Gränskonroller, massövergrepp, våldtäktslekar. Främlingsfientlighet, flyktingstöd, gifta flyktingbarn. Jag försöker följa med i nyheterna var och varannan dag, nyheter om politik, ekonomi etc. Nyheter från Spanien, England och Sverige. Hur kommer det sig att nyhetshimlen bara tycks bli allt mörkare? Hur mycket påverkas vi av de nyheter vi hör, beroende på varifrån vi hör dem. Och hur mycket färgas nyheterna beroende på vilka som håller i strängarna bakom nyhetsredaktionerna? Är vi alla marionetter?
I skolan fick jag ständigt höra hur viktigt det är att ifrågasätta det som presenteras för oss. Kritiskt granskande. Finns det i skolan i dag, eller i medievärlden för den delen? Korruption är ett ypperligt exempel, och Spanien har länge utpekats som bäst i klassen i ämnet. Men nu, sakta, sipprar historier fram kring sittande politiker och höga tjänstemän i Sverige. Mellanmjölken håller på att surna ordentligt tror jag. Vi alla vet att man i Sverige, i alla tider, sett mjölk som en livsviktig dryck. Mellanmjölk och lagom kanske förvrider tänkandet hos även de bästa? Tänk om det på varje mjölkpaket skulle redogöras för hur de nyfödda kalvarna slits bort från korna så att deras föda ska säljas på ICA i stället. I industrin är inte djur levande väsen utan bara maskiner. Vi blundar. Vi ser inte heller att så även är fallet med arbetare i industrier i Bangladesh. Och Monsanto sprider sina gifter, överallt, hela vägen in i våra hem, i till och med hygienartiklar som tamponger.
Framtiden, när jag låter tankarna flyga fritt, utvecklingen, kommersen, begären, ser mörk ut.
Det är februari. Årets kortaste månad som ju känns oändligt lång, innan våren börjar och värmen kommer. Ja, för mig är februari också lång i Spanien. Men på samma sätt som folk pimpar sina hem, bilar, naglar – you name it, är februari utmärkt till att pimpa vardagen. Och min nya utmaning är att göra det utan att det ska kosta pengar. Det är faktiskt lättare än man kan tro. Sann må-bra-feeling, skratt och leenden kostar ingenting, i alla fall inte mycket. Den värld som vi känner i dag skulle kollapsa om kommersen minskade. Men jag är en av dem som har fått nog av den. Hetsen på prylar är inte attraherande, det är däremot en hållbar livsstil. Därför styr dotra och jag stegen till lekparken om eftermiddagen, där jag klättrar runt lika mycket som hon. Gissa om vi har roligt tillsammans! Och vet du vad – att släppa fram leksinnet gör under för välmåendet. Att det sedan sprider leenden hos folk som går förbi, som säkert tänker att jag är helt tokig, det är bara en bonus. Vi myser också på bibliotek. Vi tycker speciellt om att ta fram en massa böcker varefter vi hittar en lugn hörna där vi sätter oss ned. Men vi läser inte. I stället skapar vi historier tillsammans med hjälp av bilderna i sagorna. Och i den stilen fortsätter vi.
Samhället i allmänhet är expert på att tala om för oss vad som är accepterat att göra eller inte, med hänsyn till vår ålder. Men att använda fantasin på ett barns nivå, vilket jag har fått lov att lära mig på nytt, både skingrar tankarna och är avslappnande. Inte underligt att målarböcker för vuxna gör succé.
Kanske är det så det ska göras? Att vi ska ägna oss mer åt vår egen lilla värld och hitta lycka från de mest enkla i vardagen.
Och så har vi Alla hjärtans dag, säga vad man vill om det; kommersiellt jippo, ja, det kanske det är, men jag tycker om denna dag. Men i stället för att springa runt och köpa allt det som samhället (igen) säger åt oss att köpa till partners, familj, vänner etc. är det kanske en idé att tänka efter vad annat vi kan göra med denna dag. Hur kan vi visa dem vi bryr oss om att vi verkligen tycker om dem, utan rosor, choklad och parfymer? Tänk på det. Jag kan nu inte avslöja mina planer för 14 februari, då blir det ingen överraskning, men att verkligen se dem vi bryr oss om, är en bra början, tror jag.
Glad Alla hjärtans dag!
Sara Laine
