Vårt "hem" i Tanger

Ibland när man är ute och reser har man turen att hitta ett boende där man känner sig riktigt hemma. För mig har detta bara skett ett fåtal gånger. En gång var på ett värdshus i Washington State efter en hemlig bröllopsceremoni, och en annan gång i en pittoresk Haveli i Pushkar (känt för sina kamelkapplöpningar) i Rajasthan. Och så upptäckte jag och min man La Maison de Tanger i Marocko, och där infann den sig igen – den där känslan av att ha kommit ”hem”. Dit har vi återvänt flera gånger och när vi dessutom fick möjlighet att träffa ägarna, som visade sig vara kanadensiska rockmusiker, blev det uppenbart varför denna nordafrikanska reträtt är så unik. Så letar du efter en plats att bo, som känns som hemma, följ med oss på en resa över Gibraltar sund till vårt ”hem” i Tanger.

Vad är egentligen ett hem? Ett hem är naturligtvis en plats där någon bor, t ex ett hus, en lägenhet, ett slott eller en teepee. Men utöver en fysisk bostad är ”hem” en känsla. Subtila element som färger, dofter, ljud och den allmänna stämningen bidrar till denna känsla, som dessvärre för det mesta saknas på offentliga övernattningsställen. Hotell är för stora, vilket diskvalificerar dem från att ge en känsla av hem. Med personal i uniformer, oändliga korridorer, ”muzak” och den universella hotellukten är de helt enkelt för opersonliga. Gårdagens Bed & Breakfast var många gånger mysiga, men jag hade alltid en känsla av att jag bodde hos någons nyfikna moster. Airbnbs är ofta för generiska med sina anonyma ägare och nyckelboxar, vilket innebär att boutiquehotell kanske är det närmaste man kan komma något som är välkomnande och dessutom har den där känslan av hem. Och det är just det som vi har hittat i Tanger.

Den viskande staden

Tanger är en plats där det förflutna möter modern tid och där poesi liksom hänger i luften man andas. Mycket har skrivits om staden, särskilt av beatgenerationen, en grupp författare, poeter och konstnärer som bodde där på 1950-och 1960-talet. Även om dessa inte längre är i livet, har det kommit nya artister som ser till att Tanger fortfarande utstrålar en äventyrlig vibe. Själva är vi bara resenärer som kommer hit för en långhelg, men vi förtrollas ändå alltid av denna kuststad.

Färjan från Tarifa tar oss över Medelhavet från den spanska sidan till den marockanska, och hamnen Tanger Ville, därifrån man kan gå upp genom porten i den gamla stadsmuren för att komma till gatorna i Grand Souk, som sprudlar av aktivitet. Men vi är inte här för att pruta på mattor eller babouche-tofflor. Denna gång går vi förbi de traditionella marknadsstånden, kakförsäljarna som balanserar sina tunga brickor, motorcyklar som susar förbi (farligt nära vilsna turister) och barer fyllda med mestadels manliga kaffedrickande gäster. Snart kommer vi ut på andra sidan souken, och så fortsätter vi. Vi korsar ett par gator, går förbi backen där det ligger en kyrkogård, och så svänger vi höger och sedan vänster, och så är vi ”hemma”!

La Maison

La Maison de Tanger är som en sofistikerad tillflyktsort för resenärer. Detta känner man så snart man ser det stora huset i klassisk marockansk stil med en odefinierbar Tanger-twist. Här ses inga typiska hotellskyltar. Det enda som skvallrar om vad som gömmer sig bakom väggarna är en blygsam mässingsskylt vid dörren, som omges av tropiska träd och växter – nästan som en överraskning i denna nordafrikanska kuststad. Det är frodigt. Överallt mellan byggnaderna, till och med i de smalaste gränderna i Kasbahn, ses höga palmer, blommande buskar och klättrande murgröna.

Så snart vi ringer på dörrklockan öppnas dörren med en bekant Bienvenue! Personalen är ytterligare en anledning till att vi älskar La Maison. Alla här är flerspråkiga marockaner (Oussama pratar till och med svenska!) med ett undantag för den alltid så hjälpsamma fransk-kanadensiska managern Sandra. I dag är det Zakaria som står i receptionen. Det är med honom som jag har planerat min intervju med ägarna så att den inte krockar med bandets turné- eller inspelningsscheman. Och just denna helg passar det.

