> > > Få spanska nyheter på svenska > direkt i din inkorg varje vecka! > > Anmäl dig här
Föreställ dig en fisketur ute på Medelhavet en sommardag – mörkblått vatten, klarblå himmel, kanske en delfin som nyfiket hälsar på båten samt några trevliga timmar med bästa vännerna, och oavsett napp eller inte är det ju alltid roligt att få testa lyckan med några kast. Det var i alla fall så vi tänkte, när mina vänner och jag chartrade en fiskebåt för en dag.
 
Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Surmulen start

Vi möts i hamnen i Puerto Banús tidigt en lördagsmorgon. Utflykten har varit bokad sedan två månader tillbaka och handpenning betalats i god tid. Alla har vi sett fram emot dagen.
För att ha varit helt säkra på att alla tider är rätt m.m. ringde en av oss till arrangören, Luna Pesca i Puerto Banús (som vi sett fått bra recensioner på bland annat Tripadvisor), i går kväll. Det var då det började:
Luna Pesca: ”Hallå?”
Vi: ”Hej, det är vi som bokat fisketur morgon. Vi vill bara bekräfta tiden vi möts i morgon, 8.30?”
LP: ”Öhh, ja, det stämmer.”
V: ”Vad bra! Och så vill vi bekräfta att alla kommer, bara så att det finns dryck och mat till alla?”
LP: ”Vad? Nej. Ni har bara bokat det lilla paketet, då ingår inte mat och dryck.”
V:”Nej, det stämmer inte. Vi har bokat en heldag, 1 500 euro, alltså 8 timmar, inklusive mat och dryck. Vilket vi även fått bekräftat via e-mail från er vid bokningstillfället.”
LP:”Jasså, oj, men, då får jag väl se till att fixa det då, men det är inte mycket öppet. Jag ser vad jag kan göra”.
V: ”Och på bokningen står det även öl, sangria samt alkoholfria alternativ”.
LP: ”Ja, det ordnar jag.”
 
Det var alltså inte den bästa starten. Men med gott mod stiger alla i alla fall ombord på båten, där vi innan vi lägger ut får en genomgång av säkerhet och normer på båten. Kaptenen visar även kylboxen med de kylda dryckerna och berättar att det kommer att serveras smörgåsar vid 13-tiden.
 
Nu rynkar en av mina vänner på näsan och ifrågasätter lunchen – mackor? Och så ifrågasätter han vad som finns att dricka och lyfter på locket. För åtta timmar har det köpts in två öl per person, det finns ingen sangria och så finns det tio småflaskor vatten och några läskburkar. Kaptenen garderar sig snabbt med att han inte vill ha något fylleslag på båten, varefter vi flikar in att vi är tio vuxna personer i åldern 40-50 år, med undantag för två 36-åringar, som knappast kommer att bli fulla på två öl var. Faktum är att vi måste ju ha dryck nog för 8 timmar, oavsett om det är bara vatten. Han som tagit diskussionen hoppar i land och är snart tillbaka med mer dryck, både vatten, öl och läsk. Nu kastar båten loss.

Spegelblankt hav

Sakta styr båten ut ur Puerto Banús hamn. Morgonbrisen är ljum och jag sitter och blickar upp mot bergstoppen av La Concha, som blir mindre och mindre, sittande på fördäck medan morgonsolen sakta reser sig högre upp på himlen.
 
Vi har kommit överens med kapten om att vi styra mot Gibraltar. Vi har nämligen tidigare fiskat utanför Torremolinos och Málaga, så det eftersträvas lite miljöombyte, liksom hopp om att se några delfiner.
 
Trots en surmulen start är det en skön känsla att sitta på övre däck med alla vänner och se båten bryta den stilla havsytan medan vi styrs mot Gibraltarsund. Efter ca 1 timme och ca 12 km ut lägger kaptenen ut sex fiskelinor för att se om vi har tur med att trolla efter tonfisk och spjutfisk. Dock får vi inte vara med och hjälpa till och linorna släpps inte heller ut mer än mellan 8-15 meter, varmed vi ifrågasätter hur vi ska få större fiskar med så korta linor. Men vi får veta att det är så det ska vara. Vi tänker inte mer på det. Plötsligt får vi sällskap av två delfiner, vilket ökar humöret ombord, men de simmar snart iväg. Så där sitter vi och tittar på linorna och havet.

Havet fortsätter att blänka

Efter ett tag märker vi att båten byter riktning österut. Vi frågar vad som sker och får veta att det kommit in rapporter från andra fiskebåtar om att det inte setts till någon större fisk västerut, varför kaptenen beslutat att styra mot Málaga. Vi ifrågasätter kaptenens egenfattade beslut och ber honom styra mot Gibraltarsund. Men icke. Han har bestämt sig, vi ska styra mot Málaga.
 
Motorns brummande och det sakta gungandet får ögonlocken att kännas tunga, och då fiskelyckan lyser med sin frånvaro lägger jag mig ned på bänken och får mig en förmiddagssiesta.
 
När jag vaknar har solen gömt sig bakom ett tjockt dis. Havet fortsätter att blänka som en spegel. Det börjar nu efter några timmar att kännas som om kaptenen helt struntar i fisket och bara kör dit han behagar. När vi kommer utanför kusten mellan Torremolinos och Málaga sitter vi återigen och samtalar, skålar i öl, någon sangria har ju inte köpts in.

Och havet är stilla

När båten efter en stund stannar frågar vi kapten om vi inte kan få prova fiskelyckan med kastspön som står i kajutan. Förvånat tittar han på oss och förklarar att han inte har bete med sig, varefter vi ifrågasätter varför han i hela friden inte har köpt bete och vad han har tänkt sig att tio människor vill göra när de köpt en fiskeresa för en dag? Tror han verkligen att vi bara vill sitta på däck och titta på vattnet? Kaptenen förklara att det inte fanns tid att köpa bete, någonting som vi inte kan förstå då vi ju bokat fisketuren långt i förväg.
 
Så är det dags att äta. Vi blir serverade baguette med olika pålägg. Med tanke på priset för dagen, 150 euro per person, så tyckte vi alla att man kan förvänta sig mer än baguette med ost eller skinka och öl från en lågprisbutik. Samtidigt som vi står och äter kommer vi överens om att ge upp hoppet om att dagen ska bli ens i närheten av vad vi förväntade oss. I stället sätter vi oss alla på fördäck och beslutar att låta kapten ha i sina trollinglinor, styra precis vart han vill. Vi vill ha en trevlig dag tillsammans och det tänker vi ha.

