La Sueca hälsar välkommen till En Sueco september 2015

Att komma tillbaka efter ett sommarunderhåll bäddar ofta för utlägg kring händelser som har uppmärksammats under de senaste månaderna. Här skulle jag kunna banna den spanska munkavellagen som nu trätt i kraft och som ledde till att polisen knackade på hemma hos en 27-årig spanjor den 22 juli, sex timmar efter att han på Facebook kallat lokalpolisen i Güímar för ett gäng slöfockar. En kommentar som för 27-åringen resulterade i en bot på mellan 100 euro – 600 euro. För att inte tala om yttrandefriheten i Sverige som endast gäller för de utvalda, vilket SD:s reklam i Östermalms tunnelbanestation var ett utmärkt exempel på då vissa svenska partier, i kölvattnet av SD:s reklamkampanj, vill begränsa tunnelbanans reklampelare för bara viss utvald reklam. Det är alltså inte bara i Spanien som yttrandefriheten naggas på.  Och det berör oss alla, för yttrandefriheten inskränks lite för lite i länderna runtomkring oss samt där vi bor, och ja, vart kan det föra oss i framtiden? Jag skulle också i lång harang kunna uppmärksamma hur många jag mött som talat om invandrare och asylsökare i en allt hårdare ton, oavsett nationalitet. Vilket hos mig skapar en tanke om att hatet i världen växer. Vart riskerar detta leda mån tro? Jag skulle kunna skriva om hur jag själv gör uppror mot min egen konsumtionslivsstil med att minimera slöseri och om önskan om att leva mer Zero Waste – en livsstil som utbredd skulle vara förödande mot vårt samhälle, som ju lever på överkonsumtion.

 

Men vet ni vad. Även om dessa ämnen sysselsätter mina tankar och orsakar ett och annat begynnande grått hårstrå, som jag vet finns där men vägrar acceptera, så har dessa diskussionen bleknat för mig denna sommar. Nyheterna har varit påslagna vid frukosten, liksom dagstidningen legat uppslagen på köksbordet, men ingenting har egentligen fastnat utan bara runnit av mig. Min sommar har varit privat. Allting som berört har varit helt privat. Och när det privata knackar på dörren falnar världen utanför.

 

Jag står som många vet inför att förlora en mycket nära familjemedlem. Vi fick cancerbeskedet för flera år sedan och vet att vi fått många år på lånad tid. Materiella ting har förlorat sin betydelse i förhållande till ytterligare en dag med kvalitetstid tillsammans. Utan smärta. Och många kan nog känna igen sig i att avståndet till Sverige blir allt längre ju längre en sjukdom framskrider hos kära i Sverige, när man bor här i Spanien. Min semesterresa var den svåraste jag någonsin gjort men också den vackraste. Att ta farväl, med ovissheten om vi någonsin kommer att se varandra igen och uttrycka all sin kärlek, för det kommer kanske inte ett nytt tillfälle, är en berg-och-dalbana av känslor. Men det har också varit oerhört vackert, och jag är oerhört tacksam för de dagar vi hållit varandra i handen och kunnat uttrycka alla känslor, och tacka för alla fina stunder vi haft tillsammans. Det finns ingenting otalt. Och så tänker jag på alla dem som inte fått möjligheten att berätta, uttrycka kärlek, fråga, förklara, förstå, innan det är försent. Men det har jag. Och dessa samtal bär jag med mig i mitt hjärta som en av livets vackraste gåvor. Och nu är varje ytterligare tillfälle som vi får möjlighet att se en ytterligare gåva.

 

Hetsen som vi omges av, att ha mer och större, är obetydlig. Jag har själv letat hus i ett års tid och varit så kräsen på att finna det perfekta att jag inte ens kommit i närheten av en budgivning. Nu har jag och min familj flyttat till någonting helt än det hus med lantkänsla långt bort från trafik som utgångspunkten för vårt sökande var. Nu bor vi i en betydligt mindre takvåning med terrass närmare. Hur vi hamnade här vet jag inte riktigt. Vi tog bara ett erbjudande vi fick. Och vet ni vad – det känns bra, inombords. Mängder av det överflöd som vi hade har skänkts till organisationer som Cudeca. Ett överflöd som varken gjort min dotter, min sambo eller mig själv lyckligare. Bara samhället har blivit lyckligt av konsumtionen.

 

När jag satt där, hand i hand med en av personerna som jag älskar över allt på denna jord, och vi titta på varandra och konstaterade att allting som ska ha sagts har sagts, alla praktiska ting har gåtts igenom, alla frågor har ställts, allt vi velat säga till varandra men aldrig sagt har sagts, då kände jag någonting – i min själ skulle jag närmast kunna beskriva det, som om vi båda fick frid i situationen. Den känslan tillsammans var så vacker, och överväldigande. Och allting annat bleknade. Och nu är varje stund som vi får dela – via FaceTime eller besök i Sverige – en bonus, ett extra tillfälle att säga: ”Jag älskar dig Pappa”.

Välkommen tillbaka efter sommaren!

Sara Laine