Lycka, nu är det vår! Jag menar att det är vår på riktigt, känns ju till och med lite som sommar. Jag satt faktiskt och åt paella på favoritchiringuiton redan i mars, vilket upprepats ett par gånger under april också, må jag säga.
Annars har jag nyligen varit i vår härliga spanska huvudstad Madrid, där vädret påminde om Stockholmsvår. Jag åker titt som tätt till Madrid. Det är någonting med denna storstad som får mig att trivas som fisken i vattnet. Denna gång var dock lite annorlunda. Det var första gången som jag reste själv tillsammans med dotra, samt första gången som jag besökte ambassaden i ett icke-arbetsrelaterat ärende. Det var dags att skaffa pass till mitt lilla troll. Jag måste erkänna att jag var en smula nervös. För det första är dotra och jag mycket lika i humöret, det betyder två starka viljor och två mycket envisa själar. Sedan är det som bekant inte alltid lätt att få en tvååring att sitta still en längre tid. För det tredje reste vi en fredag – när många veckopendlare är i farten. För det fjärde gällde det att ha alla passansökningspapper i ordning, speciellt då dotras far, inte kunde följa med. För det femte är hon inte längre van vid att sitta i barnvagnen, men flera timmar till fots i Madrid, nej, nej.
Jag målade helt enkelt upp fan på väggen och gick in för att möta en tuff dag. Utrustade med ritblock, färgpennor, några böcker, frukt, lunch, vatten, mjölk för siestan, ytterkläder och vad mer som kan tänkas, gav vi oss så iväg. Jo, alla papper och vittneskopior etc. för passansökan också så klart.
Resan upp hade vi tur. Som resande med en tvååring har man bara ett säte, då barnet förväntas sitta i förälderns knä – ja, hej och hå. Så när en man kom och sa att han har sätet bredvid tänkte jag att det aldrig kommer att gå, trollungen var ju klarvaken. Men så tittade han sig runt och sa: ”Vet du vad, jag tar sätet där borta i stället”. Vilken guldsjäl! Så hade vi två säten, och med hjälp av en väl packad väska förflöt de två och en halv timmarna galant.
Väl framme hade vi gott om tid så jag bestämde mig för att gå till ambassaden från Atocha, ca 40 minuters promenad. Och vet ni vad. Trollungen förbyttes till en sovande ängel. Och jag upplevde ingen av den stress som jag föreställt mig. I stället blev det härlig vårpromenad längs La Castellana, ackompanjerad av kvittrande fåglar och leende storstadsbor – sådär vårtypiskt. Och änglabarnet fortsatte att sova när vi kom till ambassaden, igenom allt pappersarbete och vaknade först till fotograferingen. Visst var det lite krångel att få henne att sitta rätt, men med lite mutor nedpackade i vagnen, bland annat en fruktsmoothie och en boll, gick det bra, och så lovade jag en tur till en lekpark efteråt. Vad lillan inte visste är att jag inte hade någon som helst aning om var det finns lekparker i Madrid, det är ju inte riktigt sådant jag tittat efter tidigare, när jag varit där för shopping och jobb. Men samtidigt som jag log över hur duktig min dotter var väntade mamman i mig dock bara på att dagens flyt skulle vända och att det lilla hjärtebarnet skulle förvandlas till en hylande, trotsig tvååring.
Så iväg i jakten på att hitta en lekpark, min första tanke var Retori – det är ju i alla fall en park. Och vet ni vad, precis innanför grindarna framträdde en dröm – gungor, klätterställning, rutschkana och inte nog med det, snart uppenbarade sig Tiger (den från Nalle Puh), som delade ut ballongfigurer! Nu var ju dagen bara för bra för att vara sann!
Strax var det dags att återvända till Atocha, där vi tittade lite på sköldpaddorna innan vi hoppade på tåget. Och jo, nu rämnade marken under mig – tåget var fullproppat. Inte ett extra ledigt säte på hela tåget plus att det var av den modell som har mindre benutrymme. Heja yxskaft. Skulle mitt lilla yrväder sitta still, i mitt knä, i två och en halv timme?
Tåget rullade ut från perrongen. Vi åt vår medhavda lunch. Och sedan, wow, hon somnade, och vaknade inte förrän vi anlände i Málaga! Och till råga på allt, mannen bredvid, bara några år äldre än mig, en trebarnsfar, hjälpte mig av tåget med både vagn och väska! Vilken gentleman!
Vad är då summan av detta summarum? Jo, prioriteringarna förändras grymt mycket efter att man fått barn. Och, föräldrar målar nog för ofta fan på väggen helt i onödan. I vardagen glömmer föräldrar liksom bort att barn inte är här för att göra oss gråhåriga – det är vi föräldrar själva som orsakar gråa hår – med bra förberedelser går det för det mesta bra. Och de flesta av våra medmänniskor är vänliga guldsjälar – vi måste bara komma ihåg att vi själva också är medmänniskor.
Förövrigt, det är lätt att åka till Madrid och skaffa pass – även om det är dyrt. Och det är en bra orsak till att besöka vår underbara huvudstad, och dessutom få en glimt av världens vackraste fåglar – skatorna.
Med det sagt skulle det vara ännu lättare att kunna ansöka om pass på vårt konsulat i Málaga.
Sköna maj välkommen!
Sara Laine
