På den andra sidan... Covid-19: Hur många har förlorat livet?

För inte så länge sedan höll hela landet också en kollektiv tyst minut för att hedra de 30 000 spanjorer som dött av det fruktade viruset. Jag deltar vid bägge evenemangen – naturligtvis. Men under den tysta minuten för de avlidna och den något mer muntra dagliga applåden tänker jag mer och mer på alla ”de andra” som inte längre har något liv. ”De andra” är inte döda, för de har fortfarande en puls – men det är efterhand också det enda som de har kvar. Det är människor som förlorat allt vad de äger och har under coronakrisen. Det handlar om hundratusentals människor (om inte snart 1 miljon), som aldrig kommer att få plats i de spanska medierna. Sedan coronakrisens utbrott har Röda Korset hjälpt över 25 000 invånare, bara i Málaga stad – personer som efter tre månader utan lön inte längre har ekonomi att klara sig. Motsvarande har köerna vid städernas comedores sociales (soppkök) i hela landet blivit tre till fyra gånger längre än normalt. 

Det är vid dessa soppkök som man kan få antingen en måltid eller en påse livsmedel.

Men tror man att det är samhällssnyltare som står i kön tar man fel, för man måste vara allt bra hungrig för att ställa sig i en timslång kö i hopp om att få en påse ris, pasta, mjölk, tomatsås och burkbönor med sig hem. Det är dessutom sällan som det är tillräckligt med påsar till alla. Det kan vara svårt för en skandinav att förstå allvaret i situationen, när vi nästan dagligen hör om EU-staternas hjälppaket samt om de svindlande summor som europeiska centralbanken skickar ut i systemet. Men skillnaden mellan norr och söder i dagens Europa är gigantiskt. I Sverige finns ett socialt skyddsnät med bland annat bidragshjälp och i Spanien kan man ansöka om hjälppaket. Så långt låter det bra, men tittar vi närmare ser vi att Spaniens hjälppaket i själva verket egentligen är lånepaket. Det är alltså lån som bankerna utställer på begäran av staten. Så vem får så dessa lån? Jo, det gör de som har förutsättningarna att betala tillbaka ett lån – alltså primärt personer med fast egendom eller fast inkomst i hushållet. Det är just detta som många inte uppfyller – vilket även gäller många från den nedersta delen av den spanska medelklassen. Faktum är nämligen att den spanska arbetsmarknaden varit instabil och fylld med tillfälliga, dåligt betalda arbeten, redan sedan finanskrisen. Därför sitter många nu utan sparmedel och med en självdeklaration som inte berättigar till ett lån.

Det är här vi har de osynliga offren av coronaviruset – helt oförtjänt. Det är här vi står ansikte mot ansikte med en bortglömd grupp invånare, som inte längre har ett värdigt liv och som står med de dystraste av de dystraste framtidsutsikterna.

Jag är helt säker på att de 30 000 dödsfall som vi har varit vittne till så här långt i coronakrisen kunde ha fördubblats, tredubblat och till och med fyrdubblats om regeringen inte hade förklarat nationellt nödläge för landet och tvingats alla att hålla sig hemma när vågen av det livshotande viruset sköljde in över landet. Lika säker är jag dessvärre på att de liv som vi har räddat här kommer att förloras på andra håll. Fattigdom och sociala problem kostar också liv. Lita på det!

I kväll kl. 20.00 applåderar vi återigen för den tappra sjukhuspersonalen. Jag applåderar troget med – men mina tankar går till alla ”de andra”.