Rota Vicentina ligger i Portugals sydvästra hörn och vandringen öppnades officiellt år 2015. Totalt är sträckan 330 km och så är den uppdelad i två rutter: Den historiska vandringen och Fiskarnas stig. Den historiska vandringen är 230 km lång och börjar på Portugals sydvästra spets: Cabo de San Vicente. Den slutar sedan i staden Santiago de Cacém och år 2016 mottog denna vandringsled certifikatet ”Leading Quality Trails – Best of Europe”, vilket är den finaste kvalitetsutmärkelsen som en vandringsled kan få i Europa.
Vi har begett oss till Portugal för att vandra en del av denna fina vandring samt för att se Atlanten, som ligger där och slår in sina vågor mot den klippiga kusten med all sin kraft. Vackert, betagande och häftigt är det.
Under vårt portugisiska äventyr har vi valt att bo i den lilla byn Carrapateira, som ligger på själva Rota Vicentina. Denna by har färre än 500 invånare och den är riktigt liten, men den är också mycket vacker där den ligger bakom en imponerande sandstrand med vackra sanddyner. Från Málaga är det 512 km till Carrapateira och med bil kan man klara av dessa på 5-6 timmar, då det mesta av sträckan dit är motorväg. I dag lever denna lilla by av två saker: surfare och vandrare. Hela den sydvästra delen av Portugal är ett eldorado för surfare då de sandstränder som ligger där det ligger i ”hål” i klippkusten, vilket skapar helt perfekta omgivningar för att ”rida på vågorna”. Överallt ses surfarnas husbilar parkerade och i denna fattiga del av landet, som inte har någon annan inkomstkälla än turism, är de välkomna. Och nu har det så tillkommit ytterligare en aktivitet: vandring. Rota Vicentina lockar vandrare från flera länder och vi möter bland annat tyskar, kanadensare, fransmän och holländare. Det råder alltså inge tvivel om att vandringsleden är ett dragplåster, för dess läge utmed den vilda klippkusten gör att den är ganska unikt vacker och dramatisk.
Vandringsleden börjar på Cabo San Vicente, som har fått sitt namn efter martyren San Vicente, som levde i Spanien på 300-talet och som torterades till döds då han vägrade avsvära sig sin kristna tro. Han har koppling till Cabo San Vicente då sägnen säger att hans kropp flöt i land vid udden. Huruvida det är sant eller ej kan jag inte svara på för det finns många myter kring San Vicente. Säkert är dock att han har fått gett namn till inte bara Portugals sydvästligaste udde utan även till kusten (Costa Vicentina) och nu även till denna vandringsled.
Det var den berömda äventyraren Henrik Sjöfararen som bidrog till att göra Cabo San Vicente känt, för det var här bakom udden som han hade sin bas, därifrån han skickade skepp ut i världen för att upptäcka nya länder. Under hans ledning fann man bland annat Madeira, Azorerna och Kap Verde-öarna. Henrik var son till den portugisiska kungen Johan I. På portugisiska heter en kungason en ”infante” (liksom på spanska) och när vi körde på motorvägen längs Algarvekusten har vi kört på Autovía do Infante, som alltså hänvisar till Enrique El Navegante, som han hette på portugisiska. Han levde mellan 1394-1460 och fick en viktig roll när européerna upptäckte Afrika samt för Portugals monopol över att segla söder om Afrika, ett faktum som blev avgörande när Amerika upptäcktes då spanjorerna i och med det tvingades till att söka en alternativ väg till de eftertraktade kryddorna i Indien.
Då vi valde att bo fem nätter i Carrapateira planerade vi vår vandring till både Den historiska vägen och till Fiskarnas stig, för att på så sätt se de mest spektakulära delarna av leden. I Carrapateira bodde vi på en liten pärla till övernattningsställe, nämligen Pensão das Dunas. Detta är ett litet familjeföretag med allt som innefattas i gästfrihet, personlighet och service. Ett mycket bra ställe som på grund av dess enastående service är mycket populärt och det är svårt att få rum där. Se: www.pensao-das-dunas.pt/en/index_en.html. Speciellt frukosten är fantastisk och är nog en medverkande faktor till att stället har utnämnts till vinnare på Tripadvisor under de två senaste åren.
Ägarna på Pensão das Dunas, Eduardo (portugis) och Agnes (holländare), är några av initiativtagarna till Rota Vicentina, så de vet allt som finns att veta om leden och kan ge bra förslag på dagsvandringar, restauranger, utflyktsmål m.m. Hos dem kan man också köpa kartor över leden samt en tillhörande bok, och om man vill studera leden hemifrån kan man gå in på webbplatsen: en.rotavicentina.com. På webbplatsen kan bland annat se förslag på rundvandringar som utgår från leden, så att man på så sätt inte behöver gå fram och tillbaka.
Vår fyradagarstur bestod en sträcka på 11 km som leder runt udden som Carrapateira ligger vid. Här hade vi en fantastisk utsikt över de vilda klipporna vid kusten och de vackra sandstränderna. Vår nästa vandring var en rundtur vid Bordeira, bara 5 km från Carrapateira. Här går man in i landet och förbi dolda sjöar i ett landskap som präglas av ”urskog” – alltså självsådd naturlig vegetation. Det var en mycket vacker vandring på 16 km. Vi gick också runt nere på Cabo San Vicente där Fiskarnas stig går upp längs med västkusten. Den delen var dock svårare på grund av mycket sten, så efter ett par km gav vi upp och vandrade i stället från den nyombyggda byn Pedralva till Carrapateira – en vandring på 10 km.
Tillslut vill jag också rekommendera en rundvandring som vi gick upp till byn Odeceixe. Där parkerade vi nära leden och gick först 4 km längs med en vacker kanal till vi kom fram till byn Odeceixe. Där släckte vi törsten innan vi fortsatte mot havet och ut till byns fantastiska strand som omges av klippor och vilda landskap. Härifrån gick vi söderut längs med den redan nämnda klippkusten. Denna stig är oerhört vacker och jag rekommenderar varmt en tur längs dessa 13 km.
Vi tog också en sväng in till den fina gamla staden Aljezur. En gång i tiden var detta, tack vare sitt läge i en skyddande flod bakom kusten, en blomstrade handelsstad. Dock är den i dag bara en blek skugga av sig själv. Över staden ses dock en fin borg trona upp sig och det är en av de sju borgarna som smyckar Portugals flagga.
Rota Vicentina är en sann fröjd för vandrare och det värmer ens vandrarhjärta att se hur detta initiativ har skapat affärstillfällen till en mängd små övernattningsplatser och restauranger. Leden har verkligen ”upptäckts” av myndigheterna som ett nytt sätt att erbjuda turister attraktioner. När vandrarna kommer gående i en strid ström ger detta mat på bordet för många av människorna i området, och det är ju glädjande med tanke på att denna del av Portugal är mycket fattig. Här finns nämligen inga odlingar på grund av den mycket steniga marken och förutom lite fiske har det inte funnits mycket annat att leva av. Men nu så har ett stort område alltså som tur är förklarats som naturpark, så nu går det framåt. Och som kuriosa kan det nämnas att byn Pedralva, som näst intill var övergiven för bara några år sedan (det bar bara nio invånare kvar), nu har köpts upp av initiativrika människor med koppling till Rota Vicentina och så har det gjorts en massa moderna ”rum” i många av de gamla övergivna husen. Det finns också två härliga restauranger. Hurra för det!
Se:
www.aldeiadapedralva.com/en/hotel-overview.html
Till slut ska det också sägas att Portugal har en helt annorlunda och mycket bättre kaktradition än Spanien. Således kunde vi varje dag smaska i oss nybakade kakor och jag kan speciellt rekommendera dem som vi köpte i baren Microbar på torget i Carrapateira. Mätta och belåtna kan vi således tillslut också glädja oss över att Portugal inte ligger speciellt långt bort från Andalusien.
Av Else Byskov. Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov
