 och har inspirerats av palatset i Bangkok, men genom att just jämföra dessa två palats inser man hur fattigt Kambodja fortfarande är.
Palatset har utsikt över stadslivet, den centrala, pulserande marknadshallen och mot den plats där Tonlé Sap-kanalen möter Mekongfloden, som leder till grannlandet i öster – Vietnam.
 

Senda Litoral

La Senda Litoral (kuststigen) är ett storstilat projekt och trots att den 163 km långa promenadstigen, som går längs med kusten hela vägen från Nerja i öster till Manilva i väster, ännu inte är helt färdig är detta initiativ någonting att verkligen vara glad för. Turistmyndigheterna har uppmärksammat att det finns många som gärna motionerar och vad kan vara skönare än att ge sig ut längs med Medelhavets vackra stränder på ett jämt underlag? Vi har varit ute och upptäckt några av de färdiga sträckorna väster om Málaga och vi tyckte att de var helt fantastisk. Och när vi ändå var i trakterna tog vi oss upp till Sierra Bermeja (den röda bergskedjan) för att se vad som sker där uppe.
 
La Senda Litoral heter också GR 92, och i skrivande stund håller det på att tas fram både en logo samt upprättas en webbplats. Kuststräckan är gjord för sammanbinda alla de redan existerande strandpromenaderna med nylagda gångstigar och -broar, och redan nu är 3/4-delar av projektet färdigt. Där det ännu inte finns anlagda stigar kan man många gånger ta sig fram genom att gå på stranden. I ett bergigt land som Spanien, där det är ont om jämna sträckor, är kuststigen ett riktigt bra initiativ.
 
Det är tänkt att stigen ska börja på Balcón de Europa, i Nerja, men där kunde jag inte hitta någon skylt. Den första skylten jag hittade när jag var ute står i Chillarflodens mynning, precis väster om Nerjas centrum. Därifrån har jag vandrat hela vägen till nudiststranden som ligger väster om Torre del Mar – en sträcka på ca 30 km. Detta har inte varit något problem, trots att just denna bit av kuststigen ännu inte är färdig, men man kan gå på stranden eller längs med vägen vid vägrenen. Från Lagos till västra Torre del Mar finns det en jättefin stig/strandpromenad, som är en fröjd att promenera. Från Torre del Mar västerut får man lov att gå på stranden eller uppe på vägen intill Torre de Benagalbon. Därefter finns det en stig som lededr hela vägen till Málaga.
De färdiga stigarna kan man se på denna länk: http://www.andalucia.com/walking/senda-litoral-malaga.htm
 
Vi har också tagit en tur väster om Málaga för att upptäcka stigen som går mellan La Cala de Mijas till Cabopino, och som invigdes 2015. Innan vi gav oss ut hade vi fått höra att denna sträcka skulle vara spännande, och det var den, för stora delar av den går man på gångbroar som byggts några meter över havet. Just där finns det helt enkelt inte tillräckligt med plats på stranden för att kunna anlägga en stig, på grund av klippor, så här har man i stället byggt en 6 km lång gångbro i trä. Vi tog bilen till La Cala de Mijas, väster om Fuengirola. Där parkerade vi på den stora parkeringen som ligger alldeles intill motorvägen. Den går inte att missa när man kör av motorvägen och kommer in i den stora rondellen. Kommer man från Málaga så ligger parkeringen på höger sida när man kör av motorvägen. Härifrån parkeringen går man sedan under motorvägen, korsar den stora rondellen samt den fina breda huvudgatan i La Cala, och hela tiden med kosan mot havet. Och fortsätter man bara rakt fram kommer man förbi det gamla fina tornet, som på 1500-talet utgjorde del av kustens försvar mot pirater.
 
Från tornet är det bara ett stenkast till havet och här startar vår kuststigsvandring i västlig riktning (mot höger). De första två kilometrarna går man på La Cala de Mijas strandpromenad och när denna tar slut fortsätter stigen på den nämnda gångbron, som svänger till höger och vänster mellan klippor och språng. Det är en mycket spännande promenad. Och, det är värt att säga att fotgängare har företräde samt att det är förbjudet att cykla här på söndagar. Vi gick denna stig en måndag men såg trots det ingen cyklist. Å andra sidan var det fullt med människor som promenerade åt båda hållen. Det råder alltså inga som helst tvivel om att stigen är populär.
 
Vårt mål var Cabopino, dock tar gångbron slut efter 6 km och om det är lågvatten kan man gå längs stranden, men denna dag var det högvatten, så vi var tvungna att gå in i en strandnära urbanisation, trots att det stod Privado på en skylt. Men man behöver bara ta vägen igenom urbanisationen i ca 100 m innan man kan ta sig ned på stranden igen. Den sista biten till Cabopino gick vi på stranden och när vi kom fram till den lilla hamnen i Cabopino hade vi gått 8,7 km. Här i hamnen njöt vi sedan av en glass och vilade fötterna lite innan vi vände om och tog samma väg tillbaka till bilen.
 
Totalt blev promenaden 17 km men man kan ju själv välja var man vänder om. Vi tycker jättemycket om denna kuststig. Den bjuder på vyer över så många platser från vattensidan som vi tidigare aldrig lagt märke till för att vi bara susar förbi dem på motorvägen. Bland annat såg vi att det finns ett riktigt rikt naturliv längs stranden och att det också finns mer natur än vi tidigare trott. På en del platser går det utmärkt att bada, om det skulle locka, men man ska räkna med att alla sträckor inte är badvänliga på grund av stora klippartier i strandkanten, som kan vara farliga att simma in i och färdas på.

