Möt Emily Pranger

…som med konstnärlig hand fortsätter Granadas unika keramiska arv

För 15 år sedan besökte jag Fondales i La Alpujarra när jag intervjuade den svenska konstnären Lars Pranger. Han har blivit känd i trakten då han i sitt arbete låtit sig inspireras av den lokala kulturen och antik keramik. Bland annat är det Lars som har gjort alla de traditionella vägskyltarna i keramik i grannbyarna. Själv fick jag med mig en keramikskål från min intervju med Lars, och varje gång jag ställer fram den på bordet tänker jag på den lilla byn i Granadas berg. Då jag dessutom gärna spenderar mina lediga dagar i La Alpujarra har jag ofta funderat på hur Lars har det, och om arbetet fortsätter i hans keramikverkstad.

För bara någon månad sedan satt jag på en bar i en av grannbyarna och pratade med de lokala. Till min glädje berättade de att Lars dotter Emily Pranger sedan en tid tillbaka fortsätter i sin pappas fotspår. Gissa om jag blev nyfiken.

Så nu får du följa med till Fondales, den minsta av åtta byar i kommunen La Taha de la Alpujarra, och möta Emily Pranger!

En liten, liten by

Den lilla byn Fondales omnämns ofta som Mecina Fondales, då den i dag räknas ihop med den nästan lika lilla grannbyn Mecina, som man kör igenom för att komma till Fondales. Dessa två byar klättrar ner längs bergsslätten mot dalen nedanför Trevélez. Här är gränderna så smala att man måste parkera i Mecina och promenera till Fondales. Men det är inte långt, bara några få 100 meter. I Mecina Fondales bor inte fler än drygt 150 personer. Gatorna och gränderna är inte längre än att man ser grönskande natur överallt, och de kantas av hus i olika vinklar, som vittnar om att de har stått där i hundratals år. Och de platta taken, med de typiska skorstenarna, visar i sin tur att Mecina Fondales är ett arv från arabernas tid.

Varmt välkomnande

Jag följer gränden ner i Fondales så långt det går, och så svänger jag lite till vänster, och där ser jag huset, som ser likadant ut som för 15 år sedan. Det är som en liten infart som löper in under huset, och jag minns att den första dörren på höger sida leder upp till verkstaden.

”Välkommen!”, hälsar Emily, som står och väntar på mig. Vi småpratar lite om bylivet och vårens regn, som tillfört så mycket liv i naturen, vilket man i allra högsta grad upplever här – vi befinner oss ju precis vid gränsen till nationalparken Sierra Nevada. Efter ett ögonblick kommer en äldre man ut och hälsar, och gissa om jag blir glad när jag ser att det är Lars. Det visar sig att han bor kvar i huset, där hans dotter, svärson och barnbarn nu också bor sedan några år tillbaka. Jag berättar att det är dags att skriva om hans dotter, han nickar med ett leende och går tillbaka in i bostaden, som den andra dörren på höger sida leder till.

”Kom, så går vi till verkstaden”, säger Emily glatt, men innan vi går upp för de ganska branta trapporna, verkstaden ligger en trappa upp, visar hon in till ett rum till höger, som inte var mer än ett förråd senast jag var här. ”Jag har precis blivit färdig med golv, tak och väggar, samt att skruva ihop alla vitrinskåp. Här öppnar snart ett museum över det keramiska arv som finns här i trakten med antik keramik, som ju har inspirerat pappa och som jag nu hämtar inspiration från, och jag vill även ställa ut pappas keramik”, berättar hon. Sedan fortsätter vi till verkstaden.

Konst i Berlin

”Första mötet med keramik gjorde faktiskt pappa och jag tillsammans. Pappa ritade och målade ju tidigare, men runt år 2005 gick vi en keramikkurs tillsammans. Sedan fortsatte han medan jag 2007 bestämde mig för att gå en tvåårig utbildning i konstnärlig keramik vid konst- och hantverkshögskolan i Granada”, berättar Emily, där vi står mitt i ett av verkstadens två rum, med väggar och bord fulla av skålar, fat, muralplattor och dekorativa kakelplattor, tillbringare och andra föremål, en del fortfarande i olika arbetsfaser medan andra är färdiga och vitmålade med dekorationer i blått eller grönt. Detta berättar Emily är typiska färger för trakten och antik spansk keramik, något som Lars har undersökt mycket noga och lagt ner en hel del arbete på att ta fram. Jag känner igen hantverket från mitt besök här för 15 år sedan, men motiven är aningen mjukare och jag upplever dem mer feminina. Speciellt en vit skål med blå palmblad tilltalar mig.

Och så fortsätter Emily: ”När det blev dags för praktik sista året av utbildningen ville jag iväg härifrån. Jag hade tröttnat på att bo här och ville se mer av världen – som jag tror att många unga känner. Man når en slags frigörelsefas i livet. Så jag flyttade till Berlin. Och jag hade tur! Jag uppmärksammades av stiftelsen Robles Pozo och fick stipendium, så att jag kunde fortsätta mina studier och det gav mig till och med möjligheten att rita och måla i stor skala. Det var också i Berlin som jag träffade min man.”

Tillbaka till keramiken i Mecina Fondales

Men det är i Fondales som jag träffar Emily, här dit Pranger-familjen flyttade när Emily var tre år.

”När mamma dog för några år sedan pratade pappa om att sälja huset. Men i stället beslutade jag och min man oss för att flytta hit, och här har jag fortsatt i pappas fotspår. Mycket har jag lärt mig av pappa men mycket lär jag mig också genom att prova mig fram. Pappa är ju i stort sett självlärd, han gick någon kurs i början men sedan har han lärt sig att känna hur det blir rätt – hur dimensionerna ska vara för att det inte ska uppstå spänningar i godset så att det spricker, hur fuktig leran ska vara för att basen på en skål ska fästa på bästa sätt, men han kan inte förklara tekniken. Och på samma sätt lär jag mig själv nu också. Jag lärde mig grunderna från yrkesutbildningen och pappa, men jag utvecklas hela tiden, skapar min egen stil, och lär mig av mina misstag. Men färgerna som jag använder i motiven är familjerecept som pappa tagit fram efter sina studier av antik keramik.”

Ett av Emilys första verk, och det som hon i dag är mest stolt över, har hon skapat tillsammans med sin pappa. Det är en keramisk väggmålning i vitt och blått, vid ingången till kommunbyggnaden i grannbyn Pitres. Den är inspirerad av en karta från Catastro de Ensenada och visar väderstrecket där byarna i La Taha ligger liksom traktens viktigaste kännetecken som faunan, floran och den typiska arkitekturen.

Annorlunda vardag

Livet i Fondales skiljer sig väldigt från Berlin. Har man inte familj som kan hjälpa till med barnen, så finns ingen hjälp att få. Så det dröjde tills dottern började förskolan innan Emily började fokusera på keramiken. Med det sagt är det fortfarande begränsat när hon kan arbeta. För även om det finns mer tid till det i dag, ska det fortfarande lämnas och hämtas i skolan som ligger i en av grannbyarna, och allt annat som hör familjelivet till. Därför blir det arbete i verkstaden när hennes man är hemma. ”Jag får jobba när det fungerar med hänsyn till familjen”, förklarar Emily, men jobbar gör hon, det syns inne i verkstaden. Emily fortsätter att berätta: ”Det känns fortfarande ganska nytt allting, men jag är äntligen registrerad i Junta de Andalucías hanverksregister, vilket gör det möjligt för mig att ha hanverkarcertifikat, jag kan ta kunduppdrag och jag kan sälja min keramik, bland annat på lokala marknader som på torget i Capileira när det är hantverksdagar där. Jag får också besök här i verkstaden – en del är bara nyfikna men andra kommer för att handla. För att få ihop ekonomin planerar jag också att hålla kurser.”

Framtiden

Emily och hennes familj har i dag inga planer på att lämna Fondales. Dels trivs de väldigt bra med klimatet, dels går det inte att ta miste på vad en mamma känner när hon strålande berättar att hennes barn kan springa fritt i byn, utan oro för trafik, med en gedigen granngemenskap och massa natur. Tvärtom vill familjen stanna och Emily vill fortsätta att arbeta med keramik. ”Hantverk återspeglar ett folks lokala historia och det är en del av vår kultur, och sker det inte någon generationsförnyelse riskerar detta att gå förlorat. Och det är här i La Alpujarra som jag finner inspirationen till mitt hantverk – i det arabiska arvet som trakten har, den gamla keramiken och annat gammalt hantverk, i djurlivet och naturen. Jag är tillbaka här tillsammans med min familj för att stanna. Och nej, livet här är sällan långtråkigt. För att vara så få invånare är det förvånansvärt mycket aktiviteter, mycket tack vare att det är så många bohemer och konstnärer som bor här”, avslutar Emily.

Innan jag lämnar verkstaden vill jag köpa med mig något hem, och jag ber Emily välja ut en skål, och tänk, hon väljer den med palmblad, som nu får följa med hem till mig på Costa del Sol.

Kort info

Namn: Emily Pranger

Född: 1981 i Málaga

Bor: Mecina Fondales

Familj: Make, son (12 år) dotter (6 år) och pappa Lars

Gör: Keramiker