Kära läsare februari 2012

Medan jag satsar på att en tankesmedja av dimensioner styr tidens gång, florerar det i religiösa kretsar en teori om att den ekonomiska krisen är Guds straff för människans syndiga beteende. Och kanske har de trots allt rätt i någonting. Medans vi försöker att få grepp om krisens omfattning, självrannsakas det för fullt. Egotrippen ska avlösas av en känsla av gemenskap, sägs det. Innan det blir för mycket flower power och rundgång i det, slår jag upp min gamla, slitna utgåva av James Redfields ”The Celestine Prophecy”, var den andra insikten sätter tingens tillstånd i historiskt perspektiv; För tusen år sedan levde vi i en värld, var Gud och den mänskliga andekaraktären var tydligt definierade. Det var Gud och så alla vi andra, det var gott eller ont, rätt eller fel, svart eller vitt. I mitten av förra århundradet tappade det påvliga kyrkoväldet det hela i golvet, förlorade trovärdigheten, och den enskilda människan fick nu rå om sig själv. Allting, som tidigare varit tydligt, blev nu mycket otydligt. Vad var nu egentligen sant? Modfälldheten ersattes av strävan efter världslig trygghet, och materialismen var född. Sedan gick det fort, och som vi alla vet, sprack bubblan, då det liksom inte fanns plats för fler saker i våra liv. Inga fler plattskärmar, märkesväskor och designersolglasögon, och inte heller fler fina ord som t ex HR-medarbetare och innovation – de visade sig nämligen vara just bara det: ord. Vad är det för innovativt med att vi t ex slutar tala med varande på bussen? Låt det hänga kvar ett ögonblick. Föreställ er just det… Ja, där kan ni se! Se hur många spännande, trevliga och annorlunda upplevelser det skulle kunna bidra till – och närvaro, som annars har utvecklats sig till ett skällsord i vårt xenofobiska samhälle. Nu är tiden inne då vi måste vakna upp från detta tvångspräglade beteende, som det är att kräva och kräva. Om vi säger ja till gemenskapen, då är det slut med att ge samhället skulden.

Det handlar även om bristen av ansvarkänsla för gemenskapen, vilket bl.a. kommer till uttryck i den spanska svarta ekonomin, som, man antar, motsvarar nästan 25 % av landets BNP. Det är väl ingen som tvivlar på att siffran på antalet arbetslösa på ca 5 miljoner är ett rent påhitt, i vart fall om det ska motsvara antalet personer som inte arbetar. Vem känner inte en arbetslös Paco eller Pepe, som ränner runt och donar med något svartarbete? Och här kommer misstro in i bilden. Misstron mot makthavarna, mot politikerna, mot systemet. Det kan jag gott och väl förstå. Problemet är bara, att det inte håller som en allmän ursäkt för att inte ta del i samhällsekonomin och vara med och betala för den allmänna välfärden.

Det verkar som om den socialistiska regeringen trodde att alla problem per definition var ren inbillning. Att de kunde önskas bort, varför den ekonomiska krisen tonades ned. Vår tidigare stadsminister har till och med kallat krisdiskussionen för opatriotisk, ren lögn och utländsk konspiration… Nu har vi så fått en ny statsminister, som förhoppningsvis mäktar med att få detta land på rätt spår igen. Men man kan ju naturligtvis aldrig veta, på grund av den mänskliga faktorn, den har ju alltid varit historiens svaga länk.

Helle Espensen