La Sueca hälsar välkommen till En Sueco juli och augusti!

En annan sak som fick tankarna att gå i dessa banor var ett e-mail som jag fick. Det var en norsk satir som gick ut på att Rajoy skulle kasta ut norrmännen ur landet. Den började såhär: ”De bor i ghettoer, nekter å lære seg språket, dyrker kulturen de har tatt med seg fra hjemlandet og knapt noen av dem har jobb. Vi klarer oss uten denne «berikelsen» av 50.000 norske pensjonister, sier spanias statsminister Mariano Rajoy.” (källa: heltnormalt.no). Någon kanske tar detta på allvar och blir upprörd – det bästa är att kontrollera källan innan man går i taket, någon annan ser tanken bakom – att norrmän (jag läser skandinaver) beter oss precis likadant som invandrare i våra nordiska länder när vi koloniserar hela områden och städer här i Spanien. Skillnaden ligger i att vi tycker att det är okej när vi själva gör det, utan att tänka på att även vi nordbor skränar, klagar på systemet, vill ha det likadant som hemma och snackar skit om lokalbefolkningen. Men svenskarna vill inte skräna sina åsikter i en artikel om det. Precis som det är i Norden men med ombytta roller.

Men varför läser jag detta i norska medier, och danska, och engelska – de franska kan jag inte läsa för jag behärskar inte språket tillräckligt bra, men jag läser ingenting liknande på svenska. Av nyfikenhet börjar jag googla – för det kan ju lika gärna vara mitt bristande intresse för satir som jag inte sett någon svensk sådan. Så vad blev resultatet. Jo, visst fann jag sidor som kallade sig satir, men förlåt, det var så snuskigt att jag skämdes. Det var vuxen sandlådehumor. Inlägg efter inlägg handlade om analiglar, tarmtroll, girafftestiklar och urinrörsmask. Alltså helt klart osmaklig snuskhumor av sämsta sort. Satir ska vara ett uttryckssätt att förlöjliga någon eller något, ställa saken på sin spets, på ett elegant och pricksäkert sätt, inte kiss och bajs.

Jag minns Killinggänget som har gjort en del bra satir men så ser jag deras sajt Spermaharen, och samma sak när man bara ser namnet – kiss och bajs. Det får mig inte ens att vilja läsa vidare. Eller kanske är det så att svenskar generellt är torra och inte förstår satir. Eller behöver vi gömma oss bakom ”kiss och bajs” direkt saker blir lite obehagliga? På Svenskbladet.se:s Facebokksida går det att läsa kommentarer (till en satir som handlar om prins Daniel i de fina salongerna – att han beställer in ketchup till gåslevern, med en bild som är ett tydligt fotomontage) som lyder: ”Fejkad bild!! Reklam! Går nån på detta? Det är dessutom kränkande av Daniel. Bara för att han är från Ockelbo?? Skäms Heinz!” Ja, det får i alla fall mig att dra slutsatsen att denna människa inte vet vad satir är. Och kanske inte svenskar vet det? Och kanske hör det ihop med att man inte ”får” uttrycka sin egen åsikt i det allmänna rummet där svenskar ska vara så korrekta. Att ifrågasätta och ställa saker på sin spets – fy skäms! – om någon ens förstår det. Liksom eleven i klassrummet som faktiskt kan mer om ämnet än läraren och ifrågasätter det läraren säger – ja, denna elev blir förvisad till korridoren. Alla ska vara lika.

Även om jag inte stöttar extrem satir, som jag uttryckte efter händelserna med Charlie Hebdo, när det blir hårfint mellan personliga påhopp eller hets mot folkgrupp, så anser jag att satir kan vara samhällsnyttigt när den ifrågasätter och ställer saker på sin spets, så att läsaren tvingas tänka till både två och tre gånger. Och vi svenskar måste börja våga säga vad vi tänker liksom att ställa saker mot varandra och på sin spets. Att ifrågasätta genom satir kan leda till intressanta diskussioner. Britterna som är experter på satir har ju nästan implementerat det i sitt parlament och diskussionerna kan vara minst sagt livade må jag säga, jämfört med plenisalen i Stockholm där åtskilliga politiker tar sig en tupplur i stället för att följa med i debatten – är det kanske den rättvisa bilden av de båda länderna?

Glad sommar, vi ses i september!

Sara Laine