Orson Welles sista resa

Finns det något mer amerikansk än filmlegenden Orson Welles – den enorma mannen med cigarren som stod bakom en av de mest kända amerikanska filmerna någonsin, Citizen Kane, som han skrev, regisserade och spelade huvudrollen i som 25-åring år 1941?

Orson Welles karriär sträckte sig över 30 år och gav den egenrådige filmkonstnären flertalet framgångar, fiaskon och kanske mest av allt oavslutade filmprojekt. Han var berömt och beryktad över hela världen och hans ikoniska röst kunde höras på radio, i dokumentärfilmer och till och med i en och annan spansk tv-reklam för vino tinto.

Welles var på alla sätt och vis det som amerikanerna beskriver som ”larger than life”, inte minst fysiskt med sina dryga 1,90 meter och 200 kg när han vägde som mest. Hans livsstil ledde till hälsoproblem och han dog av en hjärtinfarkt, knappt 70 år gammal, den 10 oktober 1985 – samma dag som skådespelaren Yul Brynner och samma vecka som Rock Hudson.
Filmvärlden sörjde sina förlorade hjältar, men i alla fall en av dem har inte sin sista vila i Hollywood.

Brunnen

”Har ni sett Orson Welles grav”, frågade vår vän Antonio en dag när vi var på väg hem efter en typisk spansk lunch som pågår i dryga 7,5 timmar. Nej, det hade vi inte, svarade vi. Då vi precis kört förbi platsen bromsade min man in, gjorde en helt olaglig U-sväng och stanna framför en finca i utkanten av Ronda. Äntligen skulle vi möta filmlegenden!

Som alla i staden hade vi hört talas om att Welles hade begravts i brunnen på familjegården till den kända rondeño-tjurfäktningsfamiljen Ordoñez. Och det är visst sant. Men då vi bor i en by där grannarna ofta vet mer om oss än vi själva gör har historien lika många varianter som våra välinformerade grannar. ”Welles dog i Ronda”, förklarar någon. ”Han var tillslut så trasig att han kastades ned i brunnen”, påstår någon annan. ”Bara lite av hans aska ligger där, resten av askan spreds på Rondas Plaza de Toros”, säger andra. ”Han och frun begravdes tillsammans i brunnen”, ryktas det. ”Att bli begravd där var det sista han sa innan han dog”, hävdar ytterligare andra.

Kanske hade jag förväntat mig någonting mer storartat, men den omtalade graven var en besvikelse. Där jag stod bakom staketet såg finkan till den mytomspunna Ordoñez-familjen ut som ett vanligt hus på en ganska vanlig tomt precis intill den trafikerade huvudvägen mellan Málaga och Ronda. Jag hade läst att den falska brunnen murats av just den anledningen, men att den stora Orson Welles skulle ligga bregrav i någonting som ser ut som en färdig brunn från ett trädgårdscenter kändes fel, speciellt när Ronda har så många vackra och spektakulära platser där just ett sådant helgon skulle kunna ha fått sin sista vila.

Detta ledde mig tillbaka till min ursprungliga fråga – varför hamnade Welles just här?

Señor Welles

Orson Welles föddes och dog i USA, men hans hjärta fanns nog i Spanien. Hans fascination för landet började troligtvis redan 1932, när han som 17-åring deltog i amatörtjurfäktningar medan han bodde i Sevillas arbetar- och konstnärskvarter Triana. Historien kan kanske låta lite långsökt, men med tanke på att den då föräldralösa unga mannen reste runt i en åsnekärra för att teckna Irländska kustlandskap när han var 16 år, varför inte andalusisk tjurfäktning?

Hans förkärlek till Spanien kan också ha börjat när han var berättarrösten åt den antifascistiska filmen The Spanish Earth, till vilken Hemingway var en av manusförfattarna. Eller så var det kanske när han föll huvudstupa för en halv-sevillana, Margarita Carmen Cansino – senare känd som Rita Hayworth? Medan äktenskapet med Hayworth bara varade i tre år växte sig Welles förhållande till Spanien bara allt starkare med åren, i likhet med hans fascination för tjurfäktning.

Welles hade lika stor respekt för de farliga tjurarna som för matadorerna som riskerade sina liv i varje möte med en tjur på arenan, som han en gång kallade ”en hyllning till döden”. Avsnitt 6 av Orson Welles Sketchbook från 1955 har tjurfäktning som tema. I minidokumentären säger Welles att han inte försvarar denna form av underhållning, i vilken tjurarna är de tragiska hjältarna som offras. Han ser det inte som en sport, utan mer som en slags konst eller en tidlös ritual.

På 1960-talet påbörjade Welles en av hans oavslutade filmer – The Sacred Beasts (de heliga odjuren). Det var medan han arbetade med denna film som han troligtvis sa det kända citatet: ”Tjurfäktning är både oförsvarligt och oemotståndligt – en tragedi i tre akter.” Filmen handlar om en man som älskar en tjurfäktare, och många har sagt att den återspeglar Welles eget förhållande till den majestätiska och nästan avgudade tjurfäktaren Antionio Ordoñez.