Solen speglar sig i havet igen

Solen bryter sakta igenom diset, vilket trots allt sprider leenden mellan oss. Faktum är att det är trevligt att vara ute på det stilla havet i goda vänners lag och bara prata om allt mellan himmel och hav. Det är ju inte speciellt ofta som man spenderar flera timmar tillsammans utan att ha någonting som helst att göra. Men faktum är att när kapten erbjuder oss att stanna och bada när vi styr tillbaka till Puerto Banús så vill vi bara av denna båt. Det enda som överensstämt med det ursprungliga avtalet är att vi varit ute på Medelhavet en dag, en dag som vi kommer att minnas som dagen när det inte hände någonting alls.
 
Så kan det gå.
 
fiskeutflykt
 
fiskeutflykt3
En dag när jag satt och surfade föll jag över denna mammutrutt på internet. Vandringen ligger vid Padul och jag kände att vi bara skulle ta oss dit så snart som möjligt. Det var både lärorikt och roligt och så breddade utflykten även våra horisonter. Det första vi gör är att spola tillbaka tiden lite för att ta reda på varför det finns en mammutrutt vid Padul. Denna by ligger ca 20 km söder om Granada. Detta var länge en liten by som inte gjorde speciellt mycket väsen av sig, men så, för några år sedan, hittades det några benrester när det arbetades på fälten vid lagunen i Padul och det väcktes misstankar om att resterna härstammade från en mammut. Detta blev en upptäckt som turistrådet snabbt började utnyttja i sin strävan om att locka besökare till byn, och man får lov att säga att de har gjort ett ypperligt försök. Nu har det anlagts både en mammutrutt, en långhårig-noshörningsrutt och en sabeltandad-tigerrutt i utkanten av byn, och dessa tre är härliga jämna vandringsleder som alla kan gå. Så följ med till Padul och upptäck dessa tre djurrutter.
 
Mammutarna, de jättestora elefantliknande djuren med lång päls och stora böjda betar, levde för ca 4 500 år sedan. Dessa stora djur levde på gräs, varför det faktiskt kan stämma att de levde på gräsmarkerna vid Paduls lagun. Mer eller mindre under samma tid levde också den sabeltandade tigern och den långhåriga noshörningen, men dessa två djur har man alltså inte hittat några rester av vid Padul. Jag kan tänka mig att fantasifulla människor (som säkert läst Grottbjörnens Folk) har suttit och haft ganska kul när de gett namn till de tre vandringslederna. Hur som helst kan man i dag vandra längs dessa leder och glädja sig över detta fantasifulla initiativ. Ja, man kan nog utan att överdriva säga att det inte är för lite på mammutfronten i Padul för man har låtit ställa upp tre mammutar i naturlig storlek i staden. Precis utanför kommunhuset står det således en mammutmamma med sin unge och där mammutrutten startar möter vi en ung hane. Och inte nog med det; en av de lokala restaurangerna (La Cantina) serverar mammutstek och mammutgryta, två rätter som visat sig bli riktigt populära. Man säger alltså på låtsas att man hittat fruset (!) kött från djuren, vilket man alltså nu serverar. Rätterna sägs vara oerhört goda, men lugn, de ÄR alltså tillagade av fläskkött.
 
Vi går in på kommunhuset för att fråga efter turistinformationen, och det visar sig att hon som arbetar med det heter Irene och håller till på första våningen. Vi blir vänligt bemötta och överösta med information om Padul med omnejd. Ja, vi lämnar kommunhuset med en känsla av att det har varit ett jättefel att inte ha besökt denna by förrän nu, efter 26 år i Spanien. Men bättre sent än aldrig. Och vi kan konstatera att Padul ligger mycket fint i de västra delarna av Sierra Nevada. När man går sabeltandade-tigerrutten har man en vacker utsikt upp mot det väldiga bergsmassivet och snön på topparna.
 
Vid vårt första besök börjar vi ute vid ett besökscenter som ligger precis vid mammutruttens start. Centret heter Aula de la Naturaleza El Aguadero och ligger vid km 153 på den gamla landsvägen Motril-Bailén, bara ett par km söder om Padul. Här parkerar vi och går upp för att se centret. Men det är stängt, det är nämligen bara öppet under helgerna, och vi är här en vardag. Men utanför finns det en stor skylt över La ruta del Mamut, så vi börjar vår vandring. Precis efter vår start möter vi den stora unga mammuten, som faktiskt ser väldigt verklig ut där den står med sin långa, tunga päls och jättestora betar. Vi hälsar snällt på den och den låter sig också snällt fotograferas. Vandringen fortsätter längs med lagunen och vid ett tillfälle går vi på fina gångbroar vilka löper över lagunens vatten. De är roliga och fina att gå på. På dessa gångbroar kan man gå en liten rundtur för att komma till en fin picknick-plats med bord och halvtak. Sedan ska man fortsätta rakt fram där det står Fuente del Tio Miguel – zona de descanso. Genom att göra så får man se lagunen på bästa sätt. Sedan fortsätter vi in till staden för att se de sevärdheter som finns där, vilka är begränsade till kyrkan och en gammal lavadero (tvättplats).
 
Nu har vi fått blodad tand och måste bara ut på den sabeltandade-tigerrutten. Detta gör vi inte samma dag, men när det äntligen blir aktuellt lyckas vi locka med oss några vänner. Så, ett par veckor efter vårt första besök befinner vi oss återigen i Padul, där vi parkerar mitt inne i staden bredvid paseon. Härifrån går vi den korta vägen upp till kommunhuset för att hälsa på mammutmamman och ungen. Av Irene hade vi fått en karta över de tre vandringarna, så nu är det dags för den sabeltandade tigern på ca 10 km (inga höjdmeter alls). Man går lite nedåt från kommunhuset och når så en väg som möter denna väg. Där finns en skylt varpå det står Los Molinos. Rutten är inte svår att följa då den är ganska välmärkt, men jag har lagt upp GPS-spåret på min webbplats www.elsebyskov.com under hikes.
 