Sierra Bermeja

Sierra Bermeja
 
Efter detta gav vi oss iväg för att vandra runt på toppen av Sierra Bermeja, som når 1 450 m ö.h., men först övernattade vi i Estepona. Denna utflykt har länge funnits med på vår ”att göra”-lista, så nu var det dags. Bermeja är ett gammalt ord för rött, och när vi har kört förbi nere på kusten har vi spejat beundrande mot denna koloss. På kartan kan man se att den är ganska öde och att det bara finns en väg dit upp. Men vi har också hittat en vandringsstig runt på toppen, så när vi vaknade följande morgon körde vi in till Estepona för att leta oss fram till vägen MA 8301 som skulle ta oss till Jubrique. Denna väg utgår från stadens norra del, där Mercadona ligger, dock fick vi tillslut lov att ta fram vår GPS för att hitta vägen till Jubrique, som ligger på andra sidan av Sierra Bermeja. Och så hittade vi den spännande vägen som slingrar sig upp längs berget. Efter 15 km kom vi upp till passet Puerto de Peñas Blancas. Här finns det är skylt med information om området. Därefter svänger man av till vänster mot Los Reales och efter 2,75 km kommer man fram till ytterligare en skylt. Denna visar en karta samt berättar om en vandring som kallas Paseo de los Pinsapos. Här parkerade vi, för här börjar vandringen på 7 km. Denna vandring är både svår och lätt, med andra ord; början är svår med en stigning på 300 höjdmeter, men väl uppe vid telefonmasterna går det sedan lätt nedför längs en jämn grus-/asfaltsväg tillbaka till bilen.
 
Vi parkerade vid sidan av skylten, det får bara plats två bilar, och så tog vi på oss vandringskängorna och tog tag om våra stavar, och stavarna är verkligen nödvändiga för först är det uppförsbacke som gäller i drygt en timme. På vägen mötte vi en mycket trevlig miljövårdare som var mycket nyfiken på vad vi har tänkt oss att göra. När vi berättade om vår vandring gav han oss en massa tips och förslag. Han berättade också om en händelse som skedde förra året, då fyra danskar fick läggas in för observation på sjukhuset i Estepona efter att ha fått förfrysningsskador under sin vandring (samma som vi skulle ut på) då de inte hade tillräckligt med kläder på sig och inte tog en vandring i bergen på riktigt allvar. Och ja, det är svårt att förstå när man står nere på Senda Litoral och svettas, att det bara några km inåt land råder helt andra temperaturer och vindar, vilket gör att man behöver ordentligt med kläder på sig. Det är någonting som vi nu tillslut har förstått, men det har tagit sin tid. Denna dag hade vi därför långbyxor, fleecetröjor, mössor och vindjackor med oss. Och vi fick behov av alltsammans, så det kan inte sägas nog många gånger: bergen är inte att leka med och bara en dåre tror att det är Disneyland.
 
Glada vandrade vi vidare på vår 7 km långa vandring, som, värt att nämna, inte är identisk med den som visas på skylten vid nämnda Paseo de los Pinsapos, som bara är på 4,5 km. Men under de första ca 500 m är rutterna identiska. Till att börja med leder stigen jämnt nedåt, tills den kommer förbi en liten betongbro över en liten bäck. Kort härefter kommer man fram till La Plazoleta, en plats med en massa skyltar varav en är en stor keramikskylt med en dikt av den stora spanska skalden Federico García Lorca. Dikten är en hyllning till träden. Vi läste den med ära och nickade till de poetiska orden. Sedan svängde vi till vänster, in mot Los Realillos/Los Reales (2,2) och nu var ”smekmånaden” över. Stigen går ganska brant uppåt under en timmes tid och slingrar sig fram och tillbaka. Emellanåt är stigen dessutom ganska bevuxen och det ligger stora stena här och var, så det är inte direkt en avslappnande söndagspromenad. Hur som helst så är det bara att följa stigen, som är välmarkerad med pålar och pilar, som även visar den väg som vi kom ifrån. Här befinner man sig i pinsapoernas land, och det finns det en skylt som talar om att Pinsapoer är ett speciellt och sällsynt barrträd som är endemiskt för detta område, och det är superfridlyst. Så, varje gång man möter en pinsapo bör man buga och hälsa fint, och det gjorde vi.
 
Vid en tidpunkt närmade vi oss bergsryggen och stigen blev, till vår stora lättnad, lite jämnare. Det är en praktfull stig, som längs med underkanten av ”ryggen” leder ända fram till den plats där man korsar ryggen för att komma över på andra sidan. Här uppifrån har man vanligtvis en storslagen utsikt ned över Algecirasbukten och mot Afrikas kust samt Rifbergen, men inte den dagen när vi var där. Det blåste nämligen ordentligt från öster och sikten var nog inte mer än en halv km. Men strunt i det. Det är, trots det, mycket fint här uppe, och ned mot vänster kan man se telefonmasterna, som var vårt mål. Efter att ha promenerat på en mycket fin stig längs med ryggens västra sida ett par hundra meter nådde vi botten av en skog, och så promenerade vi uppåt mellan träd och klippor. Plötsligt mötte vi en jättestor padda på stigen, som var så snäll att den lät sig fotograferas. Vi var överens om att det var den största paddan vi någonsin sett.
 