Berber-väggar

Men först går vi upp till ”vårt” rum (ett av nio), eftersom vi, liksom säkert nästan alla gäster som hit fler än en gång, kommer att ha ett ”vårt” rum. Detta är ett sådant ställe.

Vårt rum har ett djupt karmosinrött tak och kolfärgade väggar med inramad originalkonst, liksom som om vi befann oss i ett gästrum hos en världsvan god vän. Det är varken bland hotellets största eller bästa rum, som typiskt skulle ligga mot den djungelliknande trädgården med utsikt över poolen. Men sedan vårt allra första besök här är det som om vi hör hemma i det här rummet med en bild av en arabiska pojke på väggen.

Och på tal om väggar har hela hotellet vacker tadelakt (gipsfinish), detta är en över 2 000 år gammal berberteknik som gör att väggarna blir släta som siden men hårda som sten, och med subtila färgskiftningar. Valet är ingen överraskning, eftersom de ursprungliga ägarna – en fransk arkitekt och hans partner – hade utmärkt smak när de skapade sin Maison. Känslan sitter i de marockanska nyanserna och de noggrant utvalda texturerna och möblerna. Den terrassliknande trädgård (i vilken jag sitter med min dator och arbetar) och det inbjudande allrummet lockar till avkoppling. När natten faller på lockar staden utanför med det charmiga folklivet, men en stund på La Maisons takterrass är ibland allt man behöver för att känna pulsen i Tanger. Som en gäst så perfekt uttryckte det: ”La Maison de Tanger är resan på resan” (le voyage dans le voyage). Att bo här är verkligen en resa i sig.

Det är bara ett fåtal andra gäster som äter middag tillsammans i allrummet denna kväll. Det finns ingen meny som sådan. Detta då Ilham, den leende kocken, varje dag går till marknaden och köper de färskaste råvarorna, som han sedan tillagar för att serverar en tajin-fest utan like. Och tack vare de nya ägarna är spellistan som hörs i bakgrunden ”chill” och det finns också vin, vilket inte är en självklarhet i detta land.

Möt rockarna

Morgonen efter, under frukosten, kommer de kanadensiska ägarna – bandet Alex Henry Foster and The Long Shadows, tidigare Your Favorite Enemies. De sex bandmedlemmarna hjälper till att servera kaffe och duka av borden – inga divafasoner här! Men så är det inte heller vilket band som helst. Alex Henry Foster, bandets visionära ledare, har avsatt knappt en timme till intervjun, innan de behöver återvända till arbetet med två album som kommer att komma ut senare i år. Jag är mycket nyfiken på hur dessa rockmusiker blev hotellägare, men för att förstå detta måste vi börja från början.

Alex växte upp i knappa omgivningar i de östra delarna av Montreal, där hans familj ”flyttade tio gånger innan jag var sju år”. Det enda de inte saknade var musik, som blev den fasta punkten i hans liv, och 2006 grundade Alex det senare kända bandet Your Favorite Enemies (YFE).

”Vi var bara ett kompisgäng som blev professionella musiker och plötsligt turnerade i hela världen.

Varje gång de gav en konsert återinvesterade bandet intäkterna i bättre instrument, inspelningsutrustning, redigeringsprogram och filmutrustning, så att de så småningom blev helt oberoende. Det var precis samma sak med kyrkan som de köpte som ett gemensamt hem och musikaliskt huvudkontor, och som hjälpte dem under covid, när de flesta musiker ”spelade ukulele i sina badkar”. Med tiden etablerade bandet skivbolaget Hopeful Tragedy Records och till och med sin egen vinylpressanläggning, men som Alex säger är deras övergripande mål alltid att kommunicera med människor.

YFE:s senaste album, Between Illness and Migrationn, mötte sådan framgång att bandet kunde ha fortsatt turnera i all evighet bara med den skivan. Men Alex blev trött av det hektiska musikerlivet och behövde en förändring. Han tog bandet till Marocko, där de köpte en minibuss och reste runt i tre månader. När han sedan skulle till Barcelona för att skriva sitt nästa album bestämde han sig i sista sekunden för att stanna i Tanger.

”Jag kände att jag bara måste stanna. Jag var lite vilse och förvirrad, och som alla som är vilse och förvirrade var jag den sista som förstod det. Men här i Tanger lyckades jag hitta balans och perspektiv.”

