Mojácar – en av Spaniens vackraste byar

Mojácar ligger strax norr om Almería och från Málaga är det ca 300 km dit. Byn är med på listan över Spaniens vackraste byar och trots om den ligger på 27:e plats är den absolut värd ett besök. Denna by ligger på ett litet berg, bara några kilometer från kusten och husen klamrar sig fast vid berget på ett kärt och sött sätt. Gatorna är så smala att bilar inte kan köra här, så en promenad genom byn och till de många miradorerna är en härlig upplevelse. Utsikten ned mot havet i öster och slätten i norr samt västerut är betagande och så råder det en speciell och härlig stämning över byn. Besök www.mojacar.es för en aptitretare inför besöket.
 
När man kör mot Mojácar längs A7 är det en bra idé att ta avfart 494 mot Carboneras, för det är en grön väg, och den är särskilt fin på andra sidan staden. Kort efter Carboneras kommer man förbi ett stängt jättehotell och det är det beryktade Hotel Algarrobico, som fortfarande efter 20 år är ett olöst problem. Hotellet har 21 våningar och 411 rum och tanken var att man skulle anlägga en golfbana och ytterligare sex hotell i området så att man skulle locka tillräckligt mycket turism och skapa arbetstillfällen. Kommunen var därför inte sen till att ge nödvändiga bygglov och tillstånd, och det var först efter att första miljonen euro hade investerats och hotellet stod färdigt som miljömyndigheterna klev in och stoppade projektet. Med lagboken i handen kunde de nämligen tydligt visa att hänsyn inte tagits till lagstiftningen. Man fick helt enkelt inte bygga på platsen då det är tal om en naturpark och dessutom hade det byggts alltför nära havet. Efter det börjad ett käbbel som håller på fortfarande än i dag. Byggherren har handlat i god tro då han hade alla tillstånd från de lokala myndigheterna men i deras iver efter att få igång projektet hade de bara glömt bort miljölagen – eller kanske tänkt ”no pasa nada”.
 
Nu kan man alltså se detta bygge ligga och fylla landskapet och tvisten ligger för närvarande hos högsta domstolen i Andalusien och har kommit till en punkt då det talas om hur stor ersättningen ska vara. Byggherren kräver 200 miljoner euro och staten har erbjudit 40 miljoner euro. Det är långt mellan parterna och frågan är vad som kommer att hända med detta skandaldrabbade bygge.
 
Vi tittar lite sorgset på denna koloss, som bestämt inte är ett vackert inslag i landskapet. Men vägen leder vidare och slingrar sig upp på backkrönen bakom hotellet och snart får vi syn på Mojácar.
 
Vi har valt att bo på paradoren som just när vi var där hade ett erbjudande med dubbelrum för 70 euro och 25 euro för två frukostar. Hotellet ligger vackert nere vid stranden och det totalrenoverades 2008, så det är ett mycket fint hotell.
 
Själva byn Mojácar ligger på ett litet berg ca 4 km från kusten. Det första vi gör när vi kommer till byn är att leta upp turistinformationen för att få en bykarta. Kontoret ligger precis vid kyrkan, så det är lätt att hitta. Och nu ger vi oss ut på en byvandring längs de smala gatorna. Här osar det av mys och ursprunglighet, och byn är också så gammal att den har varit bebodd sedan bronsåldern, 2000 år f.Kr. Därefter kom fenicierna, kartagerna, grekerna, romarna och araberna.
 
Byns nuvarande utseende och hur vägarna ligger är arabernas verk, som rådde över byn fram till 1488. Byns kännetecken är den kända Indalo – en streckteckning som föreställer en man med utsträckta armar och med en båge över huvudet – en symbol som sägs ska ge skydd. Denna symbol kan ses överallt i byn och historien berättar att när kvinnorna var färdiga med att kalka husen så tecknade de denna symbol på ytterväggen för att skydda huset mot onda ögon och åsknedslag.
 
På turistinformationen fick vi veta att vi först och främst skulle besöka museet Museo Casa la Canana. Det är ett sött museum som bara är ett äldre bostadshus. Här kan man se hur en någorlunda rik familj levde i början av 1900-talet. Damen med smeknamnet La Canana var husets överhuvud och nu kan vi se hur hon bodde på två våningar och med källare till både grisar, getter och höns. Det är ett charmerande besök. I dag ägs huset av ett spansk/ryskt par, som själva bor på första våningen och lever av att öppna och visa huset för nyfikna. Den ryska damen är mycket trevlig och talar flytande spanska, dock med kraftig rysk brytning. Hon visar stolt upp huset och berättar om det. Ett besök här bör inte försummas.
 
Nu går vi mot kyrkan Iglesia de Santa María och tittar in. Uppe vid altaret ser vi en hel, vacker och ljus vägg med en glad Kristus, så stämningen här inne är mindre dyster än i många andra kyrkor. Det dystra finns dock på den högra väggen, där man ser foton av två bröder som sköts av republikanerna under inbördeskriget. Bägge bröderna var präster och det är ju känt att republikanerna var emot all religion och prästerskap. Här blir vi således påminda om inbördeskrigets rädslor.
 
Utanför kyrkan ser vi en vacker marmorstaty som föreställer en kvinna med ett vattenkrus på huvudet. Hon bär en sjal som täcker hennes mun, ja, hon biter i tyget för att täcka munnen. Och vad detta betyder finns det två versioner om: den manschauvinistiska versionen säger att så länge hon biter kan hon inte tala och tack för det, medan den mer sannolika versionen säger att hon tack vare tyget kunde skydda munnen mot uttorkning i värmen. Hur det än är så är hon på väg ned mot källan, som anlades 1488. Det var nämligen (naturligtvis) kvinnornas uppgift att hämta vatten, och det bar de elegant på huvudet i en åttalitersbehållare som placerades på huvudet på en rullad duk. Vi beundrar den vackra statyn och beger oss sedan ner förbi den fina brunnen, som i dag är en av byns huvudattraktioner.
 
Och nu är vi hungriga. Precis uppe vid kyrkan har vi hittat Casa Irene, som serverar god, autentisk mat till rimliga priser, så vi är glada.
 
Sedan vandrar vi runt i byn ett par timmar och besöker de olika miradorerna. Från dessa har vi fin utsikt över markerna runtomkring. Vi går även till torget utanför kommunhuset och förbi olika konstcenter och konstbutiker. Denna by har lockat till sig en hel del konstnärer. Det var nämligen så att 1945 hade byn förlorat 2/3-delar av sin befolkning. Därför erbjöd man gratis hus till alla dem som hade lust att slå sig ned och renovera huset. I och med detta kom det en hel del konstnärer från norra Europa, som tackade ja till detta fina erbjudande, och byn fick den konstnärsprägel som den har fortfarande i dag.
 
Nu lockar paradoren och vi kör ned till havet och checkar in. Rummen är fina och priset ett fynd, men som alltid är paradormaten inte riktigt någonting att skriva om. Vi kunde naturligtvis ha ätit någon annanstans men det var vi för lata för, och än en gång kan vi konstatera att paradorkedjan visst är fin och hotellen värda att besöka, men mat – det förstår de sig inte på. Tråkigt.
 

Norrbom Marketing

Kontakta oss

Läsarservice

sektioner

Norrbom Marketing

Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tel. 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com