Så gör man en andalusisk väggfontän

Det finns väl ingenting mer lugnande än en porlande fontän. Min man och jag har alltid velat ha en liten fontän i vår trädgård, men när vi bodde i regniga Vancouver (Kanada) kändes det ganska meningslöst. Därför, när vi flyttade till Andalusien, långt innan vi köpte ruinen som kom att bli vårt hem, började jag göra hemliga planer för detta för mig viktiga inslag med vatten på vår framtida terrass.

Både den första och den andra sommaren gick, men vi hittade aldrig vår drömfontän. Inte för att vi hade ett hem att installera den i, för vi väntade fortfarande på att få bygglov, men under tiden fortsatte letandet. De färgglada marockanska kaklade fontänerna är ju underbara, men vi letade inte efter vilken köpefontän som helst. Vi letade efter någonting unikt – något som skulle återspegla vårt nya hem.

Lite fontänfakta

En fontän (från latinets fons – källa) är en vattenförsörjningskälla som har anpassats till en konstgjord konstruktion, vars funktion är att genom tyngdkraften skicka vatten ner i en bassäng eller driva upp vatten i luften med hjälp av mekanik. Förr hade fontäner ofta två funktioner då de både levererade dricksvatten till den lokala befolkningen samtidigt som de var dekorativa. I vissa kulturer har fontäner också haft en religiös betydelse.

De tidigaste fontänbyggarna kan ha varit mesopotamierna som någon gång runt år 3000 f.Kr. skapade en serie stenbassänger som var kopplade till en naturlig vattenkälla. Liknande system användes av grekerna och romarna, medan mekaniska fontäner inte dök upp förrän under den italienska renässansen.

Här där jag bor, i Andalusiens inland, där de flesta av invånarna varit beroende av boskap, började fontänerna som ett stentråg med dricksvatten till djur. Basen till fontänen var en lång pileta (vattendamm) uthuggen ur en enda sten, medan den bakre väggen hade kranar och ibland dekorativa element. En del av dessa fontäner gjordes under visigoternas tid (runt 400- och 500-talet e.Kr., det vill säga efter romarna men innan morerna invaderade halvön). Ett exempel på en sådan är en pileta som fortfarande i dag används i bergsbyn Grazalema i Cádiz-provinsen.

Ibland kan vi fortfarande se människor ta med sina hästar eller åsnor så att djuren kan dricka från piletan, som står vid den gamla stadsporten i vårt kvarter. En del lokala bönder kommer då och då för att fylla upp stora plastdunkar med vatten som de vattnar sina olivträd med, eftersom det sägs att vattnet komma från en speciell källa, och de gårdar som vi har besökt här i Andalusien har minst en sådan här pileta.

Från sten till fontän

Med ett så spännande förflutet kom min man och jag överens om att vår fontän skulle återspegla denna del av den lokala historien. Förutom de handmejslade stentrågen älskar vi den varma sandfärgen i Rondas ravin Tajo. Ursprungligen var planen att täcka åtminstone några av väggarna i vårt framtida hem med dessa stenar, men efter att vi köpte en tre meter bred ruin kunde vi inte tillåta oss att förlora en enda centimeter genom att ”dekorera” väggarna med synliga stenar. Därför blev lösningen en väggfontän i sten.

Att hitta ett gammalt stentråg till salu, som dessutom skulle passa in i det begränsade utrymmet på vår terrass, visade sig vara helt omöjligt. Vi pratade om detta med vår vän Juan, som då föreslog att vi skulle gå till ett övergivet stenbrott nära San Pedro-vägen för att hitta en sten, för att sedan hugga ut den själva. Eftersom vi inte säger nej till en utmaning, åkte vi några dagar senare iväg för att leta sten, och Juan följde med. Liksom många andra företag på landsbygden hade stenbrottet tvingats stänga ner verksamheten på grund av brist på kunder. (De flesta föredrar att köpa perfekt skurna stenar på pall på bygghandeln). Så här hade vi ett berg av stenar att välja mellan. Vi kunde gå vilse bland högarna, och det var bara kasserade stenrester som hade kastats nerför närmaste sluttning från produktionsområdet.

Med de exakta måtten till vår lilla pileta och ett måttband i handen kröp vi runt till dess vi äntligen hittade en sten som kunde passa. Vi drog, släpade och rullade fram stenen till Juans Jeep, och naturligtvis tog jag med mig några extra piedras (stenar), eftersom jag tycker att de är oemotståndliga. Väl tillbaka på Juans finca började nu det riktiga jobbet. Har man inte huggit och mejslat i sten tidigare så vet man inte vad man ger sin in på.

Efter att ha tittat närmare på vidundret sa Juan att han trodde att han hade några stenar som passade bättre till jobbet. Han syftade på några stenblock som redan hade mejslade sidor, eftersom de en gång i tiden hade utgjort en del av en välvd entré. Dessa fungerade nu som en vägg i trädgården på fincan, men Juan insisterade på att vi skulle använda ett av dessa och ersätta det med monstret från stenbrottet.

Innan vi visste ordet av hade han plockat upp två olika vinkelslipar. Även om Juan egentligen skulle mura en bänk på sin finca den dagen, lade han alla planer åt sidan och började skära vertikala, horisontella och till slut diagonala snitt högst upp på stenen. Detta gjorde det nämligen mycket lättare (eller över huvud taget möjligt) för oss att skapa en grop i mitten av stenen. Det som skulle ha tagit oss dagar och år med en hammare och mejsel, tog oss nu bara några timmar (och sparade våra fingrar från att riskera hamna under hammare och mejsel). Resten var nästan lätt som en lek, åtminstone om man är van att arbeta med sten, vilket ingen av oss var. Jag lyckades svinga den stora hammaren ett par centimeter från målet och slutade med några blodblåsor, men inget som inte skulle läka med tiden. Och mirakulöst nog hade jag fortfarande alla mina fingrar kvar i behåll!

Grannars hjälp

När vi kom hem med vår dyrbara pileta lämnade vi den i bilen medan vi väntade på att några unga och starka grannar skulle kunde hjälpa oss med att släpa ut den på terrassen. Jag litade inte på mig själv, ifall jag skulle tappa greppet. Men Manolo, vår granne som snart skulle fylla 90 år, såg oss och frågade om han kunde ta en titt på stenen. ”Åh, det är bara det! Den där kan jag lyfta på egen hand och ta den på ryggen”, utropade han. Vi mumlade att vi inte tvivlade på det, men att vi kände att det var säkrare att vänta till dess vi hade några fler lediga och starka händer som kunde hjälpa till. Men Manolo lyssnade inte. Han började skjuta ut stenen från baksätet och gav knappt min man tid att ta fatta tag i den andra änden av den innan den var i luften. Och så gick de – lilla 90-åriga Manolo och min mexikanska make som är onkolog och normalt inte bär saker tyngre än en större bok – in i huset, genom vardagsrummet, förbi köket och ut på terrassen. Jag trodde inte mina ögon. Manolos händer och fötter vacklade inte en enda gång när han bar stenen (nästan helt själv), klädd i sina vanliga kläder bestående av väst, vit skjorta, byxor och svarta läderskor – den typiska andalusiska arbetaren från tidigare generationer och århundraden: kort och stark som en tjur och tuff.

Så snart vi hade fontänbasen på plats började vi leta efter stenar som skulle passa som stänkskydd på väggen bakom. Detta var inga problem då vi ju bor på landsbygden i Andalusien, där varje stig och dike är fullt med stenar. Juan, som inte kunde få nog av att hjälpa oss, gav oss fria händer att samla stenar på hans tomt, så till slut kom vi hem med tio kilo sten var – alla med sin egen personlighet många med avtryck av fossiler. När vi hade mer än tillräckligt med råmaterial att välja mellan ritade jag bågformen jag ville ha på en bit kartong och placerade ut stenarna som ett pussel på marken.

Det som nu återstod var att hitta någon som kunde montera mitt stenpussel på väggen bakom piletan. Även om halva kvarteret hade berättade hur enkelt detta skulle vara att göra själv, ville vi ha någon som var professionell, för att inte riskera att det skulle rasa. Vi pratade med fyra olika hantverkare som alla lovade att komma, men ingen av dem dök upp, men till slut kom vår vän Salvador till undsättning. ”Jag kommer dit i morgon kl. 10,” sa han, och kl. 9.55 nästa morgon stod han utanför vår dörr med sin verktygslåda i handen. Han murade stenarna på väggen och sedan kom han tillbaka samma eftermiddag för att applicera den sandfärgade fogmassan som vi hade bett om. Basta! Och så var jobbet gjort.

I dag är fontänen det första vi ser när vi kommer in till vår lilla casita och tittar ut på terrassen. Det solcellsdrivna pumpsystemet får vattnet att porla hela dagen, och vi ser alltid till att fontänen är full till randen, så att den också fungerar som bad- och dricksfontän till småfåglarna. Även bina tycker om att dricka från den och våra fastboende geckoer stannar gärna också till ibland, efter att de har ätit för många feta insekter.

Vi är oerhört glada för vår fontän. Precis som vi hade föreställt oss reflekterar stenarna de sandfärgade klipporna runt omkring oss och för in en liten bit av Rondas ravin Tajo in i vårt hem. Men det viktigaste är att fontänen är ett slags kärleksarbete, skapat inte bara av våra egna händer utan även med hjälp av några av våra underbara rondeño-vänner och grannar. Vår fontän är redan som en del andalusisk historia – hecho a mano en Ronda.

Denna artikel är tillägnad vår kära vän, den karismatiska miljöaktivisten Juan Terroba Valadez 1960–2024.