La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober!

La Sueca hälsar välkommen till En Sueco oktober!

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
 kaereleser-oktober2
Jag har just lämnar Costa del Sol för en oviss lång vistelse i min hemstad Stockholm. Det är ingen nöjesresa jag ska på, utan en resa som jag önskar att ingen någonsin behövde göra men som många av oss på Costa del Sol möter förr eller senare, resan för att ta farväl av en närstående. När jag i dag sa ”vi ses senare” (jag tycker inte om att säga hej då) till min dotter och min sambo, och checkade in på flygplatsen utan att veta om hur många dagar jag blir borta, samt vetskapen om att jag nu väntar på ett plan som ännu inte har någon avgångstid på grund av tekniska problem, känner jag som om en matta under mina fötter har rykts undan. Först det hjärtskärande att lämna familjen utan biljett för återresa (jag är evigt tacksam för att jag har ett arbete som bara kräver en bärbar dator och internetuppkoppling) och sedan oron om jag hinner fram i tid.
 
I samma stund börjar jag tänka på det som präglar nyhetssändningarna för stunden – flyktingströmmarna från Syrien. Jag vet inte hur jag ställer mig till länder som stänger sina gränser utan barmhärtighet. Jag vet inte heller hur jag ställer mig till länder vars gränser är näst intill oändligt öppna utan tankar på hur dessa människor ska sysselsättas och försörjas.
 
Folk ifrågasätter varför människorna på bilderna av flyktingar i massmedia mestadels är män. Andra förklarar att det är för att kvinnor och barn ofta lämnas hemma för det antas vara tryggare än resan i sökandet av en tryggare tillvaro. Dessa flyktingar har en idé om vart de ska söka sig. Men de vet inte vad de har att vänta. De vet inte heller om de kommer att överleva, och om de överlever, om de någonsin kommer att få se sin familj igen. Att fly, lämna sina kära, sina hem, sin vardag, tror jag inte är ett val som många skulle välja bara för att. Det är en förtvivlad sista utväg i hopp om att överleva.
 
Det förundrar mig att så många visar så mycket hat mot dessa människor. Det förundrar mig också att ett barn ska behöva spolas upp livlös på en strand och bilden av det spridas i kopiösa mängder i media innan någon reagerar. Vi har alla som följer nyhetssändningarna vetat att detta skulle komma att inträffa. Människorättsorganisationer och de stora mäktiga ledarna i Europa har känt till problemen och vilken effekt som har varit att vänta. Men ändå blir folk tagna på sängen. Varför vaknar vi alltid så sent?
 
Men det förundrar mig också att mycket av den hjälp som har tilldelats på plats, med filtar, kläder, skor m.m. hanterats med slit och släng av de behövande. Det är föremål som människor har samlat in för att hjälpa, för att de vill göra gott. Och så lämnas det bara på marken, söndertrampat och bortkastat. Var är tacksamheten? Hade jag fått en filt skulle jag spara den och krama den vareviga natt.
Men kanske är det så man beter sig när man är på flykt. Kanske är det resultatet när man möts av hat. Man använder det man behöver för stunden men vill inte bära med det som minne, för minnet innesluter även hat. Eller så är det så att man blir hatad för att man beter sig så. Inte vet jag. Det blir en hönan-och-ägget-sak.
 
En sak vet jag dock, och det är att för att lämna sin familj i en situation vari man inte vet om man någonsin kommer att träffa dem igen, ja, då måste stunden vara desperat.
 
Jag är varm, jag har mat och vatten framför mig. Jag vet att planet jag väntar på är försenat men att jag kommer att komma till Stockholm i sinom tid. Och sedan, efter några dagar, kommer jag återigen landa i Málaga och få krama mina kära. Men min lilla ovisshet om när – den är tillräcklig att skapa oro i mig.
 
Mysig höstmånad!

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco