Latinamerikanska gängkrig på Madrids gator

Madrid tar emot de flesta av Spaniens många sydamerikanska invandrare. Dom i sin tur tar med sig gatukulturen från sina länders storstäder. De bildar gäng som inte nöjer sig med att skjuta på varandra, utan härjar på gatorna med oro och våld som också går ut över vanliga mer fredliga invånare. Låter det bekant?

Spanien importerar ofrivilligt subkulturen från gatorna i Latinamerikas storstäder. Några av de unga ligamedlemmarna har just gått av planet, medan andra är 2:a generationens invandrare.
Sedan 2005 och 2006 är det ligan Latin Kings, vars medlemmar kommer från olika länder och Ñetas med medlemmar från i första hand Puerto Rico, som slåss om makten över Madrids gator. Medan polisen använder sitt krut på att bekämpa de två ligorna börjar ligorna Trinitarios och Dominicans Don’t Play (DDP) uppnå anseende och makt. Trinitarios har medlemmar från flera latinamerikanska länder och DDP självklart från den Dominikanska Republiken.
I augusti blev en 17-årig medlem av DDP skjuten på gatan i Madrid, vilket man förmodar, resulterade i en hämndaktion och mordet på en medlem av Trinitarios, också en grabb på 17 år.
I oktober förra året grep polisen 13 medlemmar av gänget Blood för innehav av vapen och narkotika. Blood är ett av Latin Kings "dotterbolag" som har uppstått i hopp om att undgå polisens raider.
Gripandena skedde i Torrevieja (Valencia) och är ett exempel på att ligorna inte begränsar sina aktiviteter till endast Madrid utan expanderar till övriga delar av landet.
Problemen är fortfarande störst i huvudstaden där bl.a. stadsdelarna Azca, Legazpi, Móstoles och Getafe är stadens farligaste barrios. Invånarna i flera områden i huvudstaden, som är den mest utsatta staden, är också oroliga.

En kamp om territorium
Flera av gängen krigar också om "rättigheterna" till narkotikahandel, speciellt heroin, kokain, crack och hasch, medan det för några mer är en fråga om ära, territorium och flickor. Gemensamt för dem alla är att de saknar eller har föga respekt för andra människors liv.
Gruppernas framtoning återspeglar rapkulturen, med stora smycken, bland annat örhängen större än Cristiano Ronaldos, bakochfram vända baseballkepsar och allt för stora kläder. Deras utseende kan tyckas ganska vanliga men de är några skrämmande, hemska unga människor. Ledarna, som har titeln "guerrero universal", är omkring 25 år medan många av de meniga soldaterna ännu inte har fyllt 18 år.
"De möts på baseballplaner där man diskuterar hämnd på medlemmarna i de konkurrerande gängen. Grupperna har ingen ideologi, är oorganiserade och bildas efter geografiska parametrar, alltså vad deras föräldrar bor", säger en källa i Policía Nacional.
Myndigheterna uppskattar att DDP har ungefär 500 medlemmar och Trinitarios har 200. De kallar grupperna för enkla gatugäng men de är så pass farliga att inrikesministern har bett både Policía Nacional och Guardia Civil att sätta in extra manskap i bekämpningen av dem.

Från USA:s gator till Spanien
Latin Kings såg redan under 40-talet dagens ljus i Chicago, medan andra gängs anor inte går så långt tillbaka i tiden, t.ex. Trinitarios, som grundades 1987. Det skedde i ett fängelse i New York där gruppens mål var att skydda de intagna latinamerikanerna. Deras motpol var amerikaner av afrikanskt ursprung.
Snart spred gruppen sig från fängelset och ut på New Yorks gator där man rekryterade medlemmar från bland annat skolorna i Bronx. Här ifrån exporterades ligan i stil med de andra till övriga amerikanska stater, Mellan- och Sydamerika och senare till Spanien. Polisen räknar med att bara Trinitarios globalt sett har omkring 30 000 medlemmar.
Nya gäng har också börjat dyka upp, häribland My Family och Maras.

Farliga som maffian
Pedro Gallego, en polis i Guardía Civil som har bott fyra år i Honduras där han studerade gatugängen, bland annat Maras, har skrivit en bok om fenomenet. I boken, La Mara al Desnudo, skriver han: "Gängmedlemmarna varken studerar eller arbetar och de känner sig inte integrerade i det spanska samhället. Precis som i deras ursprungsländer tyr de sig till gäng som täcker deras behov av samhörighet. De kan ha blivit utsatta för främlingsfientlighet, de flesta är arbetslösa och det får gängen att lätt värva medlemmar".
Dessutom lockar ligorna med snabb tillgång till sex och narkotika, vilket betyder att inte bara unga från dysfunktionella familjer utan också välutbildade ungdomar från välbärgade familjer blir medlemmar.
Pedro Gallego anser att ligorna på sikt kan bli långt farligare än den sicilianska och napolitanska maffian och de är kända för att kräva skyddspengar.
Även om våldet på gatorna naturligtvis går ut över den vanliga befolkningen, och samexistensen är långt ifrån friktionsfri, har man ännu inte upplevt de våldsamma sammandrabbningarna med flygande gatstenar mellan de etniska spanjorerna och gängen.

Gäng och mord
MC-gänget Hells Angels har åtta avdelningar i landet. De finns i Katalonien (två grupper), Madrid, Valencia, Costa Blanca, Murcia, på Kanarieöarna och Costa del Sol.
Hells Angels och de latinamerikanska gängen har tydligen ännu inte hamnat i luven på varandra, men det betyder inte att de kriminella MC-gängen också sysselsätter sig med annat än motorcyklar och lädervästar. Narkotikahandel, utpressning och vapenhandel är trevliga fritidssysselsättningar och med det kommer gruppens medlemmar ofta i klammeri med myndigheterna. Till exempel anhöll Mozos d’Esquadra (Kataloniens regionala polis) och Guardia Civil under en storslagen aktion i april 2009, 22 medlemmar i sex olika provinser (inklusive Malaga).
Bland de anhållna var José Antonio Romero Ors, som 1995 dödade en ung fransman som var fan av fotbollsklubben Espanyol och Romero var då medlem i Boixos Nois (extrema FC Barcelona-fans). Han dömdes till 20 års fängelse. Han blev frisläppt i förtid och medlem av HA.
Hells Angels har inte begått mord i Spanien, medan invandrargängen sedan 2005 har mördat fem personer – två 2009 och tre 2005. Alla var medlemmar av rivaliserande gäng.