Mammatus – sommarens mystiska moln

I alla tider har människor blickat upp mot himlen och fascinerats av molnens ständiga förändringar och de nyanser som färgar dem när solen går upp och ner. Som barn har nog de flesta legat på rygg med blicken i vädret och låtit fantasin leta efter moln som liknar vikingaskepp, hundar och mumintroll. Vuxna å sin sida är många gånger alldeles för upptagna av vardagen för att ta sig tid att beundra de mikroskopiska vattendropparna högt upp i luften, men ibland är molnen så spektakulära att de snarare kan liknas vid konstverk.

Sommarfenomen i Málaga

Nu under sommaren kan det vara en idé att hålla ett öga på himlen, om man vill se några alldeles speciella moln. Det handlar om molnformationerna mammatus – rundande moln som liksom hänger ner från undersidan av andra moln. Med det sagt ska det tilläggas att mammatusmoln kan ses även andra tider på året, men chansen är större nu, speciellt när det vankas sommaroväder. Dessa näst intill surrealistiska moln kan försvinna efter bara några minuter, eller så kan de hänga kvar på himlen i flera timmar.

Namnet mammatus har inte förvånande rötter i det latinska ordet ”mamma”, som betyder mamma och kvinnobröst. I sin gloslista förklarar det spanska meteorologiska institutet (Aemet) mammatusmoln som: ”rundade nedhängande delar av moln som på grund av sin form påminner om juver hos däggdjurshonor”.

Mammatusmoln är ofta kopplade till bymoln (cumulonimbus), men de kan även förekomma i samband med andra moln som cirrus, cirrocumulus, altocumulus, altostratus och stratocumulus. De uppträder typiskt vid kraftiga, torra åskväder och kan variera i både storlek och form. Faktiskt så flyger piloter långa omvägar kring mammatus, då dessa moln förknippas med kraftiga stormar och uppåtgående luftströmmar.

Mammatusmoln bildas

Det är inte helt känt hur mammatusmoln bildas. Här är en beskrivning från Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI): ”När varm och fuktig luft förs uppåt med kraftiga vindar i ett bymoln bildas nederbörd. På hög höjd förs nederbörden ofta åt sidan ut från molnets centrala del då den inte längre bärs av uppvindarna. I utkanten av molnet kan därför fuktig luft, molndroppar och nederbörd färdas nedåt. […] Den nedåtriktade luftströmmen når med tiden torrare luftskikt och påverkas då även av avdunstning, som kyler luften och ytterligare förstärker den nedåtgående rörelsen. Vid mötet mellan den nedåtgående molndroppsfyllda kalla luften och lägre liggande molndroppsfri luft kan de juverliknande formationer som kallas mammamoln bildas.”

Det finns studier som föreslår att mammatusmoln kan vara tecken på intensiva och potentiellt farliga väderförhållanden, varför meteorologer finner dessa molnformationer mycket intressanta. Dock har det gjorts relativt lite vetenskaplig forskning kring dem på grund av det faktum att de är relativt sällsynta och svåra att studera.

Visste du att…?

De flesta moln består av massor av små vattendroppar eller iskristaller i atmosfären. Normalt så uppstår moln genom att fuktig luft stiger uppåt och kyls ner. Det kan t ex ske när varm luft passerar över ett kallare område, rör sig över ett berg eller vid en kall- eller varmfront. När temperaturen sjunker kondenserar vattenångan till små vattendroppar eller iskristaller, beroende på temperaturen, och denna kondensation sker oftast kring små partiklar som damm eller rök i luften, så kallade kondensationskärnor. Då moln består av vattenånga löses de upp när luften sjunker och därmed värms, och de kan även lösas upp när fuktig luft blandas med torr luft.

Molnens olika former och storlek beror på olika atmosfäriska förhållanden som hur vindarna blåser och hur luften rör sig i höjdled. Normalt finns moln från markytan upp till 10 kilometers höjd, där atmosfären alltid innehåller vattenånga, och de spelar som bekant en viktig roll i jordens vädersystem då de påverkar nederbörd och solens strålar mot jorden. Just regn uppstår när moln innehåller tillräckligt mycket vattenånga som har kondenserat till vattendroppar eller iskristaller, och när dessa droppar kolliderar växer de, och blir till slut så tunga att de faller mot marken.

Molnklassifiering

Det är FN-organet Världsmeteorologiska organisationen (WMO) som har bestämt hur moln ska klassificeras, men grunden till det skapades redan i början av 1800-talet av amatörmeteorologen Luke Howard som, inspirerad av Carl von Linnés terminologi och systematik för växter, namngav olika sorters moln. Senare under århundradet kom faktiskt Uppsala universitet, och speciellt professorn Hugo Hildebrand Hildebrandsson, att spela en viktig roll för utvecklingen av världsmetrologin. Innan Hildebransson trodde man nämligen att varje land hade sina egna typiska moln, men 1886 blev Hildebrandsson övertygad om att molnen var likadana i hela världen. 1891 presenterade han en molnatlas med molnklassificeringar, 1896 publicerades den första internationella molnatlasen, och än i dag, i den senaste internationella molnatlasen från 2017, gäller de namn som Hildebransson gav de olika molnen.

Första gången som mammatusmoln beskrevs var 1894, och det gjordes av meteorologen William Clement Ley.