Camino Francés – en dröm som går i uppfyllelse

Under många år har vi drömt om att gå Camino Francés – den legendariska pilgrimsleden som slingrar sig över Pyrenéerna och tvärs igenom norra Spanien innan den slutar vid katedralen i Santiago de Compostela. Att gå denna led har länge varit en dröm, som fick ny betydelse när jag 2018 fick diagnosen blodpropp i hjärtat. Plötsligt gick det upp för mig hur bräckligt livet verkligen är – och hur viktigt det är att förverkliga de drömmar som verkligen betyder något.

Våren 2025 blev drömmen verklighet. Jag är 66 år och Bent är 64 år, och även om vi med fördel skulle kunna gå ner i vikt några kilo tycker vi fortfarande att vi är i god form, och vi var fast beslutna att möta denna utmaning.

Inför vandringen tränade vi i sex månader, med att gå långa vandringar. Dock lurade en fråga i bakhuvudet: När är man egentligen redo att gå en vandring på nästan 800 kilometer?

Traditionellt eller bekvämt?

För att göra vår Camino mer hanterbar och anpassad efter våra behov, valde vi att boka en individuellt anpassad resa. Resebyrån satte ihop en rutt som följde den klassiska Camino Francés, men baserad på våra önskemål och begränsningar. Vårt mål var att gå mellan 20 och 30 kilometer om dagen. Vi tyckte att det var lite ambitiöst, men vi var också överens om att vi inte hade något annat att göra under de 32 dagar som resan var planerad för. Vi behöver bara gå i vår egen takt, njuta av utsikten, varandra och livet, liksom alla omkring oss med samma intresse.

I stället för att sova i de kända härbärgena som finns längs vägen och bära allt bagage själva, övernattade vi på små, mysiga hotell och pensionat – och fick vårt bagage transporterat från den ena platsen till nästa. Detta innebar att vi bara behövde bära med oss en lätt ryggsäck för dagen, vilket gjorde en enorm skillnad för både kroppen och upplevelsen. Säkerheten och bekvämligheten som det medförde var viktig för oss – särskilt med tanke på mitt hjärta. Det gjorde allt lugnare, vi kunde njuta mer och det gav oss också möjlighet att verkligen vara närvarande i landskapet, i mötet med andra – och med varandra. Speciellt det faktum att vi visste hur lång vandringen var varje dag och höjdskillnaderna, gav oss ro i sinnet.

Det började i Saint-Jean-Pied-de-Port

Tidigt en morgon stod vi vid stadsporten Saint-Jean-Pied-de-Port – vi var spända och lite nervösa. Den första etappen över Pyrenéerna är både känd och ökänd för att vara utmanande – 26 kilometer med 1 200 höjdmeter. Den är å andra sidan också känd för sin skönhet – utsikten, ljuset och tystnaden. Redan här kände vi att detta inte bara var en vandring – det var även en resa in i vårt inre och in i vårt gemensamma liv.

Längs vägen förvandlades skönhet och utsikt till kyla, regn och dimma, så vi kunde inte se det som vi hade sett fram emot, nämligen att uppleva Pyrenéerna med sina höga toppar mot den blå himlen. Glädjen att börja på Caminon och mötena med alla andra pilgrimer fyllde dock mer.

Dag 6 – Estella till Los Arcos, 22 km

Vi startade tidigt på morgonen från Estella och började gå mot Los Arcos. Vädret var fint och det var en härlig dag för att vandra genom landskapen.

Av misstag valde vi dock bergsvägen och inte vägen som gick genom dalen, så det gick både upp och ner – och vi mötte faktiskt inte så många andra pilgrimer.

Längs vägen kom vi förbi Bodega Irache, som är så förutseende att de har installerat en ”vattenpost” till törstiga pilgrimer – men den har två kranar. I den ena rinner det friskt kallt källvatten och den andra är en ”fuente del vino”, alltså en vinkran, med lokalt rött vin – och den är ganska känd.

Begeistrade drack vi så rödvin tidigt på förmiddagen – helt gratis och ad libitum – ja, många har säkert övervägt att tömma vattenflaskorna och fylla dem med vin. När vi upptäckte att bodegan har videoövervakning kände vi trots allt att det skulle skada bilden av oss som två fromma vandrande själar.

Därefter kom vi fram till Los Arcos, där vi blev inlogerade i en fin lägenhet. Dessvärre var det just denna dag som större delen av Spanien och Portugal stod utan ström. Kan det kanske ha varit någon som ”lekte” med den europeiska cybersäkerheten? Hur som helst, vi är ju bara pilgrimer, som nu hade avslutat de första 140 km.

Ett steg i taget

Camino har sin egen rytm. Man vaknar tidigt, packar ihop de få sakerna man har, och så börjar man dagens vandring. Man känner kroppen, solen, vinden och tröttheten från föregående dag – men samtidigt känner man även styrkan och en balans mellan smärta och njutning, slit och ljuvlighet.

Vi träffade pilgrimer från 28 olika platser i världen. En del unga och snabba, andra äldre och envisa. Vår plats hittade vi mitt i fältet. Varje samtal längs vägen var en gåva, och flera blev rörande påminnelser om hur livet på många sätt kan knyta knutar och finna nya riktningar.

Caminon är mer än bara en fysisk resa

Caminon utmanar en fysiskt, och även både mentalt och känslomässigt. Det finns massor av tid för funderingar, tid för att känna efter och tid för att vara tysta tillsammans. En del dagar gick vi långa sträckor utan att säga ett enda ord till varandra – och ändå kändes det som om vi sa allt.

Bent och jag har varit tillsammans i 37 år, men på Caminon lärde vi känna varandra på nya sätt. Vi skrattade åt underliga måltider, roliga människor och vi delade utsikternas tystnad, som ofta tog andan ur oss båda. Vi lärde oss också att uppskatta de allra enklaste av saker, som ett glas lokalt vin, en varm dusch, en säng med rena lakan – varje kväll. Och inte minst en god och lång natts sömn.

Dag 13 – Burgos till Castrojeriz, 20 km

Vi lämnade det hektiska stadslivet i Burgos bakom oss och var nu återigen omgivna av den råa naturen, böljande backar och ”högt i tak”. Lugnet bröts bara av en grupp sjungande fransmän och ett par danska syskon (i mogen ålder) varav brodern precis hade fått en ny höft. Han hade köpt en cykel och följde nu sin syster. Underbart livsbejakande.

Vädret var grått, molnen var tunga men inget regn – precis fram till när vi mycket lägligt stod utanför ett café, just när det började droppa, och vi njöt av kaffe och hemgjord morotskaka innan vi fortsatte vidare mot Castrojeriz.

Våra hjärnor höll på att nollställas, någon skulle kanske påstå att det är många år sedan som det hände, men det är mycket som förändras under denna resa. Många vardagsproblem blir mindre eller försvinner, saker som vi normalt kommer ihåg börjar vi glömma bort, tiden står stilla och vi memorerar varken datum eller veckodagar – och vi ber om ursäkt om vi missat något som vi borde ha kommit ihåg.

Med andra ord, sinnet var i full gång med förändringsprocessen, och vi undrade om vi skulle känna igen oss själva när vi väl kom fram till Santiago.

Vi tog in på ett mysigt familjeägt hostal (pensionat) och beställde kvällens ”pilgrimsmeny” – så de tog väl hand om oss.

Efter middagen slängde vi oss över en välförtjänt cerveza och en café con leche. Därefter blev plötsligt ögonlocken tunga och sängen lockade. Det blev en försenad middagslur.

Dag 22 – Astorga till Rabanal del Camino, 20 km

Denna dag klev vi in i den spirituella delen av Caminon – och ja, det känner man på en gång. Det är här som saker börjar röra på sig. Inte bara fötterna utan också det inre universumet. Här möter man det som man trodde att man hade lämnat bakom sig. Gamla minnen, gamla sår, saker som man har burit med sig utan att egentligen veta varför.

Och så mötte vi någon. Vi gick förbi en liten bod där det såldes alla möjliga saker, och bakom mannen som ägde boden låg en svart labrador. När vi närmade oss lyfte hunden på huvudet och tittade rakt på oss. Det var som om tiden stod stilla. Det var vår Soffie. Vår förra hund. Samma huvud, samma blick, samma ansikte. Och samma värme och djup i ögonen. Vi blev rädda och vågade inte gå hela vägen fram. Kanske för att det kändes för verkligt. För intensiv. Men hon var där med oss. Vi kunde båda känna henne. Det var en härlig stund, rörande och stark. Vi ägnade en stund åt att minnas henne, som vi har gjort så många gånger tidigare – men den här gången kändes det som om hon också kom och påminde oss om att hon fortfarande följer oss.

Senare samma dag såg vi ett kors – ett minneskors i trä. Och där kom nästa möte med det förflutna. Min bror dog för 25 år sedan, och hans minnesmärke är gjort i samma stil. Plötsligt var han där. Min bror. En lugn, varm känsla, som inte gjorde ont, men som var så verklig att den återigen var lite skrämmande. Kanske för att det är så ovanligt att känna något sådant en helt vanlig dag.

Vi hade nu tio dagar kvar av vår vandring – tio dagar då vad som helst kunde dyka upp. Det förflutna, längtan, förluster, eller kanske bara en plötslig frid. Man vet inte vad man kommer att möta, men en sak tror vi på – att det finns mer mellan himmel och jord. Och här på Caminons lugna stigar känner man det tydligare än någon annanstans.

Dag 32 – Santiago de Compostela

Katedralens klockor ringer kl. 10. Vi hade kommit fram. Vi gjorde det. Trötta, lättade och starkare.

När vi stod framför katedralen i Santiago de Compostela och tittade upp mot kyrktornet rann tårarna nerför våra kinder. Inte bara av lättnad och stolthet, utan även av tacksamhet. För livet. För kroppen som bar oss hela vägen. För Bent, som gick vid min sida. För att jag fortfarande är här, och för att drömmen gick i uppfyllelse.

När är man redo?

Den frågan var återkommande till oss längs hela vandringen. Och svaret är? Man blir aldrig riktigt redo. Men det är inte det som är poängen.

Caminon möter en, där man är. Det handlar inte om att vara redo, snabb, stark eller perfekt förberedd. Det handlar om lust och vilja. Det handlar om att ta det första steget – och att sedan ta nästa. Vi gick Caminon med hjärtat. De nästan 800 kilometerna var en lång resa, och det var utmanande, men det var en upplevelse för livet och en dröm som blev verklighet.

”Buen Camino” – till dig som drömmer om det. Ta steget. Du behöver inte vara 100 procent redo. Du behöver bara ha en önskan om att ge dig själv denna ”gåva för livet”.

Vi kommer att göra det igen!

Text: Michael Schmidt Nielsen, pensionär och livsnjutare

Foto: Bent Christensen och Michael Schmidt Nielsen