Man har låtit göra ett märke för vandringslederna som visar symbolen för en mammut, en långhårig noshörning och en sabeltandad tiger. När den sabeltandade-tiger-symbolen är färgad betyder det att det är denna vandring man är på. De andra två symbolerna finns också där, men är alltså ofärgade när man inte är på dem. Vid ett tillfälle kommer vi till ett par stora skyltar och några markeringar i berget, som visar att det var en väg här under romartiden.
Vi har nu ställt in siktet på Los Molinos men vid ett tillfälle visar vår djurvägvisare oss att vi ska svänga till vänster. Vi går mellan marker och njuter av utsikten upp mot Sierra Nevada från denna rutt, som tar oss hela vägen runt lagunen. Vid en tidpunkt kommer vi till Aula de la Naturaleza El Aguadera och förbi den unga mammuthanen. Här bredvid mammuten har det byggts ett museum som när det någon gång finns tillräckligt med pengar ska husera de mammutbenrester (som fortfarande finns i privat ägo hos dem som fann dem) samt repliker av sabeltandad tiger och långhårig noshörning. Det blir utan tvekan intressant. Dock känns det lite som om luften håller på att gå ur mammutballongen för centret El Aguadero är fortfarande stängt och museet har ännu inte öppnat. Kanske har man inte lyckats hitta finansiering för att slutföra projektet, men det som hittills har gjorts är fint.
 
Under vår vandring på gångbroarna kommer vi förbi en träkonstruktion med betäckningen ”El Mirador del Mamut” (utkiksplatsen till mammuten) och naturligtvis måste vi ta oss dit för att se om det verkligen står en sådan ute i lagunen. Men nej, vi ser mest bara vass och några fåglar samt lagunens vatten. Senare möter vi en fågelskådarhydda, och måste in för att lära oss lite mer om fågellivet, men det finns det inte heller mycket av. Det mesta liv vi ser är några andra glada gångbrovandrare.
 
Sabeltandade-tigerrutten är en rundvandring, så efter ca 10 km kommer vi tillbaka in till staden och hittar utan problem tillbaka till vår bil. Vi gör dock en avstickare in till den gamla stadsdelen för att se kyrkan och El Lavadero. På vägen dit går vi förbi en skylt med PR A 376. Det är en vandring som kallas Padre Ferrer – Circular de la Atalaya, som leder upp till ett kors som står på en bergskam högt över staden mot öster. Den ser mycket intressant ut, men när jag frågar vännerna är det ingen av dem som är intresserad av att fortsätta ytterligare en rundvandring på 9 km med 450 höjdmeter upp till La Atalaya. Jag är säker på att det är en fantastisk utsikt därifrån. Latmaskar säger jag. Nå ja, det får bli en annan gång.
 
Padul och mammut- och sabeltandade-tigerrutterna är helt klart värda en utflykt – vi hade riktigt kul.
 
Trots att Kambodja är ett av världen fattigaste länder är landet mycket rikt på mänsklig värme, vänlighet och kontraster. På den ena, och den hårda, sidan står en nutida, grym historia. Det var speciellt åren under de Röda Khmererna som innebar massavrättningar, svält och inbördeskrig. På den andra sidan har landet en fantastik natur, exotisk kultur och befolkningen är oerhört vänlig, vilket ger ett långvarigt intryck.

Även ett hem åt andarna

95 procent av Kambodjas befolkning är buddhister. En del traditioner kommer från andra religioner, speciell hinduismen, men ingår trots det i deras kultur, och det samma gäller folk- och övertro. Som en del av detta tror man bland annat att alla bostäder och tomter har en ande, som har lika mycket rätt att vara där som människorna. Detta respekteras genom att andarna ges en plats att bo i – ett andehus. Och det ligger prestige i andehusen. Ju större andehus man har på sin gård desto viktigare är man. På bilden ses en mindre modell vid en matplats, där man även erbjuder gäster en vilostund i en hängmatta.

Bambutåg vid Battambang

Tåget rör sig sakta framåt med en hastighet av 15 km i timmen, vilket dock känns som en hiskelig fart på den slitna rälsen som tar en över rangliga broar genom djungeln. Tågets historia sträcker sig tillbaka till den tid då landet var en koloni under Frankrike, men när de Röda Khmererna tog maken blev tåget, liksom så mycket annat, lämnat åt sitt öde.
Företagsamma människor har dock kommit på att binda ihop axlar med en träram varpå det ligger mattor av bambu och motorn kommer från en gräsklippare, och så får det plats mellan 10-15 personer på varje. Tåget börjar i O Dambong vid Battambang, som är Kambodjas tredje största stad, och kör sedan 3,7 km till O Sra Lav, en lugn by, innan det vänder om och åker samma väg tillbaka igen.
En bra reseförsäkring är att rekommendera.

Kranier i stupa

Denna stupa ser vid första ögonkastet ut som många andra stupor, men tittar man närmare upptäcker man kranierna bakom glaset. Stupan står på berget Phnom Sampeaus. I detta berg finns det flera grottor, som användes som avrättningsplatser av de Röda Khmererna. De kastade helt enkelt ned folk i de djupa grottorna, som kom att kallas Killing Caves.
Det uppskattas att mellan 1,7-3 miljoner (av en befolkning på 8 miljoner) människor som dog under åren 1975-1979. 1,3 miljoner avrättades och därtill kommer alla de som svalt ihjäl då grödorna användes som betalmedel för vapen i stället för till föda.
Terrorregimen och dess ledare, Pol Pots, menade att alla intellektuella, läkare och lärare m.fl., inklusive personer som bar glasögon, var motståndare till deras ideologi om en maoistisk bondestat, varför de skulle röjas undan.

Friterade fågelspindlar

Staden Skuon ligger vid en dammig landsväg. Under Pol Pots regim var svälten så utbredd att folket i denna stad till stor del fick förlita sig på stora spindlar som proteinkälla. Spindlarna fångar på marken och i hålor. Därefter doppas de i soja varefter de friteras så att de blir knapriga och spröda. Det samma görs med skorpioner, larver och skalbaggar.
Allt detta har nu blivit delikatesser. På bilden ses att det är fart på försäljningen och att nästa fat står redo för kunderna till detta mycket populära gatukök.