Strax under masterna hittade vi en plats där det var lä, där vi åt vår medhavda matsäck. Därefter följde vi stigen ned till grusvägen. Nu var det dags att ta på sig vindkläderna, för på denna sida blåste det ordentligt, och så snart det började gå nedåt slutade vi svettas. Och så följde vi bara grusvägen tillbaka till bilen. Efter en kämpig vandring uppåt var det en sann njutning att kunna vandra i rask takt på vägen, som består av en nedförsbacke hela vägen fram. Vid en tidpunkt kom vi till en plats där en skylt till höger pekar mot Mirador de Salvador Guerrero. Denna avstickare, på bara 2 km, hade vi nog tagit om det hade varit bättre sikt. Men det var ingen idé att ge sig iväg till utkiksplatser dagen vi var där, på grund av vädret, så vi fortsatte till vänster längs vägen var snart framme vid bilen, efter en jättefin rundvandring på toppen av Sierra Bermeja.
 
Denna vandringsrutt kan man se på: www.elsebyskov.com under hikes, där man också kan ladda ned GPS-spåret.
 
Strand, sol och svalkande drinkar. Det är beskrivningen av de flesta dagar under sommarmånaderna på Costa del Sol – men så behöver det verkligen inte vara. Málaga erbjuder nämligen på storstadsstämning och massa aktiviteter, som kan fylla kalendern för omväxlingsskull. Vår provinshuvudstad är mycket mer än shopping, muséer, teater och kulinariska upplevelser. Ta t ex en båttur om morgonen, ha siesta i ett skogsområde bakom borgsruinen Gibralfaro och avsluta dagen med ölprovning samt tapas på en av stadens mysigaste ölbarer.
 

Börja dagen på havet

Solen reflekteras i det mörkgröna vattnet, som lugnt skvalpar in mot hamnkanten vid Mulle Uno, i Málaga. Båten, Pelegrín Uno, ligger vid kajen, innan dagens andra expedition påbörjas. Klockan är 11.30 och värmen ligger redan som ett täcke över staden, men den friska brisen från havet får snabbt temperaturen att sjunka när båten startar. Med ombord är ansvarig för försäljning och PR, Rosy López, som berättar om båten och alla dess kvaliteter.
”Det finns plats för 70 personer och man kan också hyra båten för privata evenemang. Vi har t ex haft folk som hyrt den för en begravning – för att sprida askan i vattnet. Det vanligaste är dock firmafester och svensexor”, berättar hon.
 
På översta däck står det bord och stolar och inom loppet av den 45 minuter långa båtturen serveras det ett glas kallt vitt vin samt en liten tapa. Dagen innan hade båten fått sällskap av lekande delfiner och hoppet om att de ska komma även denna dag får blicken att fastna i horisonten. Under fina dagar kan man även se fisk från båtens botten, som är gjord i genomskinlig plast. Dessvärre blir den snabbt smutsig, vilket gör den delen av upplevelsen mindre bra. Det gör dock inte så mycket för utsikten över Málagas kust på tillbakavägen upplevs i alla fall bäst från övre däck – eller naturligtvis från båtens för, där det stänker svalkande från havet.
En båttur kostar fem euro för barn och tio euro för vuxna. Vid större privata evenemang ges det rabatt. Efter båtturen, och en lättare lunch på en av de många restaurangerna i hamnområdet, är det dags för en siesta.
För mer information om båtturerna, se: http://www.barcosdemalaga.es/

Skogstur bakom Gibralfaro

Hitta skugga bakom den gamla borgsruinen Gibralfaro, i det lilla skogsområdet som gömmer sig bakom de höga murarna. För att komma till storstadsskogsområdet ska man följa Calle Victorias tills man kommer till en liten mindre kyrka, som ligger på hörnet till Calle Aqua. Här leder en liten sidogata upp mot en bred, blomsterkantad trappa, som slutar vid en skogsväg. Här finns det nu flera möjligheter, stigen slingrar sig nämligen upp genom det branta landskapet där det går att hitta små gröna oaser med skugga, blomdoft och fantastisk utsikt över det vackra Medelhavet. När man väl hittat skogsstigen kan man välja mellan att antingen gå till höger, där vägen tar en bakom de höga murarna, eller till vänster, där stigen leder upp till toppen av berget. Där på toppen finns det gräsplättar och klippblock, dör man kan sitta under trädkronorna och titta ut över Medelhavet. Det är som gjort att ta med någonting kallt och dricka samt kanske lite frukt eller annat sött, till den avslappnade stunden mitt på dagen. Det passar naturligtvis också bra med en picknickkorg hemifrån, som kan njutas här om lunchen i hamnen inte lockar. Det finns många stigar, och det är bara att leta sig fram till den rätta viloplatsen hittas.
 
När kvällen börjar falla kan det vara skönt att komma bort från solens varma strålar och njuta av en iskall öl. Därför fortsätter nu turen nedför berget mot baren La Botica de la Cerveza.

Ölprovning på spanskt vis

För lite över två år sedan öppnade Miguel Arrabal Ruiz Málagas första riktiga ölbar, La Botica de la Cerveza. Här serveras enbart öl, förutom kranvatten, och det finns 300 olika sorters öl att välja mellan.
”Min passion för öl uppstod första gången som jag smakade drycken. Spanien är ett vinland och när man så provar någonting så annorlunda som öl så vill man utforska sortimentet. Just nu ökar intresset för specialöl i Spanien”, berättar Miguel Arrabal, vars egen favoritöl är av typen IPA (Indian Pale Ale). Det är en öl med ofta intensiv smak och en mörkare färg. I baren finns det en lång hylla i det stora kylskåpet som dedikerats till just detta öl.
 
En dämpad belysning, höga mörka träbord, stora skålar fyllda med kapsyler och ölflaskor i alla former och färger skapar en mysig stämning i baren, som snabbt fylls med människor, tros att klockan bara är åtta på kvällen. Folk kommer hit för att dricka bara öl, och om en gäst lyckas dricka riktigt mycket får denne sitt namn på ”the wall of fame”. I baren kan stammisar nämligen fylla i ett litet formulär med vilka olika öl de dricker varje gång, och när formuläret är fullt får man ett diplom, som hängs upp på väggen – samt en öl som huset bjuder på.
 
I sortimentet kan man hitta många spanska ölsorter. Ett av dem är La Socarrada, som är en relativt ljus ale med en alkoholprocent på 6 procent och bryggt med rosmarinhonung. Smaken från den typiska spanska örten är tydlig och serveras det med ett par skivor lagrad spansk ost är upplevelsen sublim. Även sorten Amarillo är spansk, det är en IPA med intensiv smak och söta undertoner, som ackompanjeras väl av det tjocka, mjuka skummet som ligger på ytan. Alkoholhalten ligger på 6,5 procent och den passar bra till speciellt grillad getost med karamelliserad lök, som finns på menyn. Maten har valts utefter de olika ölen i baren och på tapassidan finns också rekommendationer om öl.
 
Sortimentet består uteslutande av specialöl från mindre bryggerier över hela världen, och varenda ett serveras med en förklaring samt information om de gyllene dropparna. Den starkaste ölen i baren har en alkoholprocent på 14.
”Efter den tredje ölen börjar folk bli pratglada. ’Jag är visst lite full’, säger de flesta när de går ut genom dörren, om de inte ber mig hålla upp dörren för dem”, skrattar Miguel Arrabal Ruiz, som även säger att baren också erbjuder ölprovningar för grupper på mellan åtta till tolv personer. Det heter ”degustación de cerveza”, och det serveras minst fem mycket olika öl. Det berättas om ölen och frestas man av en eller annan tapa kan det också beställas i samband med ölprovningen. En ölprovning tar ca en och en halv timme och kostar 12 euro per person, för öl och förklaring – maten betalas separat.
 
Klockan närmar sig 23.00 och Málagas nattliv börjar vakna till liv. Vad som nu händer är upp till var och en, men efter en båttur, skogspromenad och ölprovning kan en händelserik dag bockas av i kalendern.
 
Mer om baren La Botica de la Cerveza finns här:
http://www.laboticadelacerveza.com/
 
Álora ligger bara ca 40 km från Málaga men trots att det är så nära är det en helt annan värld, med nästan inga turister och mycket historia, kultur och natur. Vi har gett oss iväg till denna gamla stad, som ligger och blickar ut över den vackra Guadalhorcedalen, för att upptäcka detta härliga samt för att gå upp till den fina utsiktsplatsen ”El Hacho”.
 
Att ta en tur till Álora är en fin utflykt, för här är det lätt att kombinera historia, kultur, natur och motion. Vi börjar med att köra upp till staden och parkerar på en av de parkeringsplatser som finns i tre nivåer precis under stadens centrum. Härifrån går vi upp till centrum och känner glädjen spridas i kroppen när vi ser det härliga, äkta folklivet som råder här. Men just nu ska vi upp och se borgen, så vi frågar oss fram bland lokalborna efter ”El Castillo”, som man inte kan se när man står mitt i centrum. Men det är inte speciellt långt dit och snart ser vi att borgen ligger på en klippavsats, högt upp över Guadalhorcealen och dess många apelsinodlingar.
 
Borgen här i Álora är en mycket fin borg som nyligen restaurerats. Går man in i borgen hittar man ett litet kapell och en liten trädgård med fruktträd innanför slottsmurarna. Man kan också gå upp i tornet varifrån man har en fin utsikt över staden och Guadalhorcedalen.
 
Nu ska vi tillbaka ned in till stan för att få någonting i magen. På torget Plaza Fuente Arriba, mitt i staden precis bredvid en modern fontän, hittar vi en bar som heter Alegría. Här kan man sitta på uteserveringen och njuta av folkvimlet medan man dricker en café con leche med churros till det. Här gör de churrosen själva och de serveras helt nygjorda. Vi njöt verkligen av detta äkta spanska mellanmål, och när vi bara behövde betala 3,60 euro för två kaffe och churros för två kunde vi konstatera att priserna i Álora är helt andra än de på kusten.
 
Uppmuntrade gav vi oss ned mot Plaza Baja, där stadens fina museum Rafael Lería ligger, precis bakom kyrka. Detta museum ligger inrymt i ett kapell som en gång i tiden tillhörde stadens sjukhus. I dag finns inte sjukhuset kvar längre men kapellet är bevarat, säkert på grund av dess mycket fina takvalv. Detta museum är ganska litet, och så är det lättöverskådligt. Det har en arkeologisk del, en del som tillägnats Cervantes och en mynt- och sedelsamling. I den arkeologiska delen hittar man, förutom de vanliga pilspetsarna m.m. från stenåldern, en del intressanta saker från romar- och arabtiden. Vi fastnar speciellt vid fötterna till en romersk staty.
 
