Oersättliga tips inför sommarens resor. Att få reda på, var du kan spela polo med en död get, eller var du kan åka på NASA-kryssning eller tillbringa hela semestern med att bygga en ugn eller var du gör klokast i att inte bege dig ut från flygplatsen, eller hur du annars tar dig fram.

Vissa tips är godtyckliga och kanske meningslösa, andra politiskt inkorrekta.

Lär dig någonting ganska annorlunda under semestern
Läs japansk kalligrafi i Kyoto, bygg en ugn i Peru, laga mat i Vietnam eller gör arkeologiska utgrävningar efter Navajo-indianerna i USA. Varför kom man inte på någonting av det tidigare?

Alla som vill lära sig den traditionella japanska skrivkonsten, är välkomna hos Kyotos Kvinnoförening, där kalligrafikurserna både är frustrerande och lärorika. På www.wakjapan.com erbjuds kurser i Kyoto. Tycker man bättre om att bygga en ugn, bör man ta vägen förbi Cadmalca i Peru. Här bor man hos en familj, som man först följer med ut och köper byggmaterial till ugnen för att därefter naturligtvis bygga den.

Matnördar bör testa krafterna med grytslevar i Hanoi. På stranden av Hoi An-floden ligger Red Bridge Restaurant och Cooking School, som är en av många restauranger som håller kurser i autentisk vietnamesisk matlagning. Det är säker också lärorikt att bo i traditionella Navajo-hyddor i Croe Canyon och samtidigt delta i områdets arkeologiska utgrävningar.

Levande hem igen
Innan man köper biljett till vissa resemål, bör man kanske överväga det mer än en gång.

  • Dräpliga destinationer
    Bland de värsta är alltid Haitis huvudstad, Port-au-Prince. Här sägs det vara så farligt, att piloterna själva, som flyger till ön regelbundet, inte ens lämnar flygplatsen. Man bör också undvika den amerikanska staden Detroit, där den med 47 mord per 100 000 invånare toppar listan över livsfarliga städer.
  • Håll dig undan eller håll andan
    Även om luftföroreningarna i vissa städer är enorm, så dör du nog inte av ett besök, men vill du undvika att fylla lungorna med smog, astmaanfall och konstant rinnande ögon, bör du hålla dig undan från Mumbai, Mexico City, Tjernobyl och de flesta stora städer i Kina.
  • Korrupta myndigheter
    Det rekommenderas att inte hamna i konflikt med myndigheterna i följande städer, vilka är världens mest korrupta: Burma, Somalia, Haiti, Papua Nya Guinea och Turkmenistan.

 

Tröjstickning -, motorcykel- och NASA - kryssningar



Valet av kryssningar behöver inte stå mellan Málaga till Rom eller Karibien runt. I år gör en rad organisationer det möjligt att fullt ut hänge sig åt sin hobby under semestern.

Välj mellan kryssningar för stickälskare, arrangerat av Great Balls of Yarn Knitting Cruise, som går till Honduras och Belize, en motorcykelkryssning, där alla har skinnbyxor och hjälm, medan man seglar längst den mexikanska rivieran, eller en kryssning i Asien tillsammans med en astronaut.

Det finns även andra fantasifulla kryssningar för t.ex. Elvis-fans, schackspelare, kriminalromansläsare, nudister och chokoholiker.

Flygplans - spotting



Málagas nya Terminal 3 är hela 10 800 m2, men titta ut i världen:

  • Störst
    Pekings Terminal 3 är större än Heathrows fem terminaler tillsammans. Den överträffas dock, men endast, av Dubai Internationals T3, som är 1 500 000 m2.
  • Äldst
    En av världens äldsta flygplatser är College Park Airport i Maryland, USA, som invigdes 1909 och den används fortfarande. I Europa skapade det första världskriget behov av bra landningsbanor, vilket bidrog till Amsterdams Schiphol 1916 som militärflygplats. Samma år öppnades Roms Ciampino.
  • Finast
    Changi i Singapore är nog världens finaste, och en av de bästa flygplatserna när det kommer till effektivitet.

Getpolo och stolpsittning, kärringlopp och vertikal maraton
Är en kullerbytta ned i poolen och en tur i kite inte längre tillfredsställande, kan några av dessa alternativa aktiviteter säker göra det.

  • Brännässleätning, England
    Varje år möts brännässelätare för att se, vem som kan äta flest meter av brännässlor. Förra årets vinnare åt 19,5 meter.
  • Getpolo, Kirgizistan
    I det centralasiatiska landet Kirgizistan använder man en huvudlös getkropp i stället för en boll när man firar festliga händelser med en omgång getpolo. Som i vanlig polo rider deltagarna, och den huvudlösa geten ska, liksom polobollen sättas i mål.
  • Flaskspark, Leicestershire, England
    Namnet är missvisande, för i flaskspark är inga flaskor inblandade, men istället öltunnor. Invånarna i de två engelska landsortsstäderna Hallaton och Medbourne tävlar om att knuffa, sparka eller rulla tre öltunnor över en asfalterad sträcka på en mile, eller 1,6 km. Traditionen sägs vara över 200 år gammal.
  • Stolpsittning, Danmark
    I augusti varje år kämpar originella danskar om, vem som kan sitta längst, på toppen av en stolpe. Deltagarna har bara en platta på 30 x 30 cm att sitta på. Rekordet är 30 timmar.
  • Vertikal maraton, Bangkok
    Deltagarna ska ta sig upp 1 093 trappsteg till toppen av det 61 våningar höga hotellet Banyan Tree. Rekordet är 6 minuter och 16 sekunder.
  • Kärringlopp, Maine
    Mästerskapen äger rum varje år i oktober i Sunday River, där ska de deltagande männen kämpa sig igenom en 278 m lång bana, med diverse hinder såsom vattengravar - med sin fru på ryggen.