Det var början på bandets nya äventyr. Det som från början var tänkt att vara i bara några månader blev till slut nästan två år. Under denna tid sörjde Alex sin pappa som dog, och skrev samt komponerade från sin takterrass i Tanger. Bandets andra medlemmar uppmuntrade honom att släppa det som han skrev, och det blev ett mycket personligt och intimt album som heter Window in the Sky.

”Det var inget som var planerat, och för mig är det så nästan all magi sker. Jag var inte ute efter att bli ’känd’ igen, men albumet fick mycket uppmärksamhet.”

De ursprungliga sex bandmedlemmarna återförenades igen, den här gången som Alex Henry Foster Band, en grupp som spelar något som de kallar ”filmisk, experimentell rock i Prag-stil”.

Köpte hotell under pandemin

När världen stängdes på grund av den globala pandemin, satte bandet i karantän i sin stora inspelningsanläggning utanför Montreal, medan Alex skrev musik i sitt andra hem i Virginia. Det var vid den här tiden som han började tänka på att köpa något i Tanger.

”Det finns en speciell energi här som man inte hittar någon annanstans.”

Några vänner rekommenderade La Maison de Tanger, som de först såg via Zoom, och mellan perioder av utegångsförbud lyckades bandmedlemmarna Alex, Jeff och Isabel resa till Marocko för att se hotellet med egna ögon.

”Vi förälskade oss i detta direkt när vi kom in”, utbrister Isabel, som nu har kommit in i samtalet. Förutom att hantera sitt skivbolag sjunger och spelar denna levnadsglada montrealaren keyboard, flöjt, klarinett, trumpet och saxofon i bandet. ”Som tur är hade hotellet ett utmärkt rykte och personal som hjälpte oss direkt från första stund. Som konstnärer var vi inte speciellt intresserade av att hyra ut rum, men vi tycker om att skapa en upplevelse”, förklarar hon.

Hotellbranschen var något helt ny för bandet, men de hade lång erfarenhet av att arbeta med publik och att få folk att känna sig välkomna.

”När vi kom för att skriva under köpekontraktet gav de förra ägarna oss nyckeln och sa ’Bra, nu är det ni som har ansvaret’ och så stack de!”, minns Alex. ”Vi behövde komma igång direkt. Isabel tog över receptionen, Jeff, som är en fransk mästerkock, tog köket, och jag, ja, jag gick runt med ett glas vin och pratade med gästerna. Och det var så det började! Vi fick lov att lära oss allt snabbt när gränserna öppnades igen, och vi var redan fullbokade av året.”

Eftersom hotellet alltid var fullt köpte bandet ett annat hus i den gamla medinan, där de satt upp en mindre inspelningsstudio kombinerat med en marockansk hemmabas. Ändå medger Isabel att livsstilen som musiker är mycket nomadlik: ”När man är med i ett band är ens identitet just det. Det är nästan som ett äktenskap. Men musik är vårt kall och vårt sätt att påverka världen. Och om det inte är musik så försöker vi påverka världen positivt på något annat sätt – som med ett hotell…”

En del av bandets bidrag till staden är att de kan anställa lokal personal och stödja ett litet ”ekosystem” av Tanger-familjer. De tycker om att leva med lokalbefolkningen och berättar att de flesta av deras vänner är marockaner. Det kan kanske verka underligt att bandet fortfarande inte har uppträtt i Tanger, men Alex föredrar att inte blanda de två världarna: ”Jag vet hur snabbt saker kan förändras när människor ser en i en annan miljö. Det är därför jag som jag tycker om att här bara vara Alex. Jag tycker om att folk här känner igenom mig som kullen som matar de hemlösa hundarna.”

Vår intervjutid är slut och bandet försvinner iväg till sitt hektiska musikerliv. Den sista inspelningen för deras kommande album kommer att göras i deras studio i Montreal, och sedan ger de sig ut på ännu en Europaturné.

Som tur är har vi ytterligare en natt inbokad på La Maison innan vi återvänder till Spanien. Men vi hoppas kunna återvända ”hem” till Tanger snart igen för ytterligare en kväll på takterrassen, och för att lyssna på muezzinens kallelse till bön, medan vi blickar ut över hustaken mot Medelhavet.