Bland rövare och banditer - en resa till La Serranía de Ronda

Det var i La Serranía de Ronda som landsvägsrövarna och banditerna huserade under senare hälften av 1800-talet. Man kan fortfarande få en förnimmelse av deras närvaro genom att besöka rövarhotellet Los Bandoleros i Júzcar och banditmuseet i Ronda.

I hällregn beger vi oss mot La Serranía de Ronda för att uppleva de vilda och ödsliga bergen, som var skådeplatsen för flera rånliknande överfall på dåtidens hästdragna diligenser. Vi har hört talas om rövarhotellet Los Bandoleros, så därför är den lilla byn Júzcar vårt första mål. Vi kör den slingrande bergsvägen som leder från San Pedro de Alcántara till Ronda (A 397). Cirka 12 km innan Ronda svänger vi av mot vänster mot MA 518, vilket leder till Júzcar. Det är en smal, men mycket vacker bergsväg som tar oss in i hjärtat av detta fantastiska bergsområde. På de lövklädda bergssidorna ligger några pittoreska byar utspridda och vi undrar vad det är för några lövträd som står klädda här i höstens färger. Vi kan inte omedelbart artbestämma träden, men det visar sig vara kastanjeträd som levererar kastanjer till hela Málagaprovinsen.

När vi kör in i Júzcar ser vi med en gång Hotell Los Bandoleros, som ligger i utkanten av byn. Hotellet drivs av Ivan (spanjor) och David (New Yorker). Det är rustikt inrett, med en fin känsla för detaljer. Det finns 6 dubbelrum och 2 sviter, en bar, två stora restauranglokaler och en gillestuga med bibliotek. Dessutom finns det en pool med terrass. Ett dubbelrum med frukost kostar 68 €. Besök hotellet på: www.hotelbandolero.es.

Det fortsätter att regna och snart är det mörkt, men vi hinner se oss omkring i Júzcar innan middagen. Nu är byn kanske inte den hetaste platsen på jorden, men den ligger vackert på en kulle vid floden Genal med en fin utsikt över dalen. Turister verkar vara sällsynta för åtskilliga gånger kommer folk ut ur sina hus för att titta på oss främmande. De nickar vänligt och går in igen.
Det är inte mer än 10 grader här uppe bland bergen, så vi hoppas verkligen man kan elda i den öppna spisen. Det gör Ivan så gärna och medan vi sitter framför brasan och väntar på middagen berättar vi rövarhistorier.

En av de mest ökända banditerna från den tiden var "El Tempranillo" (den tidige), som blev rånare när han bara var 13 år. Trots att han var på kant med, var han en hjältefigur bland vanliga andalusier. Han ansågs vara både modig, intelligent, "guapo", välklädd och en stor ligaledare. Han kände till området som sin egen ficka, och ofta delade han med sig till samhällets fattiga. Han var alltid korrekt och artig. När hans liga stoppade en diligens hjälpte han alltid damerna ner från vagnen, såg till att de fick en bra sittplats undertiden rånet ägde rum. En gång tog han en ring från en kvinnans hand med orden: "Så vacker hand behöver inget smycken", samtidigt som han kysste handen. Det var alltså inte frågan om våldsamma överfall från El Tempranillos sida, utan en artig uppmaning till folk att lämna ifrån sig sina värdesaker.

Många rövare var alltså en slags Robin Hoodare, som stal från de rika och gav till de fattiga. I flera fall fick de skydd av befolkningen och därför var det inte lätta att ta dem till fånga. Det sägs att La Guardia Civil bildades 1855 i syfte att bekämpa rånarligorna. Men det var ingen lätt uppgift då rövarna bodde i grottorna bland de vilda och otillgängliga bergen.

I dag kan man se dåtidens utbredda "bandolerismo" som ett resultat av samhällets orättvisor. Det fanns få arbeten för vanliga människor och den sociala ojämlikheten var stor. Därför var det lätt att rekrytera medlemmar till rånarligorna, som utöver "hold ups" också gav sig på att varusmuggling vid kusten utanför Gibraltar.

Många av dåtidens kända personer var utsatta för "hold ups", häribland den franska författare Prosper Merrimee, som skrev libretton till Bizets berömda opera Carmen. När Merrimee körde diligensen genom bergen på väg till Sevilla blev han utsatt för ett överfall. Då fick han idén till att den stackars fine officeren Don José, efter att han blev Carmens älskare, var tvungen att ansluta sig sig till ett rövarband och därmed bli "laglös".

Även H.C. Andersen skriver om överfallen på diligenser i sin fascinerande bok "I Spanien", som han skrev efter att ha besökt landet 1862. Han beskriver hur man skulle gå tillväga om man ville resa mellan Málaga och Granada. Antingen via mellanhänder för att köpa sig säkerhet på landsvägen mot att i förväg betala en slags vägavgifter till rövarna, eller samla ihop en stor beväpnad karavan av diligenser och på så sätt avskräcka rövarna. Det är lite konstigt att tänka sig hur besvärliga och farliga persontransporterna var för bara ett sekel sedan.

Under tiden vi pratar om rövarna, har Ivan lagat till middagen och den serveras av David i gillestugan. Vi får en spännande, kraftfull soppa med kikärter, kastanjer och en massa örter. Därefter en smakfull risotto med svamp och parmesan, samt balsámicoreduktion, och till sist en elegant typ av crème brûlée med kastanjemos. Ja, Ivan kan verkligen laga mat.

Nästa morgon är det torrväder så vi bestämmer oss för att ta en kortare promenad från Júzcar till Pujerra, en annan liten bergsby som ligger på bergssidan mitt emot Júzcar. Vi kan inte gå vilse eftersom vi går på grusvägen mellan de två byarna. Vägen går ner i dalen till floden Genal och därefter upp igen. Det är en mycket vacker promenad, som tar cirka 3 timmar fram och tillbaka. Så nog har vi försökt kompensera Ivans goda middag. Och nu ska vi till Ronda.

Det första vi gör i Ronda är att sticka in näsan i katedralen för att besöka Aztekernas guld. Ryktena säger nämligen att de 50 kilo guld som pryder det bombastiska, överdekorerade och smaklöst pråliga altaret är nersmält guld från Aztekerriket – som kom till Spanien under guldfeberns bästa dagar. Om det finns något som gör mig uppretad, så är det katolska katedraler med stulet indianskt guld. Vi måste snabbt härifrån innan jag riskerar hälsan med mitt höga blodtryck.

Då är det lugnare och bättre för blodtrycket på andra sidan av gatan, där rövarmuseet ligger. Här blir jag först förälskad i en rövare och därefter får jag en inblick i deras privatliv. Här kan man nämligen se hur Spaniens förra rövare "Pasos Largos" (död i 1934) bodde i sin grotta under rätt bedrövliga förhållanden och man möter självaste "El Tempranillo", som står snällt i sin monter och ser vänlig ut. Det finns massor av annat spännande på rövarmuseet, så de 3 € biljetten kostar är värt pengarna. Besök museet på: www.museobandolero.com.

Nu när vi har kommit till Ronda måste vi se stadens huvudattraktion, den vackra bron Puente Nuevo, som trots namnet är från 1793. Bron spänner över den 100 m djupa klyftan som tidigare delade staden i två delar. Det är bara 8 grader i Ronda, klockan är snart 5 och det är "tea timme". Lyckligtvis kan Paradoren servera både välbryggt te och kakor, så vi kan ta igen oss en stund innan vi vänder hemåt mot kusten.