Inga fulla djur och inga kyssar tack
På vissa platser kan det vara svårt att förstå de lokala sederna och lagarna:

  • Öppnar du din hand i riktning mot en annan person i Grekland, uppfattas detta, som en gest att du slänger skit i huvudet på den andre.
  • I de tidigare jugoslaviska staterna är det förbjudet att riva sönder sedlar, det anses som en förolämpning mot staten.
  • I Singapore är det förbjudet att äta i kollektivtrafiken. Överträdelse av lagen straffas med böter. Men å andra sidan är gatorna skinande rena.
  • I det brittiska parlamentet bör man inte gå och dö. En gammal lag säger nämligen, att den som dör i parlamentet ska ha en stadsbegravning. Skulle man trots allt gå och dö där, dödförklaras man nuförtiden först på närmaste sjukhus.
  • I staden Tuscaloosa i delstaten Alabama har de en lag, som säger, att man inte får erbjuda djur i offentliga parker på alkohol eller cigaretter.
  • Om man kysser varandra på öppen gata i Malaysia, riskerar man böter. Lagen tillämpas strikt och straff utdelas därefter.

Vem lockar mest?
Världens olika turistbyråer slåss om vem som kan komma på den mest lockande sloganen. En Sueco har genomfört en omröstning, där de följande fem bidragen vann. Här i slumpmässig ordning:

Spanien: Smile! You are in Spain

London: See the world. Visit London

Egypten: Where It All Begins

Island: Pure. Natural. Unspoiled. Iceland.

Australien: Where the bloody hell are you?

 

Världens mest skrämmande landningsbanor
Marken syns tydligt, och flyget tycks nästan sväva mjukt över marken de sista metrarna före landning. Men på vissa ställen är den värsta faran inte över ännu.

  • Omgiven av fem kilometer höga toppar
    Bara en handfull piloter har tillstånd att landa på Paro Airport, Bhutan, där flygplatsen ligger i en smal dal omgiven av Himalayas nästan fem kilometer höga bergstoppar.
  • Landar på strandkanten
    När man landar på Princess Juliana International Airport, på den karibiska ön St. Maarten, flyger man extremt lågt in över Maho- stranden för att få ut så mycket som möjligt av den bara 2180 meter långa landningsbanan.
  • Världens kortaste, kommersiella landningsbana
    Denna finns på Gibraltar. Så snart hjulen träffar marken, slås bromsarna i, då landningsbanan bara är 1800 meter lång.
  • Banan som hänger ut över ett stup
    Landningsbanan på Madeira Airport i Funchal har en två km tillbyggd förlängning ut över Atlanten. Innan landning måste piloten styra direkt in mot bergen för att i sista ögonblicket svänga till höger för att komma i rätt vinkel mot landningsbanan.

Trevlig resa!

Källor: eTurbonews, time.com, lonelyplanet.com

La Ruta Mudejar, är en intressant tur som går från Arenas, öster om Velez Málaga, till Canillas de Aceituno genom en rad småbyar som alla har bevarat byggnader från den moriska perioden. Vi har lagt till ett par vandringsturer till utflykten, så att man kan få en spännande utflykt med kultur, historia samt njuta av landskapets skönhet i samband med motion.

Ordet ”mudejar” används för att beskriva allt som berörde de muslimer som levde i Spanien från 711 och fram till det att den sista ”kalifen” blev utslängd från Alhambra (Granada) 1492. Ordet används också om byggnader som byggdes under denna period och som har bevarat de karakteristiska delarna från den arabiska byggnadskonsten.
La Ruta Mudejar bjuder på en riktig upplevelse av en rad moriska byggnader som än idag står kvar synnerligen välbevarade. Under en lång period hade morerna i denna del av Axarquía, en blomstrande kultur med stort välstånd samt fred, detta för att området låg under beskydd av den väldiga fästningen Bentomiz. Så från Arenas och genom småbyarna Daimalos, Corumbela, Árchez, Salares, Sedella och Canillas de Aceituno passerar man genom ett forntida moriskt lyckoland, som fick ett abrupt slut då Bentomiz föll 1487 och morerna drevs på flykt. I dag skall vi på jakt efter det som är kvar av den moriska kulturen.

Turen startar i Arenas och jag blev snabbt förälskad i denna pärla till by. Byn ser i dag ut som Mijas och Frigiliana säkert har sett ut en gång i tiden – den är rätt så oförstörd och bakom varje hörn avslöjar det sig en ny charmerande detalj. Spendera minst ½ timma på att gå runt i byn och glöm inte att se ”El Barrio Alto”. Här finns mycket av det ursprungliga Spanien, som har försvunnit på så många andra ställen.

Kyrkan i Arenas är byggd ovanpå resterna av moskén och tornet har bevarat mudejar detaljer, men vi skall senare se mycket flottare exempel på mudejar torn. På skylten framför kyrkan kan man läsa att byn blev befolkat på nytt av invandrare från Murcia och Valencia, då man hade drivit ut morerna. Ja, man måste göra speciella tilltag för att befolka de tomma byarna, för en bygd utan befolkning och marker som gror igen, är inte eftertraktat.

När man står nere i Arenas och tittar upp på resterna av Bentomiz-fästningen, ja, då är det en bra sträcka dit – uppåt!!! Men det spelar ingen roll, vi SKALL dit upp och besöka denna fästning, vars namn betyder: ”berg, varifrån man kan se havet”. Det är två, för mig, välbekanta vägar upp till fästningen och en av dem (den brantaste) startar i Arenas och man skall bara följa skyltningen från huvudleden. Upp och upp går det, då det är ca 400 höjdmeter att övervinna, men det ger god motion och utsikten uppe från fästningen är helt formidabel. Det är inte mycket vi ser av själva fästningen förutom yttermurar, men i gengäld kan man se hur enormt stor den var. Vi kommer tillbaka till den andra vägen upp till fästningen.
Nu kör vi vidare till den pyttelilla byn Daimalos, där det står en mycket fin minaret, som i dag (naturligtvis) används som kyrktorn.

