Spanska traditioner: Mercadillos eller hur man handlar med stil

Spanska traditioner: Mercadillos eller hur man handlar med stil

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

alt

Spanien är det land där globaliseringsvågen håller på för fullt. Internethandeln blomstrar och köpcentrumen mångdubblas i antal och areal, men det finns en typ av handel som ständigt skördar en större succé bland kvinnliga konsumenter (som utgör över 50 % av befolkningen) och helt utan marknadsföringskostnader. Det är mercadillos, eller marknader som det kallas för på svenska. Dragningskraften till dessa gatumarknader verkar vara proportionerligt omvänt mot det verkliga nyttovärdet. Kvinnor i alla åldrar strömmar bokstavligen talat, till byarna på landet samt perifera stadsdelar på jakt efter ”nått” som de själva inte vet vad det är. Varje kvinna är stolt över att vara där och oavsett ålder, social status eller kulturell bakgrund, vill de kämpa – och vanligtvis ge upp – inför frestelsen av att närma sig de färgglada stånden, även om hon inte har tänkt köpa något. Är det barnet i henne som skriker efter att få hitta en skatt under tygbuntarna? Hitta något, som de andra hundra som har varit där tidigare inte sett? Uträtta dåd som ingen annan av väninnorna har klarat av, eller klarar av? Är det som sagt barnet i henne som skriker efter att få möjligheten att göra årets klipp? För vem har inte tjuvlyssnat till samtal mellan kvinnor (och det gäller både spanska och svenska kvinnor) som stolt berättar om skinnsandalerna de köpte för 6 euros – som oavsett hur sympatisk säljaren var, annars skulle bara ha fått plastkvalitet för ett sådant pris.

Mercadillos, småmarknader, som ofta är allt annat än små har i motsatts till mercados eller saluhallar ingen fast plats. Grannskapet eller kommunen använder en ödetomt eller en mindre trafikerad gata och ger ut försäljningstillstånd för hela året. Reglerna är ganska hårda, skolkar en försäljare tre eller fyra veckor under ett år, så mister han eller hon tillståndet och det är invecklade förordningar för att avgöra om det har begåtts lätta, mellan eller grova fel med efterföljande böter. Förr var ”mercadillos” ett ställe med grönsaker direkt från landet, förstaklassens frukt och de vanliga stånden med strumpor, svärmorsunderkläder och fina dukar. I dag är trenderna klara, det blir hela tiden en mindre andel matvaror och merparten är kläder, skor, baddräkter och krimskrams. Massor med krimskrams!

Tidigare på gatumarknaderna brukade det vara zigenarna som var i flertal som försäljare, då det passade bra ihop med deras livsstil. I dag är det i stället mycket större mångfald och man kan finna invandrare från alla världsdelar som sätter upp sina stånd med allt från skor till afrikanska hantverk. I Andalusien är det bort emot 100 000 personer som driver de ca 37 500 stånden på regionens 842 mercadillos. Är detta inte tillräckligt för dig, kan du åka till Bonavista distriktet i Tarragona. Där kan du välja och vraka bland de ca 1 000 stånden som ställs upp varje lördag. Rusa och handla.

Fransico Ruiz, 68. Grönsakshandlare
”Jag har varit försäljare på olika mercadillos i väldigt många år. På femtiotalet hade jag ett stånd i en av de stora saluhallarna i Málaga centrum. Där jobbade jag en del år, men blev tillslut trött på den växande byråkratin som började råda. Det började med att man skulle betala en kommunal skatt. Sedan blev det blev bara mer och mer. Så tillslut blev jag less på alla onödiga skatter och avgifter som kommunen hittade på, pengar som de sedan slösade bort. Ta ferian som ett exempel (årsfesten i Málaga), där det är ett överdåd man inte har sett maken till. Där fyrar de av över 6 000 kilo fyrverkerier, både i början och i slutet av festligheterna. Dom har vett att ta betalt också. Ett litet försäljningsstånd för att sälja kokosbollar och läskedrycker kostar inte mindre än 3 000 euros – som ska betalas i förskott. Det är mycket pengar med tanke på osäkerheten om hur väder och vind blir under feriaveckan.