Angkor Wat – världens största tempelområde

Detta tempel, med de karakteristiska tornen som även ses i Kambodjas flagga, har gett namn åt ett område på 20 x 50 km. Detta var huvudstaden under khmerernas storhetstid, mellan ca år 800-1100. Man tror att det under den tiden bodde så många som 10 miljoner människor i staden. Dock är det svårt att fastställa detta, även med modern lidarteknik, då de flesta av dåtidens hus vad byggda i trä, varför de inte längre finns kvar.
Angkor Wat betyder egentligen stadens tempel, och detta tempel byggdes under kung Suryavarman II:s tid, då khmerriket utgjorde stora delar av grannländerna Laos, Thailand och Vietnam.
Angkor Wat omges av en sorts vallgrav och för att komma över måste man korsa regnbågsbron, där figurer som lejon och ormar håller ondskan borta, allt medan gatuförsäljare håller besökarnas hunger och törst i schack.
Vill man besöka Angkor Wat bör man bo i Siem Reap, Kambodjas näst största stad, varifrån man enkelt kan ta en tuk-tuk till Angkor Wat.

Djungeltemplet Ta Prohm

Detta tempel, som är ett av många i Angkor Wat, är både mytiskt och mystiskt. Mer exakt tillhör det området Angkor Thom, som har haft upp till 1 000 tempel.
Angkor Thom var den sista huvudstaden i khmerriket efter att kung Jayavarma VII återreste huvudstaden på 1100-talet efter att Cham-folket från Vietnam plundrade Angkor Wat.
Hela det gamla khmerriket gick förövrigt under 1431 efter en invasion av thailändare. Sedan dess har jordbävningar, de Röda Khmererna och naturen gjort sitt så att templet på bilden, Ta Prohm, framstår är en fascinerande labyrint av nedfallet bråte och de gigantiska, upp till 600 år gamla och 25 meter höga, spungträden klänger sig fast och omkring de gamla stenarna.
Angelina Jolie bidrog till mystiken kring just detta tempel med filmen Tomb Raider.

Städer vid Sydostasiens största sjö

Vid sjön Tonlé Sap bygger man sina hus på pålar, oavsett om de byggs av palmblad eller plåt. Denna sjö är Sydostasiens största och har en storlek som varierar från 3 600 km2 under torrperioden till 23 000 km2 under monsunsäsongen. Regnen orsakar naturligtvis växtvärk i sjön, men storleksskillnaden beror speciellt på att den är förbunden med Mekongfloden via en över 100 km konstgjord kanal. Via denna kanal hamnar vattnet under regnperioden i sjön medan det under den torra perioden byter riktning och i stället strömmar ned mot Mekong, genom Vietnam och därefter ut i det Sydkinesiska havet.
Invånarna i denna stad lever främst av fiske i sjön, som under regnperioden når upp till plankgolven i bostäderna, varför de måste transportera sig i båtar.

De flytande städerna

Flera familjer har valt att byta bort den transportmässigt ombytliga tillvaron i husen på pålar mot en flotte. På så sätt kan de själva bestämma när de vill flytta. Och här är det först-till-kvarn-principen som gäller.
Än så länge finns det rikligt med fisk i sjön samt till och med ett eget sjömonster.
Rent etniskt är många av familjerna vietnameser som i samband med Vietnamkriget fann en fristad här, ett krig som förövrigt även påverkade Kambodja på andra sätt. Många historiker menar att USA:s bombningar av Kambodja hjälpte de Röda Khmererna till makten, medan det var vietnameserna som bland annat stoppade folkmorden när de invaderade landet 1978-1979. Inbördeskriget kom dock att fortsätta fram till 1998.

Skola blev tortyrkammare

Bakom taggtrådsstängslet i Phnom Penh är det förbjudet att fotografera, och orsaken är förståelig. Här ligger skolan Tuol Svay Pray.
När de Röda Khmererna invaderade huvudstaden beordrades de ca 10 miljoner invånarna att snabbt lämna staden. Alla skulle vara bönder och skola för förbjudet. Och i stället för utbildning användes den som ett fängelse, som kallades S-21. Här torterades folk tills de ”erkände” att de var läkare, lärare eller spioner för Vietnam eller USA. Av de ca 14 000 människor som kom till detta fängelse känner man bara till sju som överlevde.
Nuförtiden är detta ett museum med en utställning innehållande 6 000 bilder föreställande offer, tortyrredskap och annat ont.
Lite utanför staden ligger Choeung Ek. Detta är en av gissningsvis 20 000 massgravar där Pol Pots mannar avrättade kanske så många som 1,3 miljoner av sina egna landsmän, inklusive barn, som dödades genom att de svingades mot trädstammar på denna plats.

Gatubarn får en chans

En av Phnom Penhs fina byggnader från kolonialtiden har nu gjorts om till en kock- och servitörskola. De som får plats på skolan är först och främst gatubarn och unga från utsatta familjer, som tack vare skolan får en chans att lära sig ett yrke. Och utbildningen lönar sig; många tidigare elever har fått jobb på stället, som heter Romdeng.
Detta är värt ett besök. Platsen är charmig och maten är både god samt autentisk, den påminner om det thailändska köket men är inte lika stark.
På bilden ses en soppa med fisk från Tonlé Sap och gröna bananer samt skogsmyror, vilka ger en lite syrlig smak.
Foto: Cykeltur (dette afsnit kan godt udlades)

Runt i myllret

Kambodja är ett färgrikt land, även transportmässigt. I stora städer som Battambang, Siem Reap och Phnom Penh är det lättas att ta sig runt med t ex en tuk-tuk, som egentligen är en liten vagn som dras av en moppe, eller med cykeltaxi, var man i nästan barnvagnsstil sitter framför föraren.
Som bilden visar är det med hjärtat i halsgropen som man ger sig ut i trafiken, men man lär sig snabbt att man nog ska komma fram helskinnad.
Gällande priser ska man pruta. Kambodjas valuta är oförutsägbar, sedlarna svåra att läsa, men de flesta affärer görs i alla fall i dollars, vilket khmererna föredrar.

Huvudstad, kungapalats och Mekong

Kambodja är i dag en monarki och demokrati, trots att det sistnämnda kan ifrågasättas. Landet har ett tvåpartisystem och den nuvarande statsministern, Hun Sen, var tidigare medlem av de Röda Khmererna. Det är det dock många som är. Hun Sen har suttit på makten sedan 1985.
Hun Sen bor förövrigt i ett palats som ligger mellan ambassaderna för Nordkorea och USA. Den sittande kungen heter Norodom Sihamoni och han intog tronen efter att hans far pekat ut honom som sin efterträdare, då Norodom Sihamoni tillskillnad från sina bröder inte var politiskt aktiv. Under krigen tillbringade han sin tid i Prag och Paris.
Palatset byggdes 1860 och har inspirerats av palatset i Bangkok, men genom att just jämföra dessa två palats inser man hur fattigt Kambodja fortfarande är.
Palatset har utsikt över stadslivet, den centrala, pulserande marknadshallen och mot den plats där Tonlé Sap-kanalen möter Mekongfloden, som leder till grannlandet i öster – Vietnam.
 