Liksom Ernest Hemingway var Orson Welles en nära vän till Ordoñez. På 1950- och 1960-talet, då gift med sin tredje hustru, den italienska skådespelerskan Paola Mori, kunde man ofta se jätten med cigarren på spanska tjurfäktningsarenor. Under sina sista år spenderade Welles allt mer av sin tid i Spanien. Hans sista filmprojekt, som han jobbade med att filma i 16 år mellan betalande filmprojekt, var Don Quijote. Dessvärre blev filmen aldrig färdig, men den är nog ett gott tecken på att Welles hjärta tillhörde Spanien.

Sista resa

Det var inte förrän den 7 maj 1987, nästan två år efter hans död, som Welles aska fördes till Ronda. Efter att ha sett brunnen från vägen beslutade jag mig för att gå ”till botten” av Orson Welles sista resa

För att få reda på vad som verkligen hänt gick jag först till tjurfäktningsarenans historiska bibliotek i Ronda, men trots att de har dokumenterade dokument kring vad som hände där på både 1500- och 1700-talet kunde de inte informera om händelserna runt Welles begravning för 30 år sedan.

Jag hade ofta gått förbi den kända bilden av Welles och Ordoñez i fönstret till en butik i staden, där man säljer allt från panamahattar till salladsbestick i olivträ. Det traditionella familjeföretaget har det oemotståndliga namnet Viuda de Cipirano (Cipiranos änka). Jag talade inte med änkan, men jag pratade med den vänliga ägaren som berättade att fotot är en del av ett fotoarkiv som hans familj en gång köpt och därmed har rättigheterna till. Dessvärre är arkivet inte tillgängligt för allmänheten, men ägaren gav mig en kopia av fotot och informerade mig om vem som hade tagit fotot. Jag kunde dock inte kontakta fotografen Don Miguel Martín, tillade han, för han är naturligtvis också död…

Ett tidningsurklipp från 1987 visar Orson Welles yngsta dotter Beatrice, som häller sand från Rondas tjurfäktningsarena över sin fars aska i den nämnda brunnen medan familjens vän, Antonio Ordoñez, står bredvid henne. Enligt en intervju med Beatrice hade hennes pappa aldrig sagt någonting till familjen om hur han önskade bli begravd. Hon och hennes mamma valde därför Ronda som hans sista viloplats. (Paola Mori var inte på plats, då hon avled i en bilolycka 1986, bara ett år efter Welles.) ”Han begravdes bland människor som älskade honom för den han var, inte för att han var Orson Welles. Han älskade verkligen södra Spanien. Det var där han var som lyckligast”, sa Beatrice Welles vid tillfället.

Nya spår

Som så ofta här i livet kom fann jag nästa spår av en tillfällighet. År 2005 gjorde den svenska filmskaparen Kristian Petri den vackra dokumentärfilmen Brunnen, i vilken han följde Welles fotspår genom hela Spanien. Jag hade aldrig sett dokumentären, men en dag, när vi var på en konsert, mötte jag chefen för tjurfäktningsarenan som erbjöd mig att få låna filmen. Han hade själv lånat den av en engelsk konstnärsvän, som i sin tur lånat den av en annan engelsk konstnär, som kanske var filmens riktiga ägare. Precis så som saker och ting fungerar i småbyar… En av intervjuerna i filmen är med Oja Kodar, Welles livspartner under de sista 17 åren av hans liv. Då de aldrig gifte sig var hon inte med vid beslutet om hans sista resa. Hon medgav att en brunn kändes väldigt instängt för Orson. Till henne ska han ha sagt att hans önskan var att begravas på den pittoreska kyrkogården i den pyttelilla by som utgjort en av inspelningsplatserna för hans hyllade film Klockor vid Midnatt. Men det blev inte Welles sista viloplats, liksom inte heller andra platser som utan tvekan det humörskiftande och impulsiva geniet hade nämnt under sitt brokiga liv.

På minnesskylten för statyn av Orson Welles vid ingången till Rondas tjurfäktningsarena står det: ”En man kommer inte därifrån han födde, utan därifrån han väljer att dö.”

Orson Welles sista resa slutade i brunnen i Ronda, men även om hans aska ligger där så svävar hans ande över Spanien, vid Rondas tjurfäktningsarena och den lilla bykyrkan i Calatañazor, i Pamplona under San Fermin-festivalen och säkert även på bakgatorna i Triana i Sevilla, där han spenderade sin ungdom.

Källor:
Vda. De Chirpiano
La Real Maestranza de Ronda
Brunnen av Kristian Petri
Avsnitt 6 av Orson Welles Sketchbook
Intervju med Orson Welles under inspelningen av The Sacred Beasts
Wellesnet
La Vanguardia
El País
… samt vänner och granar i Ronda.