Orsaken till att det finns en liten Cervantes-utställning just här är att den senare så berömda författaren till världens första roman, Don Quijote, bodde här i Álora åren mellan 1589-1593. På den tiden hade han rollen som skatteindrivare, och han njöt säkert av det efter att ha varit galejslav när han togs till fånga av pirater efter att ha deltagit vid det berömda sjöslaget vid Lepanto. Det var hans föräldrar som lyckades köpa honom fri från piraterna 1580. År 1585 gav han ut sin första bok La Galatea, men det kunde han inte leva av, varför han fick lov att arbeta som skatteindrivare. Men han hade ingen ordning i sin bokföring varför han senare hamnade i fängelse i Sevilla. Men han satt inte inne speciellt länge och 1605 kom första delen av Don Quijote ut. Denna bok gjorde inom kort succé och därefter kom han att skriva ytterligare tre verk, bland annat Novelas Ejemplares. Cervantes bodde sedan i Madrid fram till sin död 1616. Denna korta översikt över hans liv är tänkt att bara illustrera hur mycket ont man kan gå igenom innan man blir berömd. Och det var likadant då som nu. Ska man leta efter någon som haft ett svårt liv innan berömmelse i dag är det bara att titta på Oprah Winfrey och J.K. Rowling, Harry Potters ”mamma”.
 
María José, som den trevliga damen på museet heter, visar oss en video om Álora, varefter vi släpps in i kyrkan via bakdörren. Rent allmänt är jag inte speciellt intresserad av katolska kyrkor men denna är mycket fin med sitt ovanligt fina välvda tak, byggt av sten från trakten och med ett trätak ovanför. Träet kommer från Flandern, som, när kyrkan byggdes, ingick i det spanska riket.
 
Efter kyrkobesöket vill vi se huset där Cervantes en gång bodde, och vi behöver bara gå tvärs över torget, för det ligger nämligen också här vid Plaza Baja. Exakt det hus som han bodde i har rivits för länge sedan, men kommunen har låtit bygga ett nytt på samma plats, och på dess fasad kan man läsa att Cervantes har bott där. Man kan också titta på en fin liten patio som finns här, varifrån man har en fin utsikt.
 
Under vår promenad i staden kan vi inte låta bli att se att det bakom staden ligger ett berg med ett vitt kors högst upp. Detta är El Hacho, stadens landmärke, för hacho betyder landmärke. Och jag är ju sådan att jag inte kan se sådana saker utan att ta mig dit.
 
Och nu tycker vi att vi fått tillräckligt med historia och kultur, så nu går vi tillbaka till bilen och kör igenom staden för att komma ut till stadens norra del. Härifrån kör vi mot El Chorro, men redan i nästa rondell, där det står en fin arabiskt valvbåge, svänger vi av mot centro ciudad, precis efter den mot El Chorro. Här ser vi snart en skylt till vänster mot centrum, men vi ska bara fortsätta rakt fram. Efter en liten stund kommer vi fram till restaurangen Fuente de la Higuera, och här kan man äta sin lunch om man inte har matsäck med sig. Restaurangen har en fin liten terrass med utsikt över den vackra dalen. Vi parkerar vid restaurangen och börjar så vår promenad uppåt mot El Hacho.
 
Man korsar vägen och går upp mot en korsning lite ovanför restaurangen. Här väljer man vägen som går upp mot vänster, förbi en skyld där det står Rutas de la vida sana.
 
Det är 6 km från restaurangen till toppen av El Hacho, men om man vill korta av vandringen lite kan man köra en liten bit med bilen. Det är faktiskt så att man kan köra hela vägen upp, då det står en stor telefonmast däruppe, som nu och då behöver ses till. Om man i stället parkerar vid restaurangen blir det 12 km plus minus lite till totalt. Man går bara längs den angivna vägen, som för det mesta är asfalterad, även om vissa delar består av grus. Härifrån har vi en fin utsikt mot berget Torrecilla (1919 m ö.h.). Efter ca 3 km når vi fram till en korsning och här följer vi skylten mot Monte Hacho. Efter ytterligare 1 km kommer man till en stor skylt med en översikt över områdets flora samt en skylt med Cima (topp) de Monte Hacho. Här går det bra att parkera, om man inte vill gå hela vägen, då man får en fin vandring i det speciella landskapet uppe på El Hacho platån. Härifrån har man en sagolik utsikt åt alla håll. Vid den andra stora skylten, denna med en översikt över områdets fauna, kan man gå ned till höger och titta på en mycket speciell grotta med rökhål och ”skjutglugg” samt en fantastisk vy över Álora långt där nere. Därefter kan man gå hela vägen till den högsta punkten vid telefonmasten, och den promenaden har nästan inga uppförsbackar alls. Nedanför ett hus som står vid masten kan man se korset på El Hacho på en avsats. Det finns en liten stig som tar en dit ut, men vi lyckades hålla oss därifrån och tog i stället en liten vilopaus på toppen och njöt av utsikten över alla berg runtomkring oss.
 
Se vår vandring på: www.elsebyskov.com under Hiking routes.
 
Längs vägen tillbaka till bilen tar vi en liten extra promenad på 300 meter till en fuente, med härligt kallt vatten. Och på detta uppfriskande sätt avslutar vi ytterligare en härlig utflykt.
 
Det är ingen hemlighet att jag tycker mycket om den ovan nämnda naturparken. Den ligger ju precis intill där jag bor, och så är den vild, vacker och jättestor. Denna naturpark rymmer massa orörd natur och bjuder även på höga toppar som La Maroma (2016 m ö.h.) och Lucero (1774 m ö.h.). Ja, den har otaliga vandringsmöjligheter och den är stor nog till att man kan gå vilse i den, och komma bort. Jag har länge velat korsa denna naturpark från ena sidan till den andra, och det ska jag nu göra. Så följ med på en häftig och krävande tvådagarsvandring in i hjärtat av ”min” naturpark.
Man bör räkna med ca 19 km. åt vardera håll, men man kan ”fuska” lite, vilket vi kommer till längre fram.
 
Det där med att gå vilse och komma bort stämmer faktiskt. En del kanske kommer ihåg den holländska kvinnan som 2011 gav sig ut helt själv på en vandring i denna naturpark. Men så föll hon ned i en ravin, vari hon satt fast i 30 dagar innan hon hittades. I botten av ravinen rann dock en liten bäck, vilken blev helt avgörande för att hon överlevde. Efter 30 dagar hittades hon tillslut, vid liv, av tre unga spanjorer, som hittade henne tack vare en flöjt som kvinnan hade med sig, och som hon blåste flitigt i. När spanjorerna såg henne kastade de ned all sin medhavda matsäck till henne samt alla energibars som de också hade med sig. Det blev bästa måltiden i hennes liv. De kastade även ned en sovsäck till henne, för hon hade frusit varje natt, och de visste att det var för sent på dagen för att en helikopter skulle kunna hämta henne samma dag som hon hittades. Men, dagen efter räddades hon. Som förväntat var hon mycket svag och medtagen, men hon hade överlevt 30 dagar i naturparken.
Detta ger en bra bild av att denna naturpark är så stor att man inte ska utmana den. Och man ska inte heller räkna med att man har mottagning på mobilen i hela parken.
 
Men vi ska inte gå vilse. Vi ska korsa en del av parken till fots på stigar och grusvägar. För att komma till vår startpunkt är det bara att köra längs en grusväg. Vi möttes upp, en grupp på fem, i Cómpeta varefter vi körde till Canillas de Albaida. Precis när man kör in till Canillas tar man en väg som går brant upp till höger, och som leder upp till Ermita de Santa Ana, som ligger högst upp i staden. Precis efter ermitan börjar en asfaltsväg, som följer ravinens rand. Den tar man, men gör inga hastiga ryck innan man kommer till den plats där vägen svänger brant till höger. Här fortsätter man rakt fram och nu kommer man ut på en bred, vit grusväg. Vägen är visserligen bra, men det är bäst att ha en hög bil, då det kan ligga lite stenar på körbanan.
 
Efter ca 15 minuter ser man en källa på högersidan. Här bör man stanna och fylla på sina vattenflaskor. Denna källa kallas nämligen ungdomens källa, även om dess officiella namn är: Fuente Borriquero. Att den kallas ungdomens källa har sin förklaring i att de grodyngel som lever nere i vattnet aldrig utvecklas till grodor. De förblir alltså ”barn” hela livet. Alltså sägs det att man kan förbli ung när man detta vatten. Ha därför rikligt med tomma vattenflaskor med er så att ni kan ta vatten med er hem också. Jag tror så klart på att det fungerar, även om de visa säger att det är bristen på jod i vattnet som gör att grodynglen aldrig blir mer än just yngel. Nog om dem – vi blev i alla fall yngre av att dricka vattnet!
Totalt kör man ca 30 minuter på denna grusväg, tills man kommer till en plats som heter Puerto Blanquillo. Här svänger vägen skarpt till vänster och leder tillbaka mot Canillas på andra sidan ravinen. Men vi åker inte tillbaka än, vi parkerar i stället.
Man vet att man är på rätt ställe när man har en vacker utsikt mot söder och kan se både Torrox och Torrox Costa med ett par höghus nere vid kusten.
 
Här börjar en stig och den är markerad med en stolpe. Stigen leder ganska brant uppåt i ca 15 minuter så det är verkligen bra om man har med sina stavar. Stigen är härlig när den efter en stund jämnar ut sig för att sedan fortsätta, och svänga uppåt mot Puerto de Cómpeta, som ligger 1 400 m ö.h. Efter passet leder den nedåt igen och snart får man syn på ett övergivet marmorbrott. Det är imponerande hur mycket marmor man har kunnat bryta ur berget här och det ligger fortfarande kvar några jätteblock nära ett litet hus. Det kan inte ha varit ett lätt arbete att transportera dem ut till civilisationen.
 
Nu ska vi faktiskt bara följa stigen, som lastbilarna fyllda med marmor körde på, på den tiden som marmorbrottet fortfarande användes. Det betyder att vi hela tiden ska välja den bredaste och mest körvänliga vägen och tänka: skulle en lastbil kunna köra här? Jag har också uppdaterat vår GPS med rutten, och den ligger på min webbplats: www.elsebyskov.com under ”GPS waypoints”. Från den sidan kan man ladda ned rutten till sin egen vandrings-GPS, om man har en sådan.
 