Senda Litoral

La Senda Litoral (kuststigen) är ett storstilat projekt och trots att den 163 km långa promenadstigen, som går längs med kusten hela vägen från Nerja i öster till Manilva i väster, ännu inte är helt färdig är detta initiativ någonting att verkligen vara glad för. Turistmyndigheterna har uppmärksammat att det finns många som gärna motionerar och vad kan vara skönare än att ge sig ut längs med Medelhavets vackra stränder på ett jämt underlag? Vi har varit ute och upptäckt några av de färdiga sträckorna väster om Málaga och vi tyckte att de var helt fantastisk. Och när vi ändå var i trakterna tog vi oss upp till Sierra Bermeja (den röda bergskedjan) för att se vad som sker där uppe.
 
La Senda Litoral heter också GR 92, och i skrivande stund håller det på att tas fram både en logo samt upprättas en webbplats. Kuststräckan är gjord för sammanbinda alla de redan existerande strandpromenaderna med nylagda gångstigar och -broar, och redan nu är 3/4-delar av projektet färdigt. Där det ännu inte finns anlagda stigar kan man många gånger ta sig fram genom att gå på stranden. I ett bergigt land som Spanien, där det är ont om jämna sträckor, är kuststigen ett riktigt bra initiativ.
 
Det är tänkt att stigen ska börja på Balcón de Europa, i Nerja, men där kunde jag inte hitta någon skylt. Den första skylten jag hittade när jag var ute står i Chillarflodens mynning, precis väster om Nerjas centrum. Därifrån har jag vandrat hela vägen till nudiststranden som ligger väster om Torre del Mar – en sträcka på ca 30 km. Detta har inte varit något problem, trots att just denna bit av kuststigen ännu inte är färdig, men man kan gå på stranden eller längs med vägen vid vägrenen. Från Lagos till västra Torre del Mar finns det en jättefin stig/strandpromenad, som är en fröjd att promenera. Från Torre del Mar västerut får man lov att gå på stranden eller uppe på vägen intill Torre de Benagalbon. Därefter finns det en stig som lededr hela vägen till Málaga.
De färdiga stigarna kan man se på denna länk: http://www.andalucia.com/walking/senda-litoral-malaga.htm
 
Vi har också tagit en tur väster om Málaga för att upptäcka stigen som går mellan La Cala de Mijas till Cabopino, och som invigdes 2015. Innan vi gav oss ut hade vi fått höra att denna sträcka skulle vara spännande, och det var den, för stora delar av den går man på gångbroar som byggts några meter över havet. Just där finns det helt enkelt inte tillräckligt med plats på stranden för att kunna anlägga en stig, på grund av klippor, så här har man i stället byggt en 6 km lång gångbro i trä. Vi tog bilen till La Cala de Mijas, väster om Fuengirola. Där parkerade vi på den stora parkeringen som ligger alldeles intill motorvägen. Den går inte att missa när man kör av motorvägen och kommer in i den stora rondellen. Kommer man från Málaga så ligger parkeringen på höger sida när man kör av motorvägen. Härifrån parkeringen går man sedan under motorvägen, korsar den stora rondellen samt den fina breda huvudgatan i La Cala, och hela tiden med kosan mot havet. Och fortsätter man bara rakt fram kommer man förbi det gamla fina tornet, som på 1500-talet utgjorde del av kustens försvar mot pirater.
 
Från tornet är det bara ett stenkast till havet och här startar vår kuststigsvandring i västlig riktning (mot höger). De första två kilometrarna går man på La Cala de Mijas strandpromenad och när denna tar slut fortsätter stigen på den nämnda gångbron, som svänger till höger och vänster mellan klippor och språng. Det är en mycket spännande promenad. Och, det är värt att säga att fotgängare har företräde samt att det är förbjudet att cykla här på söndagar. Vi gick denna stig en måndag men såg trots det ingen cyklist. Å andra sidan var det fullt med människor som promenerade åt båda hållen. Det råder alltså inga som helst tvivel om att stigen är populär.
 
Vårt mål var Cabopino, dock tar gångbron slut efter 6 km och om det är lågvatten kan man gå längs stranden, men denna dag var det högvatten, så vi var tvungna att gå in i en strandnära urbanisation, trots att det stod Privado på en skylt. Men man behöver bara ta vägen igenom urbanisationen i ca 100 m innan man kan ta sig ned på stranden igen. Den sista biten till Cabopino gick vi på stranden och när vi kom fram till den lilla hamnen i Cabopino hade vi gått 8,7 km. Här i hamnen njöt vi sedan av en glass och vilade fötterna lite innan vi vände om och tog samma väg tillbaka till bilen.
 
Totalt blev promenaden 17 km men man kan ju själv välja var man vänder om. Vi tycker jättemycket om denna kuststig. Den bjuder på vyer över så många platser från vattensidan som vi tidigare aldrig lagt märke till för att vi bara susar förbi dem på motorvägen. Bland annat såg vi att det finns ett riktigt rikt naturliv längs stranden och att det också finns mer natur än vi tidigare trott. På en del platser går det utmärkt att bada, om det skulle locka, men man ska räkna med att alla sträckor inte är badvänliga på grund av stora klippartier i strandkanten, som kan vara farliga att simma in i och färdas på.

Sierra Bermeja

Sierra Bermeja
 
Efter detta gav vi oss iväg för att vandra runt på toppen av Sierra Bermeja, som når 1 450 m ö.h., men först övernattade vi i Estepona. Denna utflykt har länge funnits med på vår ”att göra”-lista, så nu var det dags. Bermeja är ett gammalt ord för rött, och när vi har kört förbi nere på kusten har vi spejat beundrande mot denna koloss. På kartan kan man se att den är ganska öde och att det bara finns en väg dit upp. Men vi har också hittat en vandringsstig runt på toppen, så när vi vaknade följande morgon körde vi in till Estepona för att leta oss fram till vägen MA 8301 som skulle ta oss till Jubrique. Denna väg utgår från stadens norra del, där Mercadona ligger, dock fick vi tillslut lov att ta fram vår GPS för att hitta vägen till Jubrique, som ligger på andra sidan av Sierra Bermeja. Och så hittade vi den spännande vägen som slingrar sig upp längs berget. Efter 15 km kom vi upp till passet Puerto de Peñas Blancas. Här finns det är skylt med information om området. Därefter svänger man av till vänster mot Los Reales och efter 2,75 km kommer man fram till ytterligare en skylt. Denna visar en karta samt berättar om en vandring som kallas Paseo de los Pinsapos. Här parkerade vi, för här börjar vandringen på 7 km. Denna vandring är både svår och lätt, med andra ord; början är svår med en stigning på 300 höjdmeter, men väl uppe vid telefonmasterna går det sedan lätt nedför längs en jämn grus-/asfaltsväg tillbaka till bilen.
 
Vi parkerade vid sidan av skylten, det får bara plats två bilar, och så tog vi på oss vandringskängorna och tog tag om våra stavar, och stavarna är verkligen nödvändiga för först är det uppförsbacke som gäller i drygt en timme. På vägen mötte vi en mycket trevlig miljövårdare som var mycket nyfiken på vad vi har tänkt oss att göra. När vi berättade om vår vandring gav han oss en massa tips och förslag. Han berättade också om en händelse som skedde förra året, då fyra danskar fick läggas in för observation på sjukhuset i Estepona efter att ha fått förfrysningsskador under sin vandring (samma som vi skulle ut på) då de inte hade tillräckligt med kläder på sig och inte tog en vandring i bergen på riktigt allvar. Och ja, det är svårt att förstå när man står nere på Senda Litoral och svettas, att det bara några km inåt land råder helt andra temperaturer och vindar, vilket gör att man behöver ordentligt med kläder på sig. Det är någonting som vi nu tillslut har förstått, men det har tagit sin tid. Denna dag hade vi därför långbyxor, fleecetröjor, mössor och vindjackor med oss. Och vi fick behov av alltsammans, så det kan inte sägas nog många gånger: bergen är inte att leka med och bara en dåre tror att det är Disneyland.
 
Glada vandrade vi vidare på vår 7 km långa vandring, som, värt att nämna, inte är identisk med den som visas på skylten vid nämnda Paseo de los Pinsapos, som bara är på 4,5 km. Men under de första ca 500 m är rutterna identiska. Till att börja med leder stigen jämnt nedåt, tills den kommer förbi en liten betongbro över en liten bäck. Kort härefter kommer man fram till La Plazoleta, en plats med en massa skyltar varav en är en stor keramikskylt med en dikt av den stora spanska skalden Federico García Lorca. Dikten är en hyllning till träden. Vi läste den med ära och nickade till de poetiska orden. Sedan svängde vi till vänster, in mot Los Realillos/Los Reales (2,2) och nu var ”smekmånaden” över. Stigen går ganska brant uppåt under en timmes tid och slingrar sig fram och tillbaka. Emellanåt är stigen dessutom ganska bevuxen och det ligger stora stena här och var, så det är inte direkt en avslappnande söndagspromenad. Hur som helst så är det bara att följa stigen, som är välmarkerad med pålar och pilar, som även visar den väg som vi kom ifrån. Här befinner man sig i pinsapoernas land, och det finns det en skylt som talar om att Pinsapoer är ett speciellt och sällsynt barrträd som är endemiskt för detta område, och det är superfridlyst. Så, varje gång man möter en pinsapo bör man buga och hälsa fint, och det gjorde vi.
 
Vid en tidpunkt närmade vi oss bergsryggen och stigen blev, till vår stora lättnad, lite jämnare. Det är en praktfull stig, som längs med underkanten av ”ryggen” leder ända fram till den plats där man korsar ryggen för att komma över på andra sidan. Här uppifrån har man vanligtvis en storslagen utsikt ned över Algecirasbukten och mot Afrikas kust samt Rifbergen, men inte den dagen när vi var där. Det blåste nämligen ordentligt från öster och sikten var nog inte mer än en halv km. Men strunt i det. Det är, trots det, mycket fint här uppe, och ned mot vänster kan man se telefonmasterna, som var vårt mål. Efter att ha promenerat på en mycket fin stig längs med ryggens västra sida ett par hundra meter nådde vi botten av en skog, och så promenerade vi uppåt mellan träd och klippor. Plötsligt mötte vi en jättestor padda på stigen, som var så snäll att den lät sig fotograferas. Vi var överens om att det var den största paddan vi någonsin sett.
 
Strax under masterna hittade vi en plats där det var lä, där vi åt vår medhavda matsäck. Därefter följde vi stigen ned till grusvägen. Nu var det dags att ta på sig vindkläderna, för på denna sida blåste det ordentligt, och så snart det började gå nedåt slutade vi svettas. Och så följde vi bara grusvägen tillbaka till bilen. Efter en kämpig vandring uppåt var det en sann njutning att kunna vandra i rask takt på vägen, som består av en nedförsbacke hela vägen fram. Vid en tidpunkt kom vi till en plats där en skylt till höger pekar mot Mirador de Salvador Guerrero. Denna avstickare, på bara 2 km, hade vi nog tagit om det hade varit bättre sikt. Men det var ingen idé att ge sig iväg till utkiksplatser dagen vi var där, på grund av vädret, så vi fortsatte till vänster längs vägen var snart framme vid bilen, efter en jättefin rundvandring på toppen av Sierra Bermeja.
 
Denna vandringsrutt kan man se på: www.elsebyskov.com under hikes, där man också kan ladda ned GPS-spåret.
 
Strand, sol och svalkande drinkar. Det är beskrivningen av de flesta dagar under sommarmånaderna på Costa del Sol – men så behöver det verkligen inte vara. Málaga erbjuder nämligen på storstadsstämning och massa aktiviteter, som kan fylla kalendern för omväxlingsskull. Vår provinshuvudstad är mycket mer än shopping, muséer, teater och kulinariska upplevelser. Ta t ex en båttur om morgonen, ha siesta i ett skogsområde bakom borgsruinen Gibralfaro och avsluta dagen med ölprovning samt tapas på en av stadens mysigaste ölbarer.
 

Börja dagen på havet

Solen reflekteras i det mörkgröna vattnet, som lugnt skvalpar in mot hamnkanten vid Mulle Uno, i Málaga. Båten, Pelegrín Uno, ligger vid kajen, innan dagens andra expedition påbörjas. Klockan är 11.30 och värmen ligger redan som ett täcke över staden, men den friska brisen från havet får snabbt temperaturen att sjunka när båten startar. Med ombord är ansvarig för försäljning och PR, Rosy López, som berättar om båten och alla dess kvaliteter.
”Det finns plats för 70 personer och man kan också hyra båten för privata evenemang. Vi har t ex haft folk som hyrt den för en begravning – för att sprida askan i vattnet. Det vanligaste är dock firmafester och svensexor”, berättar hon.
 
På översta däck står det bord och stolar och inom loppet av den 45 minuter långa båtturen serveras det ett glas kallt vitt vin samt en liten tapa. Dagen innan hade båten fått sällskap av lekande delfiner och hoppet om att de ska komma även denna dag får blicken att fastna i horisonten. Under fina dagar kan man även se fisk från båtens botten, som är gjord i genomskinlig plast. Dessvärre blir den snabbt smutsig, vilket gör den delen av upplevelsen mindre bra. Det gör dock inte så mycket för utsikten över Málagas kust på tillbakavägen upplevs i alla fall bäst från övre däck – eller naturligtvis från båtens för, där det stänker svalkande från havet.
En båttur kostar fem euro för barn och tio euro för vuxna. Vid större privata evenemang ges det rabatt. Efter båtturen, och en lättare lunch på en av de många restaurangerna i hamnområdet, är det dags för en siesta.
För mer information om båtturerna, se: http://www.barcosdemalaga.es/

Skogstur bakom Gibralfaro

Hitta skugga bakom den gamla borgsruinen Gibralfaro, i det lilla skogsområdet som gömmer sig bakom de höga murarna. För att komma till storstadsskogsområdet ska man följa Calle Victorias tills man kommer till en liten mindre kyrka, som ligger på hörnet till Calle Aqua. Här leder en liten sidogata upp mot en bred, blomsterkantad trappa, som slutar vid en skogsväg. Här finns det nu flera möjligheter, stigen slingrar sig nämligen upp genom det branta landskapet där det går att hitta små gröna oaser med skugga, blomdoft och fantastisk utsikt över det vackra Medelhavet. När man väl hittat skogsstigen kan man välja mellan att antingen gå till höger, där vägen tar en bakom de höga murarna, eller till vänster, där stigen leder upp till toppen av berget. Där på toppen finns det gräsplättar och klippblock, dör man kan sitta under trädkronorna och titta ut över Medelhavet. Det är som gjort att ta med någonting kallt och dricka samt kanske lite frukt eller annat sött, till den avslappnade stunden mitt på dagen. Det passar naturligtvis också bra med en picknickkorg hemifrån, som kan njutas här om lunchen i hamnen inte lockar. Det finns många stigar, och det är bara att leta sig fram till den rätta viloplatsen hittas.
 
När kvällen börjar falla kan det vara skönt att komma bort från solens varma strålar och njuta av en iskall öl. Därför fortsätter nu turen nedför berget mot baren La Botica de la Cerveza.

Ölprovning på spanskt vis

För lite över två år sedan öppnade Miguel Arrabal Ruiz Málagas första riktiga ölbar, La Botica de la Cerveza. Här serveras enbart öl, förutom kranvatten, och det finns 300 olika sorters öl att välja mellan.
”Min passion för öl uppstod första gången som jag smakade drycken. Spanien är ett vinland och när man så provar någonting så annorlunda som öl så vill man utforska sortimentet. Just nu ökar intresset för specialöl i Spanien”, berättar Miguel Arrabal, vars egen favoritöl är av typen IPA (Indian Pale Ale). Det är en öl med ofta intensiv smak och en mörkare färg. I baren finns det en lång hylla i det stora kylskåpet som dedikerats till just detta öl.
 
En dämpad belysning, höga mörka träbord, stora skålar fyllda med kapsyler och ölflaskor i alla former och färger skapar en mysig stämning i baren, som snabbt fylls med människor, tros att klockan bara är åtta på kvällen. Folk kommer hit för att dricka bara öl, och om en gäst lyckas dricka riktigt mycket får denne sitt namn på ”the wall of fame”. I baren kan stammisar nämligen fylla i ett litet formulär med vilka olika öl de dricker varje gång, och när formuläret är fullt får man ett diplom, som hängs upp på väggen – samt en öl som huset bjuder på.
 
I sortimentet kan man hitta många spanska ölsorter. Ett av dem är La Socarrada, som är en relativt ljus ale med en alkoholprocent på 6 procent och bryggt med rosmarinhonung. Smaken från den typiska spanska örten är tydlig och serveras det med ett par skivor lagrad spansk ost är upplevelsen sublim. Även sorten Amarillo är spansk, det är en IPA med intensiv smak och söta undertoner, som ackompanjeras väl av det tjocka, mjuka skummet som ligger på ytan. Alkoholhalten ligger på 6,5 procent och den passar bra till speciellt grillad getost med karamelliserad lök, som finns på menyn. Maten har valts utefter de olika ölen i baren och på tapassidan finns också rekommendationer om öl.
 
Sortimentet består uteslutande av specialöl från mindre bryggerier över hela världen, och varenda ett serveras med en förklaring samt information om de gyllene dropparna. Den starkaste ölen i baren har en alkoholprocent på 14.
”Efter den tredje ölen börjar folk bli pratglada. ’Jag är visst lite full’, säger de flesta när de går ut genom dörren, om de inte ber mig hålla upp dörren för dem”, skrattar Miguel Arrabal Ruiz, som även säger att baren också erbjuder ölprovningar för grupper på mellan åtta till tolv personer. Det heter ”degustación de cerveza”, och det serveras minst fem mycket olika öl. Det berättas om ölen och frestas man av en eller annan tapa kan det också beställas i samband med ölprovningen. En ölprovning tar ca en och en halv timme och kostar 12 euro per person, för öl och förklaring – maten betalas separat.
 
Klockan närmar sig 23.00 och Málagas nattliv börjar vakna till liv. Vad som nu händer är upp till var och en, men efter en båttur, skogspromenad och ölprovning kan en händelserik dag bockas av i kalendern.
 
Mer om baren La Botica de la Cerveza finns här:
http://www.laboticadelacerveza.com/
 

Stora bruna ögon och lååånga öron – här går åsnorn…

I den lilla vackra byn Fuente de la Piedra i närheten av Antequera ligger ”El Refugio del Burrito”...

Tema & Profiler

Sista skottet i bössan

Sommaren har varit lång och varm. Det samma kan sägas om landets åklagarbänkar som har varit glödhet...

Tema & Profiler

Fiskeutflykt - På Medelhavet intet nytt

Föreställ dig en fisketur ute på Medelhavet en sommardag – mörkblått vatten, klarblå himmel, kanske ...

Utflykter

Bo Wennertorp - Möt privatpersonen bakom kustens f…

Han var först på plan som svensk i branschen när han för 18 år sedan startade sin revisionsfirma i M...

Tema & Profiler

Grottbo från El Chorro

Med en grotta som hem i El Chorro Året är 1986. En pojke svingar sig från den ena klippan till den ...

Tema & Profiler

Mollete – nybakat och rykande färskt

Denna månad beger vi oss till Antequera. Staden som ligger någon timmes körning från Costa del Sol, ...

Gastronomi

Utflykter

Fiskeutflykt - På Medelhavet intet nytt

Föreställ dig en fisketur ute på Medelhavet en sommardag – mörkblått vatten, klarblå himmel, kanske en delfin som nyfiket hälsar på båten samt några t...

Utflykter

Mammutrutten och andra utdöda djur-rutter

En dag när jag satt och surfade föll jag över denna mammutrutt på internet. Vandringen ligger vid Padul och jag kände att vi bara skulle ta oss dit så...

Utflykter

Kambodja: Kontraster och färgglada motsägelser

Trots att Kambodja är ett av världen fattigaste länder är landet mycket rikt på mänsklig värme, vänlighet och kontraster. På den ena, och den hårda, s...

Utflykter

Gastronomi

Mollete – nybakat och rykande färskt

Denna månad beger vi oss till Antequera. Staden som ligger någon timmes körning från Costa...

Gastronomi

Alevante - En oas i Marbella – som verkligen är värd ett bes…

Alevante är platsen för att njuta av utsökt mat, utmärkt service, goda viner och fantastis...

Gastronomi

Nikki Beach: Sol, Sommar, Mojitos och en kulinarisk upplevel…

Nikki Beach är känt för den exklusiva livsstilen, en hyllning till livet ur alla dess vink...

Gastronomi

Sabor a Málaga på Salón de Gourmets

Det var många vars smaklökar lockades till Madrid och mässan Salón de Gourmets, som hölls ...

Gastronomi

Bläcksprutande läckerheter - Calamar, sepia och pulpo

Som vattendjur betraktat är de kanske inte så tilltalande. I havet umgås de med varelser s...

Gastronomi

Sabor a Málaga: Málagas egna gin Malaka

Gin och tonic är longdrink och en av få cocktails som passar lika bra dagtid på en solig...

Gastronomi

Sport

Sommar, sommar, sommar - var blev den av?

Det beror ju självklart på var man har varit under denna period. Nyheten för i sommar, Golf i Solen...

Golf

Golf i Solen Sommar, sommar, sommar

Vi har spelat de sista tävlingarna för denna säsong, som har varit fantastisk. Vi har spelat på 19 o...

Golf

Rekordtid i Málaga CF för shejken - Lösningen blev problemet

Hur blir framtiden för Málaga CF med den oförutsägbara och inte speciellt trovärdiga shejken Al-Than...

Sport

Golf i solen - Nu har nästan hela tävlingsledningen tagit se…

Nu har nästan hela tävlingsledningen tagit semester och lämnat Spanien för att tillbringa sommaren i...

Golf

Mirakelmannen Michel & Super Star Sandro

Michel räddade Málaga CF från att flyttas ned i La Liga, och är nu beredd att gå ned i lön för att b...

Sport

Tema & Profiler

Stora bruna ögon och lååånga öron – här går åsnorna i pension

I den lilla vackra byn Fuente de la Piedra i närheten av Antequera ligger ”El Refugio del Burrito”. Här bor fler än 100 åsnor och mulor, som alla rä...

Tema & Profiler

Sista skottet i bössan

Sommaren har varit lång och varm. Det samma kan sägas om landets åklagarbänkar som har varit glödheta under de senaste månaderna. Historien om korrupt...

Tema & Profiler

Bo Wennertorp - Möt privatpersonen bakom kustens framgångsrika revisionsbyrå

Han var först på plan som svensk i branschen när han för 18 år sedan startade sin revisionsfirma i Marbella. Sedan dess har revisor Bo Wennertorp, med...

Tema & Profiler

Grottbo från El Chorro

Med en grotta som hem i El Chorro Året är 1986. En pojke svingar sig från den ena klippan till den andra över det som på den här tiden är spillrorna ...

Tema & Profiler

Fler hotell i Málaga

Du är försent ute. Vårt sista rum bokades i går. Så skriver booking.com för flera hotell när man har sökt hotellrum i Málaga under sommaren. Málaga ha...

Tema & Profiler

World Transplant Games – tävlingarna där alla är vinnare

Om du gick in på Plaza de Toros i Malaga i slutet av juni och möttes av flaggor från fler än 52 länder samt tusentals deltagare som skulle tävla i 17 ...

Tema & Profiler

146 000 personer följer ninja-atleten Fanny Josefine på Instagram

Verklighetens Pippi Långstrump och ”real life ninja warrior” är bara några av de ord som används för att beskriva Fanny Josefine Ahlfors. Med hatten p...

Tema & Profiler

Plastbanta – del 2: Badrummet och barnrummet

Efter artikeln om mikroplast i En Suecos marsnummer i år har redaktionen mottagit en del läsarmail med förfrågan om vi inte kan skriva en artikel om...

Tema & Profiler

Kultur

Francos arv - del 1: lämnade en populär meny efter sig

Francisco Franco blir i Spanien ihågkommen med fruktan. Men trots det njuts fortfarande flera av diktatorns implementeringar efter mer än 40 år efter ...

Kultur

När Sting kommer till stan

När de stora internationella artisterna kommer till Spanien väljer de oftast Madrid, Barcelona och Sevilla. Och om sistnämnda skulle bytas ut skulle d...

Kultur

När Spanien hamnade på världskartan

Sommaren 1992 fick hela världen upp ögonen för Spanien. Världsutställningen EXPO i Sevilla, Olympiska spelen (OS) i Barcelona och med Madrid som kul...

Kultur

Världens populäraste bok

Som bekant infaller Världsbokdagen, även känd som Världsdagen för böcker och upphovsrätt, den 23 april. Denna temadag, som från början är ett katalans...

Kultur

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
Fax. 95 258 03 29