Kriget i Bosnien på 1990-talet kostade över 100 000 människor livet och fler än 1 miljon personer drevs på flykt. En av dem är 61-åriga Zlatko Trenk som flydde från Bosnien-Hercegovina 1992 och som idag bor och arbetar i Mijas. Trots att kriget ägde rum för 20 år sedan påverkas han fortfarande av det.
Det lilla fraktplanet med små runda fönster och obekväma säten lyfte från Sarajevo i Bosnien-Hercegovina till Belgrad i Serbien. Året var 1992 och ombord på planet befann sig den då 40-åriga Zlatko Trenk. Hans blick svepte från armbandsuret till fönstret och ned på marken nedanför, där han kunde se övergången till ett nytt liv ur ett större perspektiv när flyget korsade gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och Serbien. Blicken flyttades tillbaka till klockan. Men den hade slutat ticka. Den hade stannat och chocken drabbade Zlatko Trenk.
”Det var en konstig och surrealistisk känsla. Jag trodde verkligen att tiden stannade, att vi blev nedskjutna och jag var rädd att jag skulle dö”, berättar Zlatko Trenk.
Zlatko Trenk flydde från kriget i Bosnien-Hercegovina 1992 tillsammans med en grupp landsmän. De fruktade alla för sina liv. Första stoppet var Belgrad, där kriget inte var lika våldsamt som i Bosnien-Hercegovina. Zlatko Trenk hade egentligen förberett sig på ett nytt liv och han hade lämnat kvar nästan allting i lägenheten på 12:e våningen i en skyskrapa i Sarajevo. I Belgrad, bara några dagar senare slogs han av rädsla igen, likt ett hammarslag i bröstet.
”Vi kände oss inte säkra och jag bestämde mig för att vi skulle lämna landet”, berättar Zlatko Trenk, som flydde tillsammans med sin fru Dana.
Kriget i Bosnien-Hercegovina var en direkt följd av att det före detta Jugoslavien upplöstes 1991. Länder som Kroatien, Slovenien och Makedonien nådde självständighet relativt lätt men Bosnien-Hercegovina, som också eklaterades självständigt, var ett multietniskt land vari tre stora religionsgrupper fanns representerade. Detta gjorde att det aldrig rådde en samlad enighet om att leda det nya landet. Omkring 40 procent av den bosniska befolkningen var muslimer, ca 33 procent ortodoxa serber och ca 17 procent katolska kroater. Zlatko Trenk tillhörde en ännu mindre grupp; judarna.
Kulor och missiler flög längst gatorna
Blixtsnabba projektiler och missiler lyste upp den annars lugna natten i Sarajevo och flög fram längst gatorna när religiösa styrkor möttes i eldstrider. Det var 1992 och början av kriget. Zlatko Trenk satt i sitt vardagsrum med Dana och lyssnade till oljudet från gatorna. Från ingenstans flög en missil in i byggnaden och allt skakade.
”Som tur är hände det inte oss någonting men vår granne förlorade sin son när missilen träffade huset”, minns Zlatko Trenk.
Kriget närmade sig snabbt. Efter missilen som träffade huset blev det för mycket för Zlatko Trenk.
”Jag var orolig för mitt eget liv”, säger han och fortsätter: ”Jag var också rädd att jag skulle förlora min värdighet. Jag kunde inte bara stanna och kämpa för hur skulle jag kunna välja någon sida när min far var kroat, min mor var judinna och min fru serb.”
Zlatko Trenk kommer ihåg att det var konstanta attacker, skottlossningar och protester på gatorna under två veckor innan missilen träffade huset där han bodde. Det var ingen bestämd religiös grupp som angrep de andra, alla sköt på alla. Zlatko Trenk fattade beslutet och valde att fly från krigszonen i ett tidigt stadium och säger:
”Jag kanske hade tur att jag kom bort från det i tid, eller så var jag klok. Ibland funderar jag dock på om det hade varit bäst att stanna. Men det får jag ju aldrig veta.”
I omröstningarna som ägde rum i mars 1992 röstade 99 procent av befolkningen för att Bosnien-Hercegovina skulle vara ett självständigt land, dock var röstdeltagandet bara 64 procent i och med att de serbiska väljarna bojkottade röstningen. I början av april började de första stridigheterna efter en demonstration med mellan 50 000 – 100 000 människor på gatorna, som alla röstade för fred. Det stoppade inte de serbiska styrkorna som sköt rakt in i folkmassorna och en ung student dog. Det var den dagen som kriget började på riktigt.
Tobak och badbyxor
Flyget lyfte från startbanan i Belgrad och satt kurs mor Barcelona. Det satt 13 familjer ombord på väg bort från sina liv och det krig som redan bara några få månader efter att det började hade dödat många personer och fått många att fly landet. Det var juni 1992 och Zlatko Trenk satt oroligt ombord på planet, ovetande om vad som skulle komma att hända i hans hemland under de kommande tre åren. Han räknade med och hoppades på att vistelsen i Barcelona bara skulle vara ett par månader, tills kriget avtog. Zlatko Trenk satt och tänkte på den tio kilo tunga väskan som låg i lastutrymmet, vari bara det allra nödvändigaste låg packat.
”Jag packade tobak och badbyxor. Jag vet inte riktigt varför. Jag var osäker på vad som skulle komma att hända och det var det första som jag kom att tänka på”, berättar han.
Zlatko Trenk och Dana lämnade allt, för i väskan, som bara fick väga tio kilo, fanns det inte plats till alla minnen, foton och personliga papper. För övrigt räknade de dessutom med att kunna resa tillbaka till sitt hemland efter några månader.
Via en judisk fond i Belgrad fick de kontakt med de spanska myndigheterna som erbjöd hjälp till de judiska flyktingarna som kom från det krigshärjade landet. De såg till att de fick mat och tak över huvudet samt en lugn vardag under ett par månader, innan de hoppades kunna återvända till sitt hemland när kriget ebbat ut.
Den spanska hjälpen kom eftersom år 1992 var 500 år efter utvisningen av de sefardiska judarna. Judarna hälsades välkomna hem till Sefarad (Spanien på hebreiska) av den spanska kungen, Juan Carlos, och på grund av Spaniens dåliga samvete för dem erbjöd han försoning.
Hemmet bombades
I Barcelona satt Zlatko Trenk med sin fru och följde utvecklingen i sitt hemland på tv. Nyhetssändningarna visade de dagliga inslagen av kriget på Balkan när Zlatko Trenk plötsligt såg en bild av sin lägenhet i Sarajevo, som hade träffats av en missil. Han bara satt och pekade på skärmen med skakig hand samtidigt som glädjen över att lyckats fly växte sig allt större.
”’Det blir nog mer än två månader i Spanien’, tänkte jag. Det var förfärligt att se”, säger Zlatko Trenk.
Varje dag sågs Zlatko Trenk bilder från kriget, inte bara på tv-skärmarna utan även i minnet och han och de andra flyktingarna började förbereda sig på att vistelsen skulle bli mer permanent än de hade räknat med från början. Efter sex månader i Barcelona kontaktades de 13 familjerna av borgmästaren i Mijas kommun och de blev erbjudna bostäder.
”Jag visste inte vad Mijas var, men vi tackade ja. Alla fick vi ett jobb, lärde oss spanska och integrerades. Jag tror att omkring hälften av oss fortfarande bor i Mijas eller i närheten”, berättar Zlatko Trenk, som idag arbetar på den tekniska avdelningen i Mijas kommun.
Kriget i Bosnien-Hercegovina pågick från 1992 till 1995 och det uppskattas att fler än en miljon människor flydde från deras hemland.
Historien får nästan tårarna att rinna
På en bänk utanför Mijas kommunkontor i Las Lagunas sitter 61-åriga Zlatko Trenk och berättar om sina upplevelser från gången när hans liv förändrades, och från när han tog det drastiska beslutet att fly från sitt hemland. Han stirrar ut i luften med en blick som är mer tom än de övergivna, krigshärjade landsbyarna i Bosnien-Hercegovina som, tusentals människor flydde ifrån.
”Jag vill gärna prata om det som hände då men när jag gör det blir jag arg, upprörd och gråtfärdig”, säger han.
Frågorna kring varför det överhuvudtaget var krig kretsar dagligen i hans tankar.
”När jag tänker tillbaka blir jag ledsen och förvånad. Jag kan fortfarande inte tro att det verkligen var krig. Vad hände egentligen med mitt land”, frågar Zlatko Trenk sig själv och påverkas fortfarande av det som inträffade för över 20 år sedan och fortsätter: ”Det är förfärligt. Vanligtvist är jag en positiv person men jag är upprörd över att det var så många som miste livet och att landet förstördes. Mitt liv totalförändrades. Jag har haft behov av att få en förklaring varför jag läst en massa böcker och tidningar för att förstå. Med tiden har det lyckats, nästan.”
Spänn-fast-säkerhetsbältes-skylten tänds och inflygningen till Sarajevo börjar. Han tittar på klockan och sedan ut genom fönstret för att försöka känna igen Bosnien-Hercegovina. Men det kan han inte. Allting ser annorlunda ut jämfört med 1992. När han stiger ut ur planet är dofterna annorlunda och ljuden olika. Trots det känns det som ”hemma” för Zlatko Trenk när han återvänder till sitt land. Effekterna av kriget påverkar honom dock fortfarande för han tittar runt med en flackande blick som söker efter soldaterna, stridsvagnarna och skyttarna medan han lyssnar efter ropen från demonstrationerna. Men det syns och hörs ingenting. Denna gång stannar inte klockan när flygplanet korsar gränsen. Tiden går och kriget är över. I Bosnien-Hercegovina är det fred igen.
Flyktingar från Jugoslavien fick hjälp av hela Mijas
Det var spontant och en tillfällighet att Zlatko Trenk och de övriga flyktingarna kom till Mijas under 1992. Dåvarande borgmästaren, Antonio Maldonado, hade en judisk bekant i Israel som gav förslaget att Mijas kunde dra fördel av flyktingarna, berättar Carlos Calvo, som på den tiden arbetade som koordinator för projektet.
Ska de hamna på gatan eller ska jag hjälpa dem att integreras i Spanien? Den frågan stod Mijas dåvarande borgmästare, Antonio Maldonado, inför 1992 när han fick veta att det befann sig en grupp välutbildade judiska flyktingar från det krigshärjade Jugoslavien i Barcelona. Det är Carlos Calvo som berättar, som under tiden för händelsen arbetade på borgmästarens kontor och som idag är chef på Mijas Comunicación.
”Antonio Maldonado hade en vän i den israeliska regeringen och denna vän berättade att det fanns en grupp flyktingar i Lloret de Mar, nära Barcelona”, berättar Carlos Calvo och fortsätter: ”Borgmästaren besökte dem i Barcelona för att se hur de hade det. Myndigheterna i Barcelona hade gjort sitt arbete under de sex månader som flyktingarna befunnit sig där och Antonio Maldonado kunde nu välja mellan att välkomna dem till Mijas eller lämna dem på gatan.”
Antonio Maldonado valde det första alternativet och välkomnade Zlatko Trenk och de andra flyktingarna till Mijas kommun. Där fick de boende, mat samt spanskundervisning.
Hela Mijas stöttade projektet
Det var i december 1992 och början av 1993 som flyktingarna kom till Mijas. Det kom både flyktingar från den judiska gruppen, som först varit i Barcelona, och en grupp muslimska flyktingar. Totalt var de 70 personer, varav nästan 50 var barn. Gemensamt för dem alla var att de kom till Mijas utan papper och med endast en, eller ingen, väska.
”Hela Mijas hjälpte till att ta emot dem. De saknade kläder så invånarna i kommunen donerade olika plagg till dem. Vi frågade också matbutikerna om de ville hjälpa till med lite gratis mat och kanske några matkuponger. Alla var glada över att kunna hjälpa till. Dessutom, eftersom de varken hade pass eller andra papper från deras hemland, gjorde vi med tillstånd från inrikes- och socialministeriet ett improviserat identifikationskort till dem. För man ska ha en id-handling när man befinner sig i ett land. Och så bodde de i Spanien”, säger Carlos Calvo.
Flyktingarna tog språket och kulturen till sig
När flyktingarna hade fått bostad, mat och identifikationshandlingar var det bara två saker till som behövdes för att de skulle integreras ordentligt – språk och jobb.
”De visade ett stort intresse för att lära sig språket och för många tog det bara tre-fyra månader”, säger Carlos Calvo och fortsätter: ”De var alla välutbildade och mycket kvalificerade. Zlatko Trenk och hans fru är arkitekter och en annan var advokat och domare, så de hade verkligen någonting att erbjuda. Vi tog kontakt med olika företag så att de skulle kunna få jobb. Det var 1993 och alla mindre företag var i behov av arbetskraft för att t ex måla eller lite trädgårdsarbete. Det var ganska lätt. Speciellt då de lärde sig att tala spanska och blev integrerade.”
Carlos Calvo funderar ett litet tag innan han avslutar: ”Trots att det är över 20 år sedan som flyktingarna kom till Mijas bor många av dem fortfarande kvar i kommunen. Två av dem arbetar på Mijas Comunicación, en är pensionär och Zlatko Trenk arbetar för kommunen. Övriga har antingen rest tillbaka till sitt hemland eller bor på andra platser i Spanien.”
