Mor & dotter – Lisbeth & Lotta

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
Stor eller liten, temperamentsfull eller lugn, yngre eller äldre, impulsiv eller reflekterande, harmonisk eller nervös. Det är bara några ord som kan beskriva en person. Så hur kan det se ut mellan mor och dotter? Kan några egenskaper gå i arv? Är yngre generationer mer rastlösa än äldre och äldre klokare än yngre?

Lisbeth beskriver sig själv som intensiv och glad, Lotta beskriver sig som lojal och ärlig. En Sueco har träffat mor och dotter Ugge.

Vem är Lisbeth?

Lisbeth: Förutom intensiv och glad är jag mycket verbal. Jag har också, när jag velat någonting, alltid gått in för att få det jag vill ha, även om det på vägen funnits hinder varpå jag slagit mig blodig. Denna egenskap har varit både bra och mindre bra att ha genom livet. Jag har gjort karriär inom bank och finanssektorn samt rest mycket, men senare i livet när det kombinerades med stort hus och barn fungerade det inte och jag gick in i väggen. Sedan efter även en svår separation bestämde jag mig för att flytta till Spanien tillsammans med barnen – jag var trött på mörkret i Sverige. Och som sagt, vill jag något så gör jag det. Att valet sedan föll på Fuengirola har den enkla orsaken att Svenska skolan ju ligger här.
Lotta: Jag kan bara hålla med – mamma har en stark vilja och hon ser till att det hon vill sker, trots att omständigheterna kanske inte alltid gjort det så lätt. Hon är en stark kvinna och samtidigt mycket mänsklig. Och som mamma har hon sina bekymmer och är orolig för mig och min bror, så som mammor är. Vi känner varandra mycket bra och hon är både min mamma och bästa vän. Jag är mycket tacksam för att ha henne i mitt liv.

Vem är Lotta?

Lo: Jag själv är som sagt lojal och ärlig. Jag är också lik mamma då jag har en stark vilja och strävar efter det jag vill ha. Jag har lätt för att anpassa mig samt för att umgås med de flesta. Jag generaliserar inte utan ger alla en chans. Men med det sagt, jag behöver inte många nära vänner utan har hellre få riktigt goda vänner. Och även om jag är social är min integritet stor.
Li: Lotta är social men hon anstränger sig inte för att vara trevlig. Hon är den hon är utan att göra sig till.
Lo: Jag vill inte visa någonting som jag inte vill eller känner. Jag hoppas att ingen missförstår mig – men jag gör mig helt enkelt inte till för att folk ska tycka om mig.
Li: Lotta beskriver sig själv bra. Men hon har inte sagt att hon också är kreativ.
Lo: Ja, jag pluggar grafisk design på Marbella Design Acadamy.
Li: Och jag är mycket glad att hon, även om hon snart är 21 år, kommer hem och hälsa på mamma en helg i stället för att vara ute med kompisar.
 
Lotta adopterades från Kina som femåring och ni flyttade från Sverige till Spanien 2006, när hon var elva. Hur är relationen till dessa tre länder?
Li: Båda mina barn är adopterade – när jag kände att det var dags för barn i mitt liv ville jag ge ett bra liv till barn som var i behov av det i stället för att skaffa biologiskt barn. Lotta adopterade jag så från Kina när jag var 47. Innan dess hade jag adopterat hennes bror Kalle, som alltså är några år äldre än Lotta, från Brasilien. När vi så flyttade hit valde jag Svenska skolan för att förstärka deras tillhörighet och svenska identitet.
Lo: Jag är utan tvekan svensk, Sverige är mitt första hem.
Finns det ett behov av att ta söka Lottas rötterna i Kina?
Lo: Jag har inget behov av Kina. Jag väljer att se framåt i stället för bakåt. Mer exakt var jag fyra år och tio månader när mamma adopterade mig. Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag väljer som sagt att se framåt i stället.
Li: Om Lotta en dag känner att hon vill resa till Kina så får hon naturligtvis det.
Lo: Men jag är inte intresserad av det. Inte nu i alla fall.
Hur uppfattar ni att omgivningen ser er?
Li: Jag har aldrig direkt tänkt på det. Om jag uppfattar att frågan om Lotta är adopterad hänger i luften svarar jag rakt på sak. Det är ingenting konstigt. Jag har aldrig klemat.
Lo: För mig är det mer privat och jag tycker inte att det är någonting som behövs sägas direkt till alla. Det är inget fel att folk frågar men man behöver inte berätta om folk inte frågar. Jag känner mer att jag vill säga: ’Det här är mamma’ och att mamma säger: ’Det här är mina barn’, utan att förklara om ingen frågar.
Li: För mig är det dock helt naturligt att säga det, och jag är stolt över mina två barn! Dock märker jag att äldre reagerar lite annorlunda än yngre. Unga ser adoption som någonting mer normalt. Efter skilsmässan bodde jag med barnen i Höllviken, och där reagerade jag när de i skolan sa: ’Det nog skulle gå bra för dina barn, men hittills har skolan bara haft svenska barn.’
Var går gränsen för vad ni pratar med varandra om?
Li: Vi pratar inte om intima saker.
Lo: Jag är inte så öppen när det gäller killar t ex för mamma har en tendens att skämta om det. Det tycker jag inte om. Jag är seriös och tycker att det är privat och ska stanna hos den som jag berättar det för.
Li: Jag tycker inte att det är en så stor sak. Lotta tycker dock att jag tar saker lite för lättsamt.
Lo: Jag är lite känslig när det kommer till killar och tar det mycket långsamt. Därför vill jag inte berätta någonting förrän det är riktigt på allvar.
Li. Som mamma funderar jag naturligtvis mycket och är orolig för att någonting ska hända mina barn, som min mamma också gjorde, det känner jag igen. Och så säger jag vad jag tycker, t ex att jag inte alls gillar kortkorta kjolar.
Lo: Men det var mer i gymnasiet. Mamma har lärt mig hur man bör bete sig som vuxen samt att visa det genom att klä sig därefter också. Och jag vet att mamma har rätt.
Li: I slutändan tror jag i alla fall att vi delar mycket med varandra.
Lo: Jag tror att mamma delar nästan allt med mig.
Li: Jag har levt för att vara bara mamma tills barnen blir vuxna, som de nu är. Skulle jag träffa en man skulle jag berätta det, även om först lite försiktigt. Jag vet att Lotta skulle unna mig det.
Lo: Och jag skulle säga till mamma direkt vad jag tycker, för jag vill inte se henne sårad.
Li: Vad vi inte skulle prata om är i alla fall sex.
Lotta har en blogg, hur har ni talat kring sociala medier?
Li: Jag själv skapade ett konto på Facebook för att se vad mina barn gör där samt för att se vad som händer där mer generellt. Och så har vi naturligtvis talat om det.
Lo: I skolan pratade vi också mycket om det. Nuförtiden ser jag på det annorlunda än förr. Då var det viktigt att ha många ’Gilla’ på Facebook liksom följare på Instagram. I dag har jag begränsat mina konton till ’nära vänner’ och är inte intresserad av att visa mitt liv för alla.
Ser ni sidor hos varandra som ni själva har?
Lo: När jag är med mamma och hennes vänner pratar jag inte så mycket. Inte för att vara otrevlig, men jag lyssnar hellre och tittar. På så sätt har jag lärt mig mycket av mammas vett och etikett.
Li: Hemma hos mig, när jag växte upp, var vett och etikett mycket viktigt.
Lo: Och jag förstår nu varför mamma alltid försökt att få mig att klä mig ordentligt och bete mig ’rätt’. Vett och etikett är viktigt.
Li: Sen tror jag att en del saker är biologiska. Vi är beslutsamma och rakt på sak båda två, men på olika sätt.
Lo: Vi är nog mer varandras motsatser.
Li: Ja det stämmer nog.
Lo: Mamma stressar lätt upp sig, det gör inte jag, jag är mer lugn. Mamma är jättesocial medan jag inte är det. Jag skulle vilja säga att vi väger upp varandra med våra olikheter.
Li: Det bästa är i alla fall kärleken vi har mellan oss och att se Lotta utvecklas bra i livet och jag är glad att jag lyckats leda henne på rätt väg.
Lo. Det bästa med mamma är att hon är den hon är. Att hon är rak på sak utan gulligull. Hon är tydlig och bryr sig och jag vill inte byta ut henne mot någonting i hela världen.
Av Text och foto: Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco