Sanlúcar de Barrameda ligger på tröskeln till Atlanten, bara ett par kilometer upp längs Guadalquivir, där floden är bred och vattenrik. Precis mitt emot Sanlúcar ligger Doñana, som är en av Spaniens mest berömda nationalparker. Man kan besöka Doñana genom att segla från Sanlúcar med en liten färja. Men Sanlúcar har i sig själv många intressanta saker att bjuda på, så vi tar oss västerut för att inandas den friska luften från Atlanten och smaka en äkta manzanilla. För Sanlúcar är även känt som hemstad för några av de största och finaste sherryhusen.
Man kan säga att Sanlúcar de Barrameda ”behärskar” Guadalquivirs mynning på tröskeln till Atlanten. Staden hade därför en viktig roll för världshavsseglare, då många upptäcktsresor utgick därifrån. Det gällde t ex för Magellans expedition, som utgick från Sanlúcar 1519.
De flesta människor har hört talas om Magellan, då hans expedition var den första som gjorde en världsomsegling och därmed äntligen bevisade att jorden är rund. Magellan var portugis men sändes ut som kapten för en spansk expedition, betald av den spanska kungen, så han seglade alltså under spansk flagga. Magellans expedition var inte menad att segla jorden runt, det var en ren tillfällighet då de bara seglade västerut för att hämta kryddor från Indien. Portugiserna hade nämligen monopol på att segla söder om Afrika varför spanjorerna fick lov att hitta nya vägar till de eftertraktade kryddorna. En skeppslast fylld med kryddor kunde inbringa miljoner, så det var drömmen om rikedom som var drivande. Det fanns bara ett problem – det ligger en hel kontinent mellan Indien och Spanien – som vi alla vet är det Sydamerika. Det hade Magellan inte tänkt på, och det skulle seglas en bra bit söderut innan han kom runt spetsen. Det var genom passagen av Sydamerikas sydspets som Magellan upptäckte Magellansundet, vilket gjorde att man inte längre behöver segla runt det stormiga Kap Horn innan näsan återigen riktas norrut. När expeditionen nådde ut i det stora havet väster om Sydamerika namngav Magellan det ”Mar Pacífico” – Stilla havet.
När Magellan drog ut till havs hade han 265 besättningsmän ombord på tre skepp. Av dessa var det bara ett av dem, skeppet Victoria, som återvände till Sanlúcar, tre år efter avfärd. Av besättningen var det enbart 18 personer som kom tillbaka. De övriga, av dessa även Magellan själv, hade dött under resan av sjukdom, myteri eller stridigheter med infödingar (skeppen gick ju i land för att samla in proviant). Magellan omkom i en strid med infödingar på Filipinerna. Därefter blev spanjoren Juan Sebastian Elcano utsedd till kapten i hans ställe och seglade hem Victoria i Sanlúcar i september 1522. Det var naturligtvis en triumf som Sanlúcar fortfarande stoltserar med.
Även om det är långt kvar till år 2019 har Sanlúcar redan påbörjat förberedelserna inför den stora festen då de firar 500 år sedan Victoria återvände. Festen kommer att pågå i tre år – mellan 2019 – 2022. Ja, man kan verkligen säga att de är i full fart med förberedelserna redan nu för på stadens hemsida: www.sanlucardebarrameda.es kan man redan läsa om den. Och så kan man redan nu göra en stadsvandring där de 500 åren är temat. Och det ska vi naturligtvis göra.
Vi parkerar lite under stadens turistkontor på Avenida Calzada Duguesa Isabel och vill man hitta runt är det ett måste att gå in och få en stadskarta. Vi börjar med att gå ned mot floden, för vi är hungriga. Nere till höger vid flodbredden ligger Pórtico de Bajo de Guia, och här ligger restaurangerna likt pärlor på ett snöre nere vid floden, och av naturliga skäl finns det mycket fisk på menyerna. Vi beställer lite olika ”para el centro” och sticker till andra intressanta rätter, medan vi sitter och lutar oss mot en mur i lä, för det är januari när vi är här så luften är kall, men solen värmer gott. Till maten dricker vi en flaska manzanilla av märket Solear, som tillverkas här i Sanlúcar. En manzanilla är en god sherrysort, som inte är lika torr som fino, men som fortfarande har fin smak. Ja, den träffar gommen med kraft och då alkoholhalten är 15 procent ska man inte dricka för mycket av den. Men gott är det.
Och nu ska vi ut på den hisnande stadsvandringen, som vi har hittat genom stadens hemsida under fliken ”Qué hacer” (vad finns det att göra), ”Rutas Aconsejadas” (rekommenderade rutter) – här valde vi ”Ruta de la primera vuelta al mundo” (rutten för den första världsomseglingen), som vi skrev ut hemma. Denna rutt är ca 6 km och tar oss runt staden så att vi kan få se allt det där som har med världsomseglingen och den efterföljande handeln med Sydamerika att göra. Rutten börjar precis här vi ätit. Här finns nämligen ett slags solur som markerar ”legua cero” eller ”mil noll”, alltså utgångspunkten för världsomseglingen.
Nu följer vi bara rutten som tar oss till det centrala torget ”Plaza del Cabildo”, där vi på bibliotekets sidomur kan se fina färgade kakelplattor, som visar turen för världsomseglingen, porträtt av Magellan och Elcano, samt en lista med namnen på de 18 män som kom tillbaka. Här står vi ett tag och låter tankarna ta ett varv runt jorden…
Rutten tar oss vidare till åtskilliga kyrkor och monument och allting är mycket intressant. Vid en tidpunkt kommer vi till Sanlúcars gamla borg, som är imponerande i sin nyrenoverande form. Det var denna som skulle försvara Guadalquivirs insegling och se till att det inte kom pirater och andra oönskade besök in längs floden, varpå det ju går att fortsätter hela vägen förbi Sevilla och Córdoba. Borgen ligger på kanten till ”el barrio alto”, då Sanlúcar ju har både en lågt och en högre belägen den. Det handlar dock knappast om en höjdskillnad på mer än 20-30 meter. Men när vi går upp ser vi till vår glädje ett sherryhus till vänster: Barbadillo. Det är öppet och vi går in och förser oss med ett par flaskor från deras försäljning. Vi kommer också ihåg att köpa sherryvinäger, för det finns ingen bättre än denna.
Nu går vi längs gatan Luis de Eguilaz och kommer till El Palacio Ducal de Medina Sidonia. Det kanske är någon som kommer ihåg att La duquesa de Medina Sidonia var berömd eller snarare hade rykte om sig för att vara superröd och totalt skandalomsusad, speciellt när hon på sin dödsbädd gifte sig med sin väninna sedan över 20 år tillbaka, tyska Liliane, och till och med testamenterade delar av sin stora förmögenhet till sin älskarinna framför näsan på sina tre barn.
Los duques de Medina Sidonia har alltid bott i Sanlúcar och har inte speciellt mycket med Medinan Sidonia att göra, mer än bara namnet. I flera år har jag velat se detta palats, och här står jag nu äntligen. Och se, det är öppet! Man kan gå in! Det finns ett café där man kan dricka kaffe och äta hembakade kakor. Man kan gå runt i salongerna och beundra utsikten över staden, för palatset ligger på kanten mellan alto och bajo. Man kan dessutom gå ut och beundra även trädgården. Och man kan till och med bo över i palatset, som nu har blivit till hotell. Jag är helt mållös! Om jag hade känt till detta innan vi reste hit hade jag bokat ett rum här över natten, men det har jag alltså inte gjort. Tyvärr. Mer om de fina rummen, som det inte heller är speciellt dyrt att övernatta i (ca 100 euro för ett dubbelrum) finns på: www.ruralduquesamedinasidonia.com. Men det får vi spara till nästa gång. Det verkar som om palatset nu ägs av styrelsen ”Fundación Casa Medina Sidonia”, som har beslutat sig för att släppa in allmänheten för att därmed säkra att palatset bevaras och inte minst Medina Sidonia-arkivet – det viktigaste privatägda historiska arkivet i Spanien. All respekt för det.
Vi fortsätter vår stadsvandring förbi ytterligare ett monument över världsomseglingen samt fler kyrkor och sherryhus. Rutten slutar på ett kapucinerkloster, men det är lite långt dit, och längs vägen når vi fram till vårt hotell, så nu får det räcka. Vi ska bo på det fina nyrenoverade Hotel Abba Palacio de Arizón, lite över centrum. Att bygga om detta före detta palats till ett hotell har tagit åtskilliga år och kostat stora mänger euro, och vi får lov att erkänna att vi är imponerade, speciellt då ett dubbelrum bara kostar 60 euro, dock ingår ej frukost i detta. Se: www.abbapalacioarizonhotel.com. Vi var mycket nöjda, så nöjda att vi till och med åt middag på hotellet, och den var supergod.
Nu är det bara fem grader ute – ja, det är mycket kallt här vid Atlantkusten, mycket kallare än vid vänliga Medelhavet. Det överraskade oss att temperaturskillnaden är över tio grader, men som tur är tog vi jackorna med oss. Så kom ihåg att kylan från Atlanten biter sig fast i dessa trakter i januari, och smyger ända in i benmärgen.
I morgon ska vi segla över Guadalquivir till Doñana. Läs vidare om detta i nästa nummer.
