På andra sidan… Varför måste vi fortsätta med regndans?

ÅTERIGEN har vi stått med ett ben i torka.

ÅTERIGEN har vi (delvis) räddats vid mållinjen.

Och ÅTERIGEN är det ingen som gör något för att garantera tillgång på vatten för framtiden.

Det finns många alternativ för att garantera tillgång på vatten, men det återkommer vi till lite längre fram. Nu ska vi först blicka tillbaka till slutet av 1980-talet – till den gången när vi inte blev räddade av vädergudarna i sista minuten, som vi blivit de senaste åren. Då var torkan så allvarlig att man bara hade några timmar om dagen på sig för att ta en dusch och tappa upp vatten för hushållsbruk. Och restriktionerna gällde i hela Andalusien. Nästan varenda pool var tom och hotellgäster stod i kö för att få en halv minuts dusch vid hotellens poolområden. Lantbrukare gick i konkurs och skördarna var så dålig att grönsakshandlarnas hyllor gapade halvtomma.

Men så kom regnet och och med det leenden – för en stund. I mitten av 1990-talet hamnade vi i exakt samma situation igen. Under en period av två år föll det inte så mycket som en enda droppe regn. I ett desperat försök för att rädda delar av den andalusiska jordbruksproduktionen började man transportera vatten från norra Spanien. På flera håll var det så torrt och dammigt att folk gick med munskydd. Det var hemskt och alla var överens om att en sådan situation aldrig får uppstå igen. Trots det är det inte någon som gjort något åt alla de projekt som man påbörjade redan på den tiden. ”Någon” är Junta de Andalucía, för vattenförsörjning ligger på deras bord.

Projekten handlade om att man skulle bygga avsaltningsanläggningar, bygga ut de små vattenreservoarerna och byta ut gamla trasiga rör så att dyrbara vattendroppar inte gick till spillo. Men droppar spills fortfarande, för än så länge har man bara bytt ut en bråkdel av alla rör som behöver bytas ut. Och samma sak gäller de små vattenreservoarerna, som snabbt fylls. Det är fallet med bland annat reservoaren ”la Concepción” i Marbella, där man nästan vartannat år måste öppna dammluckorna för att släppa ut vatten. Det är helt sjukt. Samma sak gäller avsaltningsanläggningar som nämns ovan, vilket naturligtvis skulle vara det mest effektiva och hållbara sättet. Det är ett dyrt alternativ – men inte i längden. Inget lämnas öppet för varken spekulation eller gissningar, för Junta de Andalucía har både mark, planer och budget färdigt. Av någon oförklarlig anledning har man bara låtit bli att trycka på startknappen. Det är här som jag verkligen inte förstår vad det är som sker – eller inte sker, för dagens Junta de Andalucía är ju annars inte känd för att tveka.

Naturligtvis tar man inte bara 100 miljoner euro från kassan för att bygga en avsaltningsanläggning. Kassan är nästan tom och sett till hela Andalusien behöver man tio anläggningar, om inte 20. Visst, vi har inga pengar men vi har bättre finansieringsmöjligheter än någonsin – både från staten, EU, privata investerare och genom att emittera obligationer. Till skillnad från förr har Junta de Andalucía och resten av landets regioner i dag möjlighet att emittera obligationer. Jag vet att det inte är korrekt att kalla det en aktie, men att utfärda ”folk-aktier” för ett storskaligt andalusiskt vattenförsörjningsprojekt skulle inte bara fungera – det skulle bli en succé. Resultatet med de svindlande beloppen skulle också visa sig. Genom att bara garantera vattenförsörjningen till lantbruket skulle Junta de Andalucia spara ungefär 100 miljoner euro, pengar som Juntan i dag betalar ut vartannat år i extra jordbruksbidrag för att kompensera lantbrukarna för bristen på regn.

Investeringen skulle inte bara betala sig. Den skulle garantera vatten samt lugn och ro för alla hushåll, för lantbruket, för industri och turism i Andalusien. Det sistnämnda är intressant – kanske lite för intressant. Vi kan nämligen redan om 10 år ha för mycket vatten – nu pratar vi saltvatten. Världens isar smälter och vattennivån stiger. Alla studier pekar på att vattennivån i Spanien snart kommer att stiga 1–2 centimeter per år. Detta kommer att sluka 1/2–1 meter av de andalusiska stränderna (som redan i dag inte är de bredaste) varje år. Just här pratar vi om de största farorna för framtidens turism: stränder som försvinner. Men låt oss vända det till något positivt och i stället dra slutsatsen att vi har, och kommer att ha, mycket saltvatten för framtidens avsaltningsanläggningar. Det finns en framtid – för alla. Detta är det enda sättet som vi kan slippa den oändliga oron för torka, för trots det ihärdiga regnet i slutet av maj fick vi bara 28 procent av den nederbörd som vi behöver. Och i skrivande stund har regnet i juni inte haft någon nämnvärd effekt heller. Snart måste det vara slut med att behöva dansa regndans.