Inte långt ifrån marmorbrottet ska man sedan välja den väg som leder ned mot höger och snart ser man stigen som svänger av mot Lucero. Det står en stor skylt där, men vi går bara oförtröttade förbi. Vi går igenom en oerhört vacker natur, längs en väg som slingrar sig framåt. Vid en tidpunkt når vi ”botten” där vi vilar en liten stund, innan det går uppåt igen. Men det går faktiskt inte så mycket uppåt och snart börjar vägen att gå nedåt, så det är lätt att gå. Vägen är insprängd in bergssidan och den kan vara lite nervös att köra bil på (jag har testat) men till fots är det inga problem. Efter en stund svänger vägen till höger och man kommer till en bit som går helt rakt framåt. Strax efter det raka stycket ser man La Resinera. La Resinera var en gång ett litet samhälle bestående av skogsarbetare som levde av att samla in kåda (resina). Här bodde de med sina familjer, så det fanns både kyrka, skola och församlingssal, och när de var som flest bodde det ca 200 människor här. Man kan fortfarande se byggnaderna, och de flesta har också restaurerats, och det har inrättats ett ”Centro de Interpretación” i den gamla kyrkan, vari man kan se fina tavlor och affischer om naturparken och utvinningen av kåda. Centret är absolut värt ett besök, om man har sådan tur att man kommer dit när det är öppet.
 
Vår tanke är att vi ska nå fram till Fornes, där vi vet att det ligger ett litet B&B, där vi ska övernatta. Vandringen är ca 19 km, men skulle det gå helt fel kan man ringa till B&B:s trevliga ägare, Wolf, så kommer han och hämtar en vid La Resinera. På så sätt kan man korta ned vandringen med 5-6 km. Wolf når man på tel. 676 857 284.
 
Trevliga Wolf är tysk och driver sitt lilla B&B tillsammans med Maike. De kan också erbjuda ridturer, så om man vill ut och rida i denna fina naturpark så går det alltså att göra det. Ja, faktiskt är B&B:t fokuserat på ridgäster, men vandrare är naturligtvis också välkomna. Se: http://granadatrekkingtours.com/index.html. Webbsidan är på tyska, engelska och spanska, och Wolf pratar perfekt engelska. Paret serverar även god hemlagad middag (tvårätters) och även god frukost. Priset för att hyra hela huset är 60 euro per natt (50 euro om man stannar mer än en natt) och man kan gott och väl sova fem personer där då det finns två dubbelrum och ett enkelrum. På så sätt blir det ju jättebilligt. Maten kostar bara 15 euro per person för middag (bägge rätterna), frukost samt matsäck, så jag får lov att säga att det verkligen är ett kap. Det bör dock nämnas att B&B:t har tre sovrum på övervåningen och bara ett badrum på bottenvåningen. I övrigt finns det ett matrum och allt är rent och nytt. Det bästa är att ringa till Wolf för att boka rum, mat och ange antalet gäster. Men det går även att skriva till: granadatrekkingtours@gmail.com.
 
Wolfs B&B ligger ca 1 km norr om Fornes, i en liten urbanisation som heter La Colonia, som ligger vid kanten av Embalse (konstgjord sjö) de Los Bermejales. Vi var dumma nog att gå hela vägen in till Fornes, för att vi absolut villa ha en läsk i en bar. Men på grund av det hamnade vi på en omväg på minst 2 km. I Fornes skulle vi sedan följa vägen mot Arenas del Rey. Utan omvägen in till Fornes ska man bara fortsätta på asfaltsvägen GR 3302, som man kommer ut på från La Resinera, och så går man bara rakt fram norrut. Efter ca 1 timme kommer man sedan till La Colonia som ligger till vänster. Wolfs B&B ligger i första raden av hus i den södra änden.
 
Till middag får vi soppa och gulasch samt till vegetarianerna har det gjorts goda grünkernsbiffar med sallad. Allt kött som serveras kommer från egenuppfödda grisar, som Wolf själv slaktat. Grisarna har levt ett härligt fritt liv och är friska samt ekologiska. Man får alltså en god måltid som tillagas av snälla Maike, som är en superkock. Till frukost serveras det hembakat bröd med hemgjord marmelad, ost och korv. Och så får vi förbereda matsäcken som vi själva behagar.
 
Efter frukosten kör Wolf oss till La Resinera och nu har vi bara 13 km längs samma väg som vi kom innan vi är tillbaka vid bilden. När man går tillbaka har man fler höjdmeter att övervinna jämfört med när man gick ut, så det är bra att vi bara behöver gå 13 km.
 
På detta sätt lyckades vi korsa naturparken från norr till söder. Det var en härlig utflykt med massor av motion och vacker natur, så nu är det din tur att ta på dig vandringskängorna!
 

Alevante - En oas i Marbella – som verkligen är vä…

Alevante är platsen för att njuta av utsökt mat, utmärkt service, goda viner och fantastiska cocktai...

Gastronomi

146 000 personer följer ninja-atleten Fanny Josefi…

Verklighetens Pippi Långstrump och ”real life ninja warrior” är bara några av de ord som används för...

Tema & Profiler

När Sting kommer till stan

När de stora internationella artisterna kommer till Spanien väljer de oftast Madrid, Barcelona och S...

Kultur

Kvinnors liv

En av tidens mest kända författare och journalister, Lise Nørgård, fyllde 100 år den 14 juni 2017, o...

Hälsa

Varje ansikte har en historia

Vi ska komma ihåg att vara snälla mot vår kropp och lyssna på den. Det är dock någonting som vi ofta...

Hälsa

BodyTalk - om livet, när det gör ont

Odefinierbar smärta, smärta utan känd orsak och smärta som verkar immun mot smärtstillande medicin –...

