Sommaren är slut, även om värmen håller sig kvar här på vår härliga kust i Sydspanien. Vilket privilegium att kunna bo här, känner jag efter rapporter om ett mindre uppmuntrande väder i mitt fädernesland. Jag har faktiskt njutit av Spanien hela sommaren, och inte minst spansk bergsluft högt uppe i bergen söder om Granada, vandrandes, nästan helt ensam.
Men så börjar vardagen igen och en vecka in i verkligheten känner jag av att det osar semesterblues runtomkring mig. Inte jag, för jag trivs att vara tillbaka vid tangentbordet samt att möta alla som jag träffar i vardagen. Men runtomkring mig liksom pyr det. Vad det är, det vet jag inte. Kanske har alldeles för många stressat sig igenom sin semester, för att uppnå den där perfekta semestern som man drömmer om.
Men drömmar är ju just det – drömmar.
Hemma hos mig finns det naturligtvis också drömmar, men jag är realist. Denna sommar har fått genomsyras av att ledig tid är just ledig tid. Den där berömda tvätthögen, den hos barnfamiljer, som aldrig sinar har inte sinat under sommarmånaderna heller, och hyllorna som skulle skruvas upp är fortfarande inte uppe. Nej, nej, hos mig har vi bara tagit det superlugnt och njutit av varje dag som den har varit.
Men visst har det hänt saker också. Just nu tänker jag på ett speciellt tillfälle, som inträffade när jag och goda vänner från Sverige satt på en chiringuito en kväll och åt paella – jag vet, paella är mer ämnat för lunch men när man trillar över en restaurang som serverar himmelskt god paella så kan jag äta det till både lunch och middag. Hur som helst. Där sitter mitt sällskap, vi är tolv personer som njuter av den varma sommarkvällen. Men plötsligt märker vi att det händer någonting ute på gatan. Vi försöker få reda på vad det är. Vi sträcker på oss för att se bättre. Men alla andra är också nyfikna och allt fler middagsgäster reser sig och skyndar ut på gatan. Jag försöker få en överblick över situationen. Jag förstår att det har hänt någonting allvarligt och ställer mig upp på stolen för att se. En av servitörerna som kommer tillbaka utifrån berättar att det är en bil som av okänd anledning börjat brinna. Restaurangen har nu hunnit bli näst intill folktom och även de flesta i mitt sällskap är ute på gatan. Jag har stannat för jag vill inte gå ut med min dotter i folkhopen. När jag sträcker mig för att se vad som sker ser jag ett hundratal människor med händerna uppe i luften för att filma och fota händelsen med sina moderna allti-i-allo-telefoner. Jag hör en dam vid grannbordet, som stannat liksom jag, klaga över att det dröjer så länge innan brandmännen kommer. Hon klagar även på att inte ens polisen kommit till platsen. Då slås jag plötsligt av tanken – har någon ens ringt till brandkåren? Snabbt slår jag 112. Jag får tala med en operatör, uppger att en bil brinner, adress samt att det nu nog har brunnit i dryga fem minuter och att det är en massa folk på platsen. Operatören tar mina uppgifter, tackar mig för samtalet och så berättar han att de inte mottagit något larm om händelsen. Och så lägger vi på. Lite chockad står jag där och funderar på vad operatören egentligen sagt – han tackade för samtalet och sa att ingen larmat om situationen. Hur kan det vara möjligt att närmare 100 personer står på gatan vid en brinnande bil och ingen har ringt SOS Alarm?
Svaret är enkelt – alla är så grymt upptagna med sig själva, sina telefoner och sociala medier så de tänker inte ens på att prioritera säkerhet framför att få den bästa uppdateringen på Instagram och Facebook.
Våra barn får redan på förskolan lära sig 1-1-2 = mun – näsa – öga+öga, men vi vuxna, vi gör ingenting. Vi har totalt glömt bort och tappat allt förstånd på grund av sociala medier och så kallade smarthphones. Jag ställer så frågan till mig själv – kan det vara så att sociala medier av-skärmar oss från varandra samt verkligheten, och gör smartphones oss egentligen dumma?
Jag lämnar händelsen med de orden så får ni själva fundera på vad ni hade gjort.
Men innan jag slutar mina ord denna månad vill jag passa på att rikta ett stort tack till min, genom sju år, chefredaktör Helle Espensen. När jag kom hit till En Sueco; knackade på dörren, nickade och sa att jag visst förstod både danska och norska (vilket jag naturligtvis inte gjorde), var jag relativt ny i Spanien. Jag var blyg och mycket obekväm med att tala med människor som jag inte känner och jag kunde framför allt inte drömma om att yttra mina åsikter öppet, speciellt inte inför över 40 000 läsare!
Men se vart livet bär en. I dag utgör de skandinaviska språken inget som helst problem för mig. Men det viktigaste, och varför jag vill rikta ett speciellt stort tack till just Helle Espensen, är för att hon har trott på mig, pushat och stöttat mig, satt mig i för mig då obekväma situationer som intervjuer, möten och resor. Situationer som i dag tas med en klackspark!
Helle, du har varit med och fått mig att slå hål på mitt skal. Du har visat hur man vässar pennan, står upp för sig själv samtidigt som det alltid funnits en ödmjuk sida. Tack Helle, och lycka till nu när du lämnar skutan för att koncentrera dig och fördjupa dig i BodyTalk, och vem vet vad livet har på lager för dig!
Och ni läsare – välkomna tillbaka till en ny höst med mycket spännande ihop med En Sueco!
Sara Laine