Då vi kom, stod kyrkan öppen och vi frågade om man kunde komma upp i tornet. Ja, det kunde man absolut – genom en låg, böjd port strax till höger i kyrksalen. Porten är så låg att man får böja sig ner helt och genom en mycket smal trappa kan man komma upp i tornet, men man kan inte kika ut, för det krävs en stege på slutet.

Nästa stopp på La Ruta Mudejar är byn Corumbelas och på vägen dit kommer vi till en annan utgångspunkt för bestigningen av Bentomiz: ett par kilometer efter Daimalos och precis där man kommer fram till en kam, varifrån man kan se ner över Sayalonga, därifrån går det en grusväg åt höger, bakom en gård med russintorra fält. Här kör man in och kan efter ett par hundra meter parkera in till vänster. Härifrån har man en lättare tur upp till Bentomiz och också med mer utsikt och variation. Man bör räkna med ca 3 timmar för turen, och man kan inte gå fel, för det finns skyltar och till slut är det bara asfaltväg, och den leder ända fram till slottet.

Efter ansträngningarna skall vi få se den vackra byn Corumbelas, som ligger fantastiskt på ett bergsutsprång, varifrån man kan se havet, och Sayalonga åt söder och Cómpeta åt öster, för att inte tala om majestätiska Maroma i nordväst. Utsikten är fantastisk och det hela andas idyll, fred och skönhet, så vi tar god tid på oss att se byn. Minareten vid kyrkan är mycket fin och vi fortsätter uppåt till skolan, som ligger längst upp i byn. Här ligger det en gammal plats där man tröskade och som hör till byns sevärdheter.

Om man har bestigit Bentomiz och sett Arenas, Daimalos och Corumbelas, ja då har man använt det mesta av dagen. Då kan man om man vill, styra hemåt via Sayalonga, eller så struntar man i det och övernattar i Cómpeta, som visserligen inte ligger på La Ruta Mudejar, men ganska nära inpå och där man med framgång kan övernatta på hotell: Balcón de Cómpeta, som är ett trevligt och välskött hotell mitt i byn. Se www.hotel-competa.com. Ett dubbelrum med utsikt kostar omkring 60 €. Hotellet serverar kaffe och kaka samt mycket annat gott.
Nästa dag kan man utvilad och obehindrat fortsätta på La Ruta Mudejar till Archez, som har turens tjusigaste minaret. I Archez har man satt upp planscher med fina teckningar över livet i Archez under morernas tid och man kan förstå att det var en lång period med fred, välstånd och framgång för de människor som bodde här under 1300- och 1400-talet. Man byggde bevattningssystem (som än idag fungerar) och man odlade stora mängder vete, fikon och russin, samtidigt som man naturligtvis också producerade silke, vin och honung. Faktiskt så hade man en stor export av torkade fikon till så fjärran länder som Irland och Norge. Ja, hela bergskedjan La Almijara (som börjar här och fortsätter förbi Nerja) är uppkallad efter fikonproduktionen, då ”almijar” betyder ”platsen där du torkar fikon” på arabiska”.

Där vi nu står i Archez och beundrar minareten och drömmer om torkade fikon, så kommer en liten gammal gumma springande ut från sitt hus och lockar in oss till sin lilla butik som ligger strax ovanför kyrkan. Här dukar hon upp lokalt odlade fikon, russin och mandlar samt honung och även om hon tar skyhöga priser, ja så SKALL vi ju smaka dessa lokala specialiteter. Så vi lämnar butiken 20 € fattigare efter en utsökt fikon- och russin-frossa, men strunt samma: hon behövde säkert pengarna och det är de godaste torkade fikon vi någonsin har smakat.
Nästa mål på turen är Salares och den är uppkallad efter de saltgruvor (sal), som ligger utanför byn. Även Salares är en pärla till by och även om den ligger ganska långt från havet, kan man på en del av husen se att de har övertagits av utlänningar. Men byn är inte på något vis ”turistig” utan en vacker, oförstörd och charmerande by.

I Salares startar en mycket vacker vandringstur, som vi SKALL ut på. Vi går ner mot bron (El puente)där vägen går mot byns rådhus och det är inte vilken bro som helst skulle jag hälsa och säga. Bron står nämligen än i dag intakt sedan arabtiden och är en fröjd att se på.

Vi går över bron och här startar en intressant tur, där man bara skall följa pilarna/skyltarna. Turen går ner i dalen bakom Salares (i början följer turen den gamla vägen mot saltgruvorna) och tar oss ända ner till dalgången för att sen föra oss tillbaka till Salares på dalens motsatta sida. Det är en vacker och betagande tur som tar ca 3 timmar och som för oss genom apelsin- och mandellundar för att till sist ta oss rakt ut i den underbara naturen i Maromas sydliga delar.
Och nu skall vi vidare till Sedella som, även om den inte är turens finaste by, bestämt är värt ett besök, särskilt eftersom den ligger på ett speciellt sätt på två sidor av en dal. Vi går upp till kyrkan med minareten och vandrar runt i byn och kommer ner på den andra sidan av dalen.

Till sist kör vi in i Canillas de Aceituno, som också är en trevlig by med massor av ursprunglig, gammal charm (kända danskar har slagit sig ner här) samt rester av arabisk arkitektur i kyrkan. Men nu känns det som vi har sett nog med minareter och efter EN HELT FANTASTISK utflykt in i historien, dåtidens kultur och nutidens natur är vi redo för att styra färden hemåt.

Las Alpujarras är namnet på det bergsområde som ligger på sydsidan av Sierra Nevada massivet. Då det är tal om ett fruktbart område med massor av naturliga vattenreservoarer från de många floderna som forsar ner från bergskedjans topp, har det varit befolkat i åtskilliga tusen år. Det är dock morerna som har gett området namnet Las Alpujarras och man menar att det härstammar från det arabiska ordet ”abuxarra”, som betyder turbulent och obesegrat. Områdets historia har i vilket fall varit turbulent och det med det obesegrade kan nog komma av att morerna kunde bo kvar i området i över 150 år efter Granadas fall 1492. Om de rentav var obesegrade skall jag låta vara osagt, men deras närvaro var tolererad. Men efter att de kvarvarande morerna gjorde uppror 1568, hade de kristna fått nog och morerna sparkades ut ur landet. Man var dock tvungen att behålla två moriska familjer i varje by, eftersom de var de enda som viss-te hur bevattningsanläggningen fungerade. Och utan bevatt-ningsanläggning, inga grödor.
Det blev ju lite halvtomt i byarna efter att morerna avvikit, så man ”importerade” folk från främst Galicien för att få ett befolkningstillskott till byarna. Det är därför byarna Pampaneira och Capileira samt floden Poqueira har galicisk-klingande namn. I dag kan rester av den arabiska kulturen främst spåras i arkitekturen, som
påminner om berberarkitekturen
i Atlasbergen i Marocko, men också i de handvävda mattor
som säljs i stor skala i området.

De tre byarna Pampaneira, Bubión och Capileira är nog de mest kända och också dem som får flest turistbesök. Det beror antagligen på att de ligger otroligt vackert vid Poqueira-flodens branta klyfta och säkert också för att de har en annorlunda arkitektur och atmosfär. Ett annat dragplåster är den rena, klara bergsluften som är uppfriskande att inandas.
Det bästa sättet att uppleva de tre byarna och Poquiera-floden är att ge sig ut på en härlig rundtur till fots, som jag ska beskriva här. Turen är på, i runda slängar, 10 km, men den innebär en del vandring upp och ner, så man skall avsätta ca 7 timmar till turen. Vår tur inne-fattar också 2 intressanta
museibesök, ett kyrkobesök och en lång lunchpaus, så det är inte
vandring hela tiden.

Turen startar i Pampaneira och det är lättast att parkera sin bil på den lilla parkeringsplatsen till höger om huvudvägen, lite efter en krök i byns översta del. Lite nedanför parkeringsplatsen ser man en brun garageport och en skylt med Calle La Peseta. Det är här man kommer in i Pampaneira.
Man går nu rakt fram tills man kommer till Calle Real och tar 2:a vägen på vänster sida strax före en liten vattenkälla med en bänk. Här stöter man, efter några meter, på GR 7 skylten med den röda och vita randen och nu skall man bara följa denna stig mot Bubión. Stig-en är välmarkerad, men var uppmärksam på att när den röda och den vita linjen är satt i kryss X, så betyder det, att det inte är den vägen. När linjerna går parallellt är det den riktiga vägen.
Vägen uppåt mot Bubión är ganska brant, men med vacker utsikt och lyckligtvis är det inte mer än lite drygt en kilometer till det att vi ankommer till Bubión.

I Bubión går vi uppåt mot kyrkan och korsar kyrkogården genom att snedda åt vänster. I ett hörn längre bort på platsen kommer vi till hembygdsmuseet ”Casa Alpujarreña”, vars entré ligger längst upp på en liten trappa. Det kostar 1,80 € att komma in - museet är inrättat i ett gammalt Alpujarras hem. Huset härstammar från 1500-talet, men har byggts om en del gånger. I dag står huset som det såg ut då kommunen övertog det och det är en typisk interiör från mitten av 1900-talet. Det är väldigt roligt att se de gamla sovrummen, salongen och inte minst köket med olika kastruller och pannor.

Det finns också en källare där djuren stod. Huset blev uppvärmt dels från en öppen eldstad i köket och dels av värmen från djuren under. I källaren ses också det kar, där man trampade druvorna barfota så att de kunde bli vin, samt fat till lagring av vinet. Man känner sig förflyttad till svunna tider, när man går runt i den fina bostaden som lär ha tillhört en ganska välbärgad familj. På väggen ovanför ett litet skrivbord hänger en ”salvoconducto” (en passersedel), som under Francotiden har gett bäraren tillåtelse att resa en gång till Frankrike. Ack ja, den gången var det inte så lätt att komma ut ur landet och ett pass var det inte tal om. Vid utgången från muséet får vi varsin liten påse lokalt insamlad kamomill till minne av besöket och vi blir uppmanade till att skriva i gästboken, vilket vi självklart gör. Muséet har öppet från kl. 11-14 och på helger dessutom öppet från 17-19. Det är stängt på tisdagar.

Nu skall vi vidare mot Capileira och vi tar därför Calle Real, som efter ganska få meter övergår i Calle Liso. Vi följer nu Calle Liso i riktning mot Capileira och ser snart Bubions fotbollsplats. Strax före fotbollsplanen delar vägen sig innan Calle Hondillo nr. 15 och här skall man ta stigen till höger. Det går nu lätt raka vägen tills stigen passerar en ”barranco” eller klyfta. Vi skall ner i och upp på klyftan och 50 meter därefter kommer vi till ett stort kastanjeträd. Det är här det blir riktigt kul, för nu skall vi till höger och klättra upp på en liten sluttning och under ett staket.

Man kommer nu upp på en slags åker och följer bara en liten stig upp. Vi skall upp i det översta vänstra hörnet av åkern där det är en slags grind gjord av ett par uttjänta sängkläder. Vi öppnar grinden och tar nu stigen åt vänster i riktning mot Capileira, som nu ligger ganska nära. På det sättet kommer vi i fin stil till Capileira. Om man tycker att det är för häftigt med klyftor, lutningar, staket och sängkläder, kan man naturligtvis bara vandra på huvudleden mellan Bubión och Capileira, men det är ju den vägen mesar tar.
Vi kommer in i Capileira ganska långt ner och följer bara stigen in i byn. Vi ser nu till vår glädje, att det också här finns ett museum och det ska vi strax gå och se. Muséet heter Pedro A. de Alarcón, men det ser stängt ut. Det står dock på dörren att man bara skall banka på, så det gör vi och helt riktigt, det kommer ganska snart en dam och släpper in oss. Här kostar det bara 1 € att få se härligheterna, så återigen är det värt pengarna. Muséet är inrett i två närliggande hus som är byggda i traditionell capileirastil. Husen har en grundareal på omkring 4 x 8 meter vardera och i botten bodde djuren. Ovanpå i värmen (och lukten) från djuren bodde människorna. De två husen har slagits samman och i botten är det utställt olika verktyg från förr. På den tiden det var så att när man
t ex stod och saknade en svarv, så beställde man den inte bara över Internet, nej, man var tvungen att själv producera den i sitt anletes svett. En mängd sådana hemmagjorda verktyg är utställda ihop med några skidor från 1950-talet. Ovanpå finns det rum/kök och sovrum, men det är varken bad eller toalett, så man kan tänka sig hur tvätt och toalett gick till. Rummen är dock mycket fint inredda med gamla saker och muséet har också fått mycket skänkt från den lokala befolkningen. Muséet är öppet från kl. 11-14 varje dag utom måndagar. Ytterligare information på tel. 958 763 051.

Vi blir utsläppta i övre delen av muséet och det betyder att vi nu är i nivå med kyrkan som ligger ca 100 m i nordvästlig riktning. Kyrkan är byggd på den plats där araberna hade sin ”mesquita” (moské) och den äldsta delen härstammar från 1501. Vi tittar in i kyrkan för att se om det skulle ha hänt något nytt på den katolska fronten, men vi ser som förväntat, inget nytt har skett. Vi går så vidare ut igen och vidare upp mot Plaza del Calvario, byns centrala plats, där det mesta av folklivet finns. I dag är det särskilt mycket folk, för det är marknadsdag och en massa varor är till salu från små bodar. Vi korsar platsen med det 100 år gamla lindträdet och går vägen, Calle del Cubo, ända till slutet. Vägen går ner mot ”Apartamentos Vista Veleta” och här tar vi av åt höger. Kort därefter viker vi av åt vänster två gånger och tar en väg som är dels stenbelagd och dels belagd med betong. Den går rätt brant nedåt och vi fortsätter tills vi i en liten sväng ser en skylt över en del av naturparken. Här börjar en stig, som de första 10 meterna går parallellt med vägen och det är denna stig vi skall ta. Man kan känna igen stigen genom att det finns en liten stenbro över ett vattendrag ca 10 meter under. Stigen går ner mot Puente Chiscal och det är denna bro som skall föra oss över på den andra sidan av Poquiera-floden.
Stigen ligger med en mycket vacker utsikt över Poquiera-klyftan, så vi beslutar oss för att äta våra medtagna smörgåsar, sittande på sluttningen med denna vackra syn för ögonen. Efter frukost går det snabbt nerför och snart passerar vi bron över floden.

Nu slingrar sig stigen lite uppför och följer därefter floden söderut. Stigen har ett par förgreningar, men man skall hela tiden välja den nedersta stigen, så att man inte kommer ifrån floden. Stigen har varit den enda utgångsvägen för de få cortijos (lantgårdar), som ligger häruppe på flodens västsida. Ett par av dem ser fortfarande ut att vara bebodda, så vi tassar förbi utan att störa. Vid en cortijo (lantgård) är det en helt fantastisk ”era” eller äng och från denna sidan av floden är utsikten upp mot Capileira, som nu tronar över oss, helt enastående. Och härifrån kan vi också se själva majestäten ligga där i all sin snöklädda prakt: Mulhacén himself.

Det tar ett par timmar att vandra tillbaka på stigen till Pampaneira och vid ett tillfälle delar sig stigen så att man kan ta vägen till vänster ner mot Puente Molino. Men det skall man inte göra, för då kommer man tillbaka till Bubión. Efter att stigen har delat sig, kommer det ett stycke med tvär stigning, så det gäller att ha konditionen i trim inför denna del av turen. Efter stigningen kommer man upp till en slags gräsklädd mark, där det har legat en ganska stor cortijo. Här vid gården har man en helt enastående utsikt över alla tre byarna och över Mulhacén. Här ser man också en skylt med texten: Sendero local ”La Atalaya” och det är så lyckosamt att det är denna stig man skall ta för att komma tillbaka till Pampaneira. Och nu går det nerför. Vid en tidpunkt går stigen under ett enormt klippblock som tornar upp sig över våra huvuden så vi ber en stilla bön om att den håller sig stående medan vi smyger förbi.
Där vi kommer ner är det byggt en ny, fin bro över Poqueira, så vi korsar floden igen och följer grusvägen in till Pampaneira. I utkanten av byn stöter vi på GR 7 markeringarna igen och dem följer vi den sista biten av vägen in till byn. Vi tar upp till Pampaneiras centrala plats, där det alltid är massor av folkliv och i brist på konditorier och kakor får vi nöja oss med en Cola var. I gengäld finns det tillfällen i ens liv då en Cola smakar riktigt gott och en av dem är när man har vandrat mellan Pampaneira, Bubión och Capileira.



Innan tuppen hade galt och mörkret låg över Fuengirola, var det dags att stiga upp. Det var inte svårt, då jag visste vad som väntade. En snabb promenad med hunden, så frukost på stående fot – nu började gryningsljuset visa sig. Halv åtta, dags att ta sig till bussen, 30 morgonpigga resenärer, förväntansfulla. En stilla bön hade jag gjort – till vädrets makter – hoppas vi inte får regn dessa två dagar. Efter denna regniga och grå vinter behöver vi komma ut och se lite skönhet.
Och skönhet fick vi se, helt bedövande. Ett alldeles fantastiskt hotell checkade vi in på nära centrum i den äldre stadsdelen.
Vi startade med att promenera i de gamla judiska kvarteren – smala gränder och små vackra torg, där man verkligen upplevde att tiden stod still. Nästa mål var katedralen, som verkligen tog andan ur en. En verklig juvel i ordets rätta benämning. I det högra mittskeppet skulle Notre Dame i Paris utan vidare promenera in. Ni som inte sett katedralen – åk dit och beskåda detta gigantiska, mäktiga byggnadsverk.
Nästa punkt på programmet blev Alcázares Reales d v s de kungliga palatsbyggnaderna, som omtalas som Sevillas mest intressanta byggnadskomplex. Flera epoker har satt sina spår här. De tidigaste spåren sträcker sig tillbaka till det arabiska styret, d v s före år 1000 e. Kr. Det andades verkligen tid i detta byggnadsverk. Än i dag används vissa avdelningar av palatsen då nuvarande kungen besöker Sevilla.


Trötta i benen och med huvudet fullt av intryck, fick vi vila en stund innan kvällens aktivitet, ett besök på Museo del Baile Flamenco. Där fick vi njuta av riktig Sevilliansk flamencodans. Kvällens avslut blev en god middag med gott vin – sedan i säng med surr i huvudet och känslan av att här vill jag stanna några dagar till.
Dag två med nya äventyr. Promenad till Casa de Pilatos, som började byggas 1492 och har en lång och intressant historia med sina olika byggnadsstilar, patios och trädgårdar, utsirade tak, rum där väggarna var klädda i olika kvadratiska kakelmönster. Kakel så vackert att det inte går att beskriva, det skall ses.
Nästa stopp blev Plaza de España med Palacio Español, en enorm halvcirkelformad byggnad. Cirkeln sluts av en kanal med vackra broar över till ett parkområde. Detta byggnadsverk uppfördes 1929-30 i samband med den stora spansk/amerikanska utställningen. Imponerande att se de stora kakelbilderna som beskriver de olika provinshuvudstäderna. Ytterligare ett byggnadsverk som tog andan ur en.
Bussen väntar och nu är vi på väg till Itálica, den romerska bosättningen som sägs vara den första som var permanent på den Iberiska halvön. Itálica började byggas ca 200 år f. Kr. och blev redan från början en storslagen stad. Kejsar Hadrianus föddes här av en adelsfamilj bosatt i Itálica. Han var romersk kejsare mellan 117 och 138 e. Kr. En storslagen man med vida vyer. Han byggde Hadrianus mur tvärs över norra England från kust till kust och ett enormt palats Villa Adriana i Tivoli utanför Rom. Så vi kan förstå att han också har satt sin prägel på Itálica. Man har räddat många mosaikgolv som vittnar om stadens stora betydelse. Amfiteatern talade sitt tydliga språk – en gigantisk anläggning med plats för ca 25 000.
Det var mycket intressant att få vandra omkring här och känna tidens vingslag. Fler utgrävningar är planerade och jag kommer gärna tillbaka.
Dags att vända hem igen, mätta och belåtna på alla intryck. Vädret höll sitt löfte, men precis innan vi kom till Fuengirola kom det lite regnstänk.
Tack för en fin guidning, som alltid, Magdalena Thomell – vi återkommer med nya äventyr.



Gaucin ligger väster om Málaga, i La Serranía de Ronda och byn har ett helt unikt läge, eftersom den ligger på en ”sadel” mellan två dalar. Det är en av Andalusiens mest kända vita byar och om man inte har besökt den måste man se till att komma dit.

I Gaucin kan man uppleva både charm, historia, god mat och ett vilt berg.

Gaucin ligger väster om Málaga, i La Serranía de Ronda och byn har ett helt unikt läge, eftersom den ligger på en ”sadel” mellan två dalar. Det är en av Andalusiens mest kända vita byar och om man inte har besökt den måste man se till att komma dit. På en liten bergskam över byn ligger det forntida fortet och byn har genom historien varit föremål för många erövringar. Faktiskt har det bott människor här ända sedan förhistorisk tid och både Ibererna, Fenicierna, Romarna, Västgötarna, Maurerna och Fransmännen har erövrat byn, så det är ett eftertraktat plats vi skall besöka.

På Internet hittade vi Hotel ”El Caballo Andaluz” och det var verkligen ett fynd, då det visade sig överstiga våra förväntningar. Hotellet ligger i utkanten av byn, rakt ovanför bensinstationen och så snart vi fick syn på fasaden tyckte vi om stället. Inne i receptionen blir vi hälsade välkomna av en äldre herre och även om han talar bra spanska, misstänker vi att han inte är infödd spanjor. Vi blir visade till vårt fina rum med en fantastisk utsikt över dalen och eftersom restaurangen ser inbjudande ut, beslutar vi att äta vår middag där. Det serveras en 3-rätters meny för 15 € och det ser ju lovande ut då där finns en mängd olika rätter att välja mellan.



Det visar sig att herren heter Gino och är från Milano. Han var under 28 år kökschef på Grand Hotell och hur han hamnade i Gaucin vet bara gudarna, men meningen med mat, det vet han. Vi får därför serverat en meny, vars kvalitet och originalitet långt överstiger de 15 € som den kostar. Det är både sallad, minestrone (uhm!), varm getost med honung, fisk, kött och vegetariskt att välja mellan och till dessert är det glass och profiterolles med chokladsås, så vi är väldigt nöjda över de förmånliga priserna och den mycket goda kvalitet som bjöds. Läs mer om hotellet på www.hotelcaballoandaluz.es eller ring på tel. 952151147 för att reservera boende. Ett dubbelrum med balkong och utsikt kostar 78 € per natt inkl. frukost.
Nästa morgon blir vi serverade frukt, toast, juice och färskbryggt kaffe, nybakade croissanter till frukost. Och det är de bästa croissanter jag har ätit på spansk mark, skulle jag vilja påstå. Jag har därför inga problem med att rekommendera ”El Caballo Andaluz” å det varmaste.
Och nu skall vi ut och se på byn innan vi skall klättra upp på byns kännetecken ”El Hacho” de Gaucin. Förutom ”El Hacho” så har byn 4 sevärdheter som man kan läsa närmare om på www.gaucin.com.

Byn skall naturligtvis ses till fots, så vi låter bilen stå vid hotellet och går in mot centrum. Det första vi stöter på är det gamla klostret, men det kan bara beskådas utifrån, så vi står nere på gatan och beundrar det speciella klocktornet. Kort därefter passerar vi den gamla ”källan” från 1628 vid byns centrum.



Men huvudattraktionen är borgen, så vi följer skyltarna mot ”El castillo”. På vägen passerar vi kyrkan från 1487, som byggdes efter ”La Reconquista” ovanpå resterna av en arabisk moské. I dag är kyrkan dock stängd, så vi kan inte komma in och se den ganska nya interiören som gjordes efter att kyrkan blev totalt vandaliserad under inbördeskriget.
En fin gammal stig med bro, leder oss upp till borgen och innanför borgsporten finns en liten ”ermita” eller helgedom, som blev byggd efter att Jesusbarnet 1536 visade sig för den lokala munken Juan de Dios.
Borgen heter Castillo del Águila (örnborgen) och det heter den med rätta, för vi är knappt genom porten förrän vi får syn på en stor örn som svävar över våra huvuden. Utsikten från borgen är fantastisk då man kan se ut över de två dalarna mot öst och väst, som Gaucin ligger och blickar ut över.

Nu har jag ju sett många borgar under årens lopp, men jag måste säga att Gaucins borg är mer sympatisk och trevlig (om man kan säga det om en borg) än de flesta andra jag har besökt. Det odlas grönsaker lite utanför borgen och där är blomstrande fruktträd inne på gården. Tornet är välbevarat, gårdsmiljön är fin och det finns en hel del murar att se.
Man kan gå upp i tornet och därefter ut i den andra ändan av borggården, varifrån man har en fantastisk utsikt mot klocktornet. Därifrån går det en stig ner till byn, så man behöver inte gå ner samma väg som man kom upp.



Och nu skall vi upp på ”El Hacho”. Stigen upp till toppen av detta berg startar lite bakom bensinstationen, som ju ligger lite ovanför vårt hotell, så vi måste återvända till bilen och ta vandrarstövlar på, fatta stavarna, vatten och matsäckar. El Hacho är 1012 meter högt och då byn ligger ca: 640 meter över havet, har vi 370 höjdmeter att bestiga. Det är ju egentligen ingenting, så vi kastar oss outtröttliga ut på bestigningen. Det går mycket lätt den första halvtimmen, men så blir det bara jättebrant. Vi måste klättra över ett staket och nu ringlar en smal stig sig uppför bergssidan.

Det är så brant att vi är beredda att ge upp, så jag får påminna väninnorna om att det är bara mesar som ger upp halvvägs. Det hjälpte och efter 5 kvarter står vi uppe på toppen. Dessvärre är det ganska disigt, så vi kan varken se Gibraltar eller Afrika, vilket man annars kan se en klar dag.



Vi äter vår matsäck uppe på toppen och glädjer oss över att ännu en gång vara på ”the top of the world”. Vi kan konstatera att vi är de enda på berget denna lördag. De andra vi mött gav upp halvvägs, så vi känner oss extra coola och nöjda. På nerfärden är vi mycket glada över våra stavar, för utan dem hade det inte varit lätt att gå turen varken upp eller ner. Särskilt nerför var stavarna ovärderliga och kom bara ihåg att höja höjden med 10 cm före nerfärden – så ger stavarna mer stöd.

Sent på eftermiddagen är vi åter nere vid bilen och kan glädja oss över ännu en fantastisk utflykt.


Kombinera utflykten med ett besök hos den svenske vinbonden Rickard Enkvist!


 

Senaste artiklarna från En Sueco

Åldersfläckar på näthinnan – AMD (Åldersrelaterad …

AMD är en allvarlig ögonsjukdom som sägs vara den vanligaste orsaken till nedsatt syn i västvärlden...

Hälsa

Varför utvecklar vi hormonella obalanser?

Varför utvecklar vi hormonella obalanser?   Många kvinnor lider av övervikt, hormonella oba...

Hälsa

Goldeneye permanent

I oktober är permanent makeup-temat eyeliner och punktstrecksteknik. Jag har tidigare skrivit om tec...

Hälsa

Var snäll mot dina fötter

Om du tar en titt på dina fötter – de har en naturlig kurvatur. Skor har oftast ett standardinlägg s...

Hälsa

Besviken stjärna

Den japanska landslagsspelaren och engelska mästaren Shinji Okazaki fick tillsammans med Jose Rodrig...

Sport

Kan vi vända på kuttingen?

Vi ligger helt uppe i toppen när det talas om soltimmar, gastronomi och livskvalitet. Handlar det i ...

Tema & Profiler

La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober 20…

  Det är oktober och de spanska skolorna har varit i gång några veckor. Jag hör många föräld...

Tema & Profiler

10 tips för bättre foton

Så tar du bra foton med mobilen   De flesta använder i dag mobiltelefonen till att ta foton o...

Tema & Profiler

Bostadsbloggen

I detta avsnitt av BOSTADSBLOGGEN ska vi gå igenom hur du blir beskattat när du säljer din bostad oc...

Bostadsnytt

Insekter på Costa del Sol

De finns överallt och vi kan inte undvika dem. Så varför låter vi oss inte fascineras av dem? Det va...

Tema & Profiler

Utflykter

CAC - Centro de Arte Contemporáneo

Málagas museum för modern konst ligger i Málagas trendigaste stadsdel – Soho, och ligger på kanten av Guadalminafloden, som är helt torr majoriteten a...

Utflykter

Cáceres – en helt unik stad

Cáceres ligger i Extremadura, ca 470 km från Málaga och detta är en enastående stad vars helt intakta medeltida centrum ligger innanför stadsmuren. St...

Utflykter

Tio spanska städer som du inte får missa

Nyligen presenterade vi här på En Sueco en lista över de kändaste andalusiska städerna. I dag går vi på upptäcktsfärd i resten av landet och ger er re...

Utflykter

Gastronomi

Veras Veranda

Nu är det höst och det betyder äppelsäsong! I Sverige hade vi kanske gått ut och pallat äp...

Gastronomi

Kaktusfikon – en nyttig delikatess

Vi sitter i bilen på en smal landsväg i Andalusiens sydvästra hörn. I vägkanten och i dike...

Gastronomi

Nyheter kring Sabor a Málaga – Málagas blå märke

Varje månad här i En Sueco presenteras en produkt som bär märket Sabor a Málaga, någonting...

Gastronomi

Veras Veranda

När man går på marknader är det vanligt att det finns en vagn vid vilken det står en man s...

Gastronomi

Tropisk mango odlas i La Cala de Mijas

Bara några minuters körning från La Cala de Mijas hittas gården Granja Ecológica Las Penca...

Gastronomi

Alkoholfri sommar?
 Här är alternativen!

Ska du köra hem? Vill du passa på med vikten? Eller kanske har du andra orsaker till att b...

Gastronomi

Sport

Golf i Solen

Per i finalen i Scandic Friends Open på Gotland Allas vår KRUT-GUBBE Per Eide har hunnit fylla 91 å...

Golf

AHN Golf - Oktober

Spanien-golf på Troxhammar golfklubb Klubben ligger i Ekerö kommun, som enbart består av öar, väste...

Golf

Besviken stjärna

Den japanska landslagsspelaren och engelska mästaren Shinji Okazaki fick tillsammans med Jose Rodrig...

Sport

Tema & Profiler

Kan vi vända på kuttingen?

Vi ligger helt uppe i toppen när det talas om soltimmar, gastronomi och livskvalitet. Handlar det i stället om ekonomi, tillväxt och sysselsättningsgr...

Tema & Profiler

La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober 2019!

  Det är oktober och de spanska skolorna har varit i gång några veckor. Jag hör många föräldrar runt omkring mig som klagar över hur jobbigt d...

Tema & Profiler

10 tips för bättre foton

Så tar du bra foton med mobilen   De flesta använder i dag mobiltelefonen till att ta foton och under de senaste åren har mobilkamerorna blivit...

Tema & Profiler

Insekter på Costa del Sol

De finns överallt och vi kan inte undvika dem. Så varför låter vi oss inte fascineras av dem? Det varma klimatet i Andalusien skapar en stabil och god...

Tema & Profiler

Vad går du och tänker på?

Nu i oktober passar vi på att besöka Nueva Andalucía där vi möter Linda Serneholt för att få reda på vad hon har för sig just nu. Linda Serneholt kom ...

Tema & Profiler

Svenska Skolan i Fuengirola firar 50 år!

  2019 är en viktig milstolpe i den svenska historien på Costa del Sol, Svenska Skolan i Fuengirola firar nämligen 50 år! Jubilaren firades den ...

Tema & Profiler

Skandinavisk entreprenör visar det bästa av Málaga

Han kom med en rycksäck och några mynt I fickan. I dag har han 20 anställda och en ny rekordomsättning. Steffen Hansen är historien om företaget Solag...

Tema & Profiler

En intervju med Peter Sisseck i Ribera del Duero

Egentligen var det bara ett experiment med att göra vin på 90 år gamla vinstockar som Peter Sisseck gjorde 1995. Han hade lockats till att jobba med R...

Tema & Profiler

Kultur

Blod, Svett & Toner

Folkkära och världskända Robert Wells styr återigen stegen mot ”Den nya teatern” i Mijas den 16 november. Det gör han då han nu firar 30-årsjubileum m...

Kultur

Jul på spanskt vis

Året går fort, om 3,5 månad så är det redan dags för jul igen. Det kan vara smart att redan nu börja att smygplanera julens festligheter och julklappa...

Kultur

Filmer inspelade i Spanien

Spanien är ett vidsträckt land med varierande landskap. Stränderna i söder lockar till soldyrkande turister, vågorna på Atlantkusten drar till sig s...

Kultur

El Veranillo de San Miguel (indiansommar)

Vädret spelar oss ett spratt Vi träder nu in i årets första höstmånad, september. Som svensk sitter det nästan i ryggmärgen att nu sörja över att som...

Kultur

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com