Hälsa

Utflykter

Kambodja: Kontraster och färgglada motsägelser

Trots att Kambodja är ett av världen fattigaste länder är landet mycket rikt på mänsklig värme, vänlighet och kontraster. På den ena, och den hårda, s...

Utflykter

Senda Litoral och Sierra Bermeja

Senda Litoral La Senda Litoral (kuststigen) är ett storstilat projekt och trots att den 163 km långa promenadstigen, som går längs med kusten hela ...

Utflykter

Uppfriskande sommardag i Málaga

Strand, sol och svalkande drinkar. Det är beskrivningen av de flesta dagar under sommarmånaderna på Costa del Sol – men så behöver det verkligen inte ...

Utflykter

Gastronomi

Alevante - En oas i Marbella – som verkligen är värd ett bes…

Alevante är platsen för att njuta av utsökt mat, utmärkt service, goda viner och fantastis...

Gastronomi

Nikki Beach: Sol, Sommar, Mojitos och en kulinarisk upplevel…

Nikki Beach är känt för den exklusiva livsstilen, en hyllning till livet ur alla dess vink...

Gastronomi

Sabor a Málaga på Salón de Gourmets

Det var många vars smaklökar lockades till Madrid och mässan Salón de Gourmets, som hölls ...

Gastronomi

Bläcksprutande läckerheter - Calamar, sepia och pulpo

Som vattendjur betraktat är de kanske inte så tilltalande. I havet umgås de med varelser s...

Gastronomi

Sabor a Málaga: Málagas egna gin Malaka

Gin och tonic är longdrink och en av få cocktails som passar lika bra dagtid på en solig...

Gastronomi

Spansk slottsolja erövrar världen

Båda lämnade välbetalda toppjobb för att börja arbeta med jungfruolja. Fjorton år senare...

Gastronomi

Sport

Golf i Solen Sommar, sommar, sommar

Vi har spelat de sista tävlingarna för denna säsong, som har varit fantastisk. Vi har spelat på 19 o...

Golf

Rekordtid i Málaga CF för shejken - Lösningen blev problemet

Hur blir framtiden för Málaga CF med den oförutsägbara och inte speciellt trovärdiga shejken Al-Than...

Sport

Golf i solen - Nu har nästan hela tävlingsledningen tagit se…

Nu har nästan hela tävlingsledningen tagit semester och lämnat Spanien för att tillbringa sommaren i...

Golf

Mirakelmannen Michel & Super Star Sandro

Michel räddade Málaga CF från att flyttas ned i La Liga, och är nu beredd att gå ned i lön för att b...

Sport

Kvaltävling World Amateur Golfers Championship Sverige på Go…

World Amateur Golfers Championship I över 20 år har World Amateur Golfers Championship inspirerat...

Golf

Tema & Profiler

146 000 personer följer ninja-atleten Fanny Josefine på Instagram

Verklighetens Pippi Långstrump och ”real life ninja warrior” är bara några av de ord som används för att beskriva Fanny Josefine Ahlfors. Med hatten p...

Tema & Profiler

Plastbanta – del 2: Badrummet och barnrummet

Efter artikeln om mikroplast i En Suecos marsnummer i år har redaktionen mottagit en del läsarmail med förfrågan om vi inte kan skriva en artikel om...

Tema & Profiler

Badkläder på vift

Det är utan tvekan högsäsong för badmode. Stränderna är fulla med människor i mer eller mindre skylande baddräkter, bikinis, badshorts och speedos m.m...

Tema & Profiler

Marianne Steneholm – stark, driven och många järn i elden

Maiti Nepal Marbella ”Maiti Nepal – My 2017” är rubriken på Marianne Steneholms blogg den 1 januari 2017, och den fortsätter: ”I dag, årets först...

Tema & Profiler

Plastbanta – del 1: Plastbanta köket och besöket till butiken

Efter artikeln om mikroplast i En Suecos marsnummer i år har redaktionen mottagit läsarmail med förfrågan om vi inte kan skriva en artikel om vad som ...

Tema & Profiler

Pride i Torremolinos

Regnbågens alla färger har alltid fascinerat människor, som skapat sägner om guld vid regnbågens slut samt att det skulle vara en bro mellan himmel oc...

Tema & Profiler

Djurliv i Andalusien Del 1 – Ormar

Vi skandinaver är minst sagt bortskämda när det kommer till spektakulär natur från våra hemländer, och få nationaliteter är väl lika duktiga som oss p...

Tema & Profiler

Game Over

Det har varit en het potatis under flera år men har nu, på en millisekund, blivit helt iskall. Det blir nästan ingen tjurfäktning alls i Málagaprovins...

Tema & Profiler

Kultur

När Sting kommer till stan

När de stora internationella artisterna kommer till Spanien väljer de oftast Madrid, Barcelona och Sevilla. Och om sistnämnda skulle bytas ut skulle d...

Kultur

När Spanien hamnade på världskartan

Sommaren 1992 fick hela världen upp ögonen för Spanien. Världsutställningen EXPO i Sevilla, Olympiska spelen (OS) i Barcelona och med Madrid som kul...

Kultur

Världens populäraste bok

Som bekant infaller Världsbokdagen, även känd som Världsdagen för böcker och upphovsrätt, den 23 april. Denna temadag, som från början är ett katalans...

Kultur

Hela Skandinaviens Bröder

De populära vinnarna av Eurovision Song Contest 2000, de danska Olsen Brothers, återvänder nu till Costa del Sol. Sist fyllde de konserthallen i Marbe...

Kultur

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
Fax. 95 258 03 29