I dag är det inte så svårt att sälja på mercadillon. Har man sina papper i ordning samt kan visa man är självständig näringsidkare och betalar de sociala avgifterna så är det inga problem med kommunen. Det kommer ofta kontrollanter, men de allra flesta försäljare har sina papper i ordning. Det är också många avgifter utan mål och mening. Ta licensen för att få handla med färskvaror som exempel. Den får man efter att ha gått en kort utbildning som tidigare var helt gratis, men nu tar de 30 euros för den.

Om man kan det nödvändiga om inköp av varor och inte är rädd för att jobba mycket, kan man livnära sig på detta. Jag säljer bara i Málaga stad, stiger upp vid fyratiden på morgonen och håller sedan på en bra bit in på eftermiddagen. Om det är sol, blåst eller kyla är vi på plats, men om det regnar blir det ingen försäljning. Så enkelt är det. Här är vi alla vänner och konkurrenter, men hjälper varandra med det vi kan. Kan jag sälja billigare än grannen så gör jag det. Det är inte så många grönsaksstånd längre, det är ständigt fler stånd med kläder och sådana saker. Torkan har också påverkat, folk klagar på att varorna blivit dyra, men de verkar inte förstå att det inte har regnat på länge och då växer det mindre. Men människorna har mycket pengar idag, än förr. Alla klagar på att en liten lägenhet kostar flera hundratusen euros, men då jag flyttade hemifrån på femtiotalet betalade jag 20 pesetas (12 cents) i månaden, och det fick man slita för att tjäna ihop. Här är ett kristallklart exempel på att människor har gott om pengar idag: Förr hade en bar kanske en skinka hängande och det kunde gå lång tid mellan gångerna det blev skuret i den. Men i dag är det vanligt att se 10 -20 skinkor hängande i taket och många är påbörjade. Det gör man inte om det inte säljs!

Carmen Mendoza, 71 pensionär och husmor
Förr i tiden var det inte någon organiserad försäljning. Det fanns saluhallar i alla städer och byar, där man köpte sina färskvaror men det fanns inga marknader vad jag kan komma ihåg. Det kom människor ridande på mulor och åsnor och sålde det som de själva hade odlat eller gjort. Det kunde vara honung eller vattenkrus osv.
Senare kunde man köpa sig en liten varubil och sälja mjölk från gården eller hemmagjort vin. I Málaga var det också vanligt att fiskarna ställde sig i ett gathörn och sålde en eller två hinkar småfisk ”moralla” som de inte fått sålt till fiskeuppköparna.

På åttitalet började gatuförsäljarna samla sig och de veckovisa marknaderna som vi har i dag startade. Det blev mycket klagomål från saluhallarna, för de menade att de inte kunde konkurrera med dem som inte hade några fasta kostnader eller betalade skatt. Dessutom blev det skräpigt på gatorna efter dem och det sades att man lätt blev bestulen i folkmängden. Men efter bara några år blev det mycket strängt organiserat och lokalpolisen såg till att allt gick lugnt till. Jag har alltid handlat på mercadillon, speciellt frukt och grönsaker som alltid är dagsfärska och billigare än alla andra, till och med de stora livsmedelsbutikerna. De största butikerna erbjuder sämre och sämre kvalitet, det kan jag inte riktigt förstå. Här på mercadillon finns det alltid en lurig försäljare som plockar varorna från botten på lådorna och lägger i dålig frukt, men jag ber alltid om en påse för att få plocka själv. Sedan är det i stort sett alltid samma försäljare som kommer, så det går bra att byta ett par skor eller annat man har köpt som inte passade. Det är många trevliga människor bland försäljarna och jag träffar ofta bekanta här. Det är inte bara att handla, det är mycket socialt också. Loppmarknaderna brukar jag inte besöka. Jag tycker det bara är engelsmän som försöker sälja gammalt skräp.
alt

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco