El Barranco de la Luna – Månravinen

Denna ravin är den vildaste, vackraste och mest äventyrliga ravin man kan tänka sig, och vi som har gått denna vandring kan inte sluta jubla. Men detta är inte en utflykt för ynkryggar, fegisar och veklingar, för denna vandring kräver mod och nerver av stål, och är alltså inget för mesar. Faktum är att denna ravin är både smal och full med stenblock, som man måste klättra över för att ta sig framåt. Men för konstnärligt uttryck och naturlig skönhet måste vi ändå ge vandringen 7 av 5 möjliga stjärnor.

Månravinen ligger vid byn Saleres i dalen som kallas El Valle, som leder västerut från byn Lecrín, nästan 40 km söder om Granada. I Lecrín kör man mot Restábal och därifrån längs GR 3300 mot Saleres. Nu ska man inte köra in i själva byn Saleres, utan stanna kvar på huvudvägen i ytterligare cirka 1 km, till dess att man kommer upp till byns kyrkogård, som ligger till höger. Här finns det två stora skyltar som berättar om Månravinen och vandringen där. Vandringen är knappt 4 km och är en rundtur. Eftersom det är en rundtur kan man själv välja om man vill gå med- eller moturs, och jag har gått bägge delarna.

Det rekommenderas officiellt att ta vägen medurs, då den änden är anses vara ”entrada” (ingång) och den andra änden anses vara ”salida” (utgång). Allt detta framgår tydligt när man står framför skyltarna.

Skyltarna beskriver tydligt stigens underlag: först går man en bit på asfalt, sedan fortsätter man på en grus/cementväg, därefter övergår det i en stig och så kommer man ner till flodbädden, där man går cirka 500 m. Det är just denna sträcka nere vid floden som är den som är så oerhört vacker, och helt underbar. Jag har aldrig sett något liknande. Det är så vackert och bedårande hur floden har grävt en smal ravin, som man kan vandra genom. Det är inte enkelt, för här och där ligger stora stenblock som man måste klättra över. Dessa kan vara hala och branta, så man måste hjälpa varandra att landa på fötterna och inte halka.

På vandringen som går medurs har floden ett fall på 100 höjdmeter, vilket innebär att man har tyngdkraften med sig när man klättrar över stenblocken. Detta kan göra det aningen svårare att hålla balansen och att inte halka. Om man å andra sidan går vandringen moturs behöver man inte kämpa med tyngdkraften, men man måste i stället dra sig upp över stenblocken.

Min personliga rekommendation är att man väljer vandringen moturs, för den kändes säkrare, även om det kräver starka, solida lår- och armmuskler. Jag pratade med andra vandrare som tyckte samma sak: moturs är det säkraste alternativet om man, Obs!, har andra personer med sig som kan hjälpa till att knuffa på och dra upp en. Jag rekommenderar därför att man är minst tre personer när man går här, för ju fler händer som kan hjälpa till, desto bättre. Man får aldrig gå denna vandring ensam.

Vi hade gåstavar med oss, och hälften av tiden är dessa bara till besvär (när man måste klättra över stenblock kan man inte använda stavarna) medan det under den andra hälften av tiden är bra att ha stavarna. När vi kom till en plats där vi inte kunde använda stavarna, kastade vi bara ner dem i floden framåt och plockade upp dem längre fram. Jag skulle inte ge mig ut på vandringen utan stavar, men jag är inte heller ung längre. De unga vi träffade längs vandringen gick utan stavar.

Jag skulle gissa på att ravinen är 50 m djup, och på en del platser går vi så att klippavsatser sträcker ut sig ovanför oss. På andra håll skyms utsikten uppåt av gigantiska stenblock, som sitter fastkilade mellan ravinens sidor. När man går under dessa ber man en liten bön för att stenblocken ska sitta kvar där de är medan man smiter förbi under dem. Ravinens sidor varierar i olika färger från sandfärgad till beige, gult, vitt och rödaktigt, och särskilt ljuset bidrar till att ge hela landskapet ett förtrollat och magiskt sken. Ett besök i Månravinen glömmer man aldrig.

När man går i vatten är det viktigt att man har på sig skor som sitter bra på foten – det vill säga träningsskor eller sneakers, och helst strumpor. Man får aldrig gå i floder i flip-flops, för de sitter inte ordentligt på foten, och så utmanar man ödet mer än nödvändigt. Även välsittande vandringssandaler kan vara problematiska, eftersom småsten enkelt letar sig in i sandalen och stör foten.

Sommartid är denna utflykt fantastisk, för vattnet i floden är härligt svalkande. Vattnet går aldrig över knäna, i alla fall inte under årets varma månader, och man bör aldrig gå nerför floden när det regnar, för det kan innebära livsfara, vattennivån kan nämligen stiga blixtsnabbt och dra med en i strömmen. Jag känner att jag måste varna för att vara övermodig, för man ska respektera naturen, och här handlar det inte om något Disneyland som vi ska promenera igenom. Ett brutet ben nere i ravinen kan innebära att man måste räddas med helikopter, och en sådan kostar visst, i runda slängar, 40 000 euro.

När man tillslut kommer tillbaka till bilen kan man inte låta bli att andas ut för att man tagit sig helskinnad igenom ravinen, för helt ofarligt är det verkligen inte. Här får man tänka på det elfte budordet: Du må icke falla!

En del människor som vi såg hade små hundar med sig, och de tvingades att vända om, för de små fyrbenta vännerna klarade inte av att klättra över stenblocken och klipporna. I stället stod stackarna och darrade av ångest och rädsla. Men de stora hundarna vi såg älskade det och hoppade glatt över stenarna utan att alltid landa på tassarna.

Vägen nerför floden från ”entrada”-sidan är mycket vacker och leder oss genom vackra små olivlundar, där man kan vila och äta sin matsäck. Man kan sedan gå ner i floden och vända om när det blir för svårt.

Vandringen tar knappt två timmar. Kom ihåg vatten!