När jag skriver det här är det med spänning inför det spanska parlamentsvalet som står om tre dagar. Men när du läser det är valdagen förbi och vi alla har facit i hand. Jag kommer inte att uppta din tid med att spekulera kring valet eftersom det i denna nytryckta utgåva av En Sueco, som du nu håller i din hand, är helt irrelevant hur jag tänker i skrivande stund. Det är ett av de dilemman som finns när jul och helger bryter in de dagar när jag normalt skulle sitta och skriva denna sida, samt när så spännande saker som en valdag infaller precis vid manusstop. Men jag har i alla fall en sak att dela med mig, oavsett valresultat: Jag hoppas att politikerna, vilka de nu är som ska styra landet, kommer ihåg att deras arbete är ett tjänstejobb, de är tjänstefolk åt folket. Politikerna arbetar för oss, de ska serva samhället och inte tvärtom. Tyvärr ser det inte bättre ut än att normen är att det talas mycket om detta inför ett val men så försvinner det fort som attan när valvinnarna får ta emot segerjublet från sina partimedlemmar, högt sittande i sina sadlar. Många gånger så högt att de inte längre ser fotfolket.
Statsministerposten verkar stiga varenda statsminister åt huvudet.
Vi är alla olika individer med olika personligheter och alla är inte socialt kompetenta medan andra är överdrivet sociala. Men mina tankar vandrar till om det måhända ligger i människans natur att bli alltmer högridande i takt med att ens makt där man befinner sig växer? Det är intressant att studera hur människor förändras när de växer inom sina yrken. Men det är också intressant att se hur de som en gång var kollegor förändrar sin attityd när en ur gruppen blir befordrad till en högre tjänst. Det är som känt inte ovanligt att den som tar ett steg upp på karriärstegen möts av avundsjuka och ibland även sabotage.
Och företag, ja, pengar går det att göra på allt. Jag kommer ihåg när jag var tonåring, då skrattade vi åt nyheten att en tjej gjorde örhängen av torkad älglort som hon målade och sedan sålde till turister i Sverige. Men ärligt talat, varför inte? Är turister glada för att köpa målad lort så varsågod. Eller ta exemplet med Chen Guangbiao som får tre år sedan gjorde stora summor pengar på att sälja ren luft på burk i Kina. Hans idé har nu återigen fått vind i seglen. Denna gång handlar det om två killar i Kanada, som för ett år sedan grundade Vitality Air, som gör pengar på luft. Moses Lam och Troy Paquette började det hela med att på skoj sälja påsar med kanadensisk luft på Ebay, och gissa om de blev förvånade när de mötte en efterfrågan på det som från början var ett skämt. När de sedan startade företaget skrattade omgivning åt dem.
Men jag undrar vad familj och vänner säger nu när killarna säljer behållare med ca 200 andetag, andning under ca 10-15 minuter för en vuxen människa i vila, för drygt 20 euro. Fantastiskt! Finns det efterfråga så varför inte. Och helt ärligt, skulle jag bo i Kina, där produkten gör succé, skulle jag nog också överväga 10 minuters ren luft nu och då. Dock skulle jag sakna frisk luft.
Idén om syre som en produkt är inte ny. Den fantasifulle författaren Jules Verne skrev redan på sin tid, i boken Månen Runt från år 1870, om inrättningar med syrefyllda rum vari försvagade personer kunde leva ett mer aktivt liv under några timmar – likt Oxygen Bars.
Nu tillbaka till chefer och grundarna av Vitality Air, som uppenbarligen har humor nog att sälja luft på internetauktioner. Jag skulle gärna vilja veta om deras humor håller i sig när de tjänar sin första miljon och företaget växer? Eller om även de blir uppnosiga chefer som är för viktiga för att ha en pratstund över en kaffe med de anställda på paketeringsavdelningen? Jag undrar också när ren luft på flaska blir en försäljningshit i Europa? Jag hoppas att killarna inser vikten av att föra en god företags- och personalpolitik – att ett företags styrka och de anställdas insatser bygger på det. Någonting som är bristvara här i Spanien. Och jag hoppas också på att det dröjer innan vi får behov av flaskluft här i Europa.
Gott nytt år, 2016!
Sara Laine
