La Ruta del Cares – vildare än så här blir det inte

La Ruta del Cares ligger i Picos de Europa i norra Spanien, och om man inte har besökt dessa vilda berg ännu så måste jag säga att de bjuder på en enastående möjlighet för att se och vandra i det mest spektakulära bergslandskapet. Floden Cares har grävt sin ned genom det robusta bergsmassivet så att det bildats en häftig ravin med ett fall på 1,5 km från bergstopparna till flodbädden. Det är utan tvekan vilt men utöver det har det, i likhet med El Caminito del Rey, byggts en stig hela vägen längs med ravinen då det arbetades på elverket i närheten. La Ruta de Cares är alltså en servicestig för arbetarna vid elverket, precis som El Caminito del Rey, skillnaden är bara att Cares-rutten är längre och vildare. Man har huggit ut tunnlar, byggt broar, grävt ut under berg och därmed skapat en stig som är helt enastående. Faktiskt har vi aldrig sett någonting liknande, så denna rutt bör man helt klart skriva upp på sin ”bucket list”!
 
Det är ca 900 km från Málaga till Picos de Europa. Det kan tyckas långt men väl här har man också kommit till en helt annan värld. Picos de Europa är Spaniens första och största nationalpark och det kan inte ifrågasättas, för detta är verkligen speciellt. Bergen är vilda, spetsiga och mäktiga – det högsta berget är 2 650 m högt och heter Torre de Cerredo. I detta vilda lanskap kan man vandra guidade turer men på La Ruta de Cares behöver man ingen guide. Trots sitt läge mitt i bergsmassivet är detta nämligen en lätt vandring, nästan utan höjdmeter.
 
Vi har valt att bo i den lilla byn Posada de Valdeón, mitt i Picos, och detta är verkligen en liten, liten by, mitt i själva nationalparken. Denna lilla by ligger 9 km från vandringens början i den ännu mindre byn Cain. Man kan läsa om rutten och se en video (finns på både spanska och engelska) på: www.rutadelcares.org. Vårt hotell heter Hotel Rural Picos de Europa och det är ett välkomnande, opretentiöst hotell med trevliga rum och rimliga priser. Vi anländer kvällen innan vår vandring och äter ute på ”stan” på restaurangen Begoña, då vårt hotell inte har någon restaurang.
 
La Ruta del Cares kallas La Garganta Divina (det gudomliga svalget) och går mellan byarna Cain och Poncebos. Mellan dessa två små byar är det 12 km, men den sista biten mot Poncebos innebär dels och att det går uppför samt dels att det går långt nedför. Så vi gör så att vi går från Cain och fram till den plats där den sista uppförsbacken börjar. Därmed är det inga problem att gå fram och tillbaka under en och samma dag, och då blir hela sträckan 23,5 km. Är det nu så att man inte kan vandra så långt ska man ändå inte låta sig avskräckas, för man kan ju bara vända om när man själv vill. Vi upplever vandringen som relativt jämn och det ÄR den, det är bara några småbackar här och var. Därför passar denna vandring alla som är friska och krya till att vandra. Som tips vill jag säga att man bör ta med sig massor av vatten, matsäck, solkräm, hatt och ev. regnkläder. Vi har även med oss stavar och de är sköna att ha på vissa sträckor.
 
Varje år vandrar ca 300 000 människor La Ruta del Cares och därmed är detta nog en av Spaniens mest kända och vandrade vandringsstigar. Vi möter människor från många olika länder; både japaner, kineser och folk från flera olika europeiska länder. Vi är här i mitten av juni, innan den egentliga säsongen börjar, och just nu är det inte för mycket människor, men av dem på vårt hotell får vi veta att det ibland kan vara trångt på stigen i augusti.
 
Om morgonen kör vi de 9 km till Cain. Vi parkerar i närheten av var rutten börjar (där vägen slutar) och så sätter vi på oss ryggsäckarna och fattar stavarna. Vi har köpt matsäck i en matbutik innan vi körde in i Picos, för det finns nämligen inga som helst möjligheter att köpa någonting i de små byarna. Till dessa småbyar kommer det en bil med förbeställda varor ett par gånger i veckan, en tjänst som hotell och restauranger använder sig av, men mer än så finns det inte. Ja, när man är här i bergsmassivet befinner man sig verkligen långt borta från allt.
 
Vi börjar vandringen med att gå över floden Cares via en gångbro och därefter går vi förbi vilt porlande vattenmassor till en elanläggning. Efter detta fortsätter rutten genom relativt låga och fuktiga tunnlar (ha på dig hatt eller keps). Här ska man vara uppmärksam på att inte slå huvudet i berget. Vi gör detta, bägge två, men som tur är klarar vi oss utan skador. Efter tunnlarna sicksackar stigen över floden några gånger. Floden rinner fram långt ned i ravinen och fina små broar leder oss över dess vatten. Det ska nog sägas att det är bra med starka nerver för att nervositeten inte ska ta överhand. Det är bara att bita ihop, titta uppåt, och gå.
 
Landskapet är betagande och spektakulärt och det känns som om tiden bara försvinner. Innan vi hinner blinka, nästan, har vi gått 10 km. Vi är så upptagna med att beundra landskapet att vi helt enkelt inte tänker på någonting annat. Då och då ser vi att rutten är inhuggen under berget och ibland sträcker stigen ut sig på kanten av ravinen. Stigen är bred, så man behöver inte känna att man står på en 20 cm smal avsats med lodräta bergväggar ned mot botten av ravinen. Tvärtom känns det helt säkert att gå här.
 
Vid ett tillfälle, ca halvvägs, kan vi se att det byggts någon slags bro längs med den ena sidan av ravinen. En stor skylt visar att denna del av stigen heter Pasarela de los Martínez. År 2013 föll nämligen ett jättestort klippblock ned och tog med sig en stor del av stigen. Detta klippblock fick namnet La Madama de la Huertona, och det var ett rejält klippblock på mer än 1 000 ton. Detta gjorde att stigen totalt spärrades av för passage, för det finns ingen alternativ väg. Men då La Ruta de Cares är lite av en turistmagnet, och därmed utgör grunden för bra intäkter för en mängd småföretagare, insåg man snabbt att man var tvungen att återuppbygga stigen. För detta anställde man bröderna Martínez, som själva bor i bergen och vilket deras familjer gjort i generationer. Därför var de inte rädda för de lodräta fallen och branta bergssidorna, och dessa lyckades återuppbygga stigen på bara två och en halv månad. Nationalparkens styrelse var tydlig med om att det skulle gå fort, så alla insatser sattes in för att få arbetet gjort på rekordtid. Då arbetet var färdigt blev bara ca 30 m av stigen uppkallat efter de två bröder för deras insats. Och det är rörande. Nu har det till och med byggts en glasskiva vid ett stycke, där man kan stå och föreställa sig att man svävar, eller vad man nu gör. Jag testar, men det är inte riktigt min grej. Det är verkligen nervkittlande att stå där med ett fall på ca 100 meter under sina fötter.
 
Efter en vandring på ca sex timmar, med lite raster, är vi överens om att denna rutt får sju stjärnor av fem möjliga. Det är så vackert här så jag är tveksam om det finns någon vackrare plats på jorden. Det är verkligen betagande och vi vill rekommendera alla att bege sig till Picos de Europa under sin semester. Och tillslut ska det sägas att bergen fick namnet Picos de Europa för att de var det första landmärket man fick av Europa när man kom seglande från Amerika. Los Picos omfattar ett område på 646 km2 och det besöks av folk från både när och fjärran.
 

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com