Jag satt för några dagar sedan och skrev en artikel som skulle fylla denna sida. Den handlade om två eländiga diskussioner som jag upplevt den senaste veckan. Den ena handlade om spanjorers telefonvanor – att presentera sig eller inte presentera sig när man ringer någonstans. Min åsikt är att det är oförskämt att inte presentera sig medan min vän då tyckte att jag, genom att säga så, förolämpar hela den spanska befolkningen. När det var sagt vägrade min vän lyssna på min vidare förklaring om att det spelar ingen roll vilken nationalitet man har – jag tycker att det är oförskämt oavsett vilket. När han vägrade lyssna valde jag att ta hand om disken i stället. Den andra diskussionen handlade om hur bra jag tycker att det är att Frankrike har infört nya normer när det handlar om deras organdonationsregister – att nu är alla med som donatorer och vill man inte donera så måste man anmäla detta. Det är alltså tvärtemot hur det fungerar i Sverige. Och även här fick jag på käften, men denna gång av en väninna, som för ingenting på hela jorden tycker att det är rätt att ”tvinga” människor till organdonation, och plötsligt kallades jag självisk för att jag tycker det. Varefter jag satt som ett stort frågetecken och fullständigt tappade lusten att föra något vidare samtal alls.
Är folk allmänt trötta i slutet av januari? Jag tycker mig uppleva negativitet överallt, inte bara i nyheter och massmedia utan även när jag betraktar relationer i min omgivning. En annan väninna suckade djupt en dag och grämde sig över att livet var så mycket lättare innan hon var gift.
Är det vintermörkret som påverkar även här i Spanien? Dum fråga, självklart påverkar det oss, svara jag mig själv. Och säkert är att negativiteten runtomkring oss, från öster och väster, också påverkar oss. Det fokuseras för lite på positiva händelser. Jag har inte längre lust att diskutera om någon har rätt eller fel när det kommer till åsikter – du tycker en sak, jag en annan – bra, färdigdiskuterat, slut.
Jag har beslutat mig för att februari blir en tyst månad. Vi väljer våra strider och just nu väljer jag ingen strid alls. Och för att undvika strid är jag tyst. I stället väljer jag att lägga fokus på mitt egna välmående. Jag tar ”jag-tid”, jag tar ”time out”. Jag tror att december och januaris alla sociala sammankomster har sugit musten ut mig, liksom all negativitet i världen. Vad jag än har läst har det varit fyllt med hat, hat och hat. Nu vill jag bara fokusera på glädje och positiva saker, mig själv och naturligtvis min sambo och dotter.
I går hade jag en och en halv timme bara för mig själv. Jag snörde på mig joggingskorna och gav mig ut, precis innan solen började gå ned. I hörlurarna spelades först The Verve med Bitter Sweet Symhony och sedan Coldplay med blandade låtar från deras tidiga album. Först tänkte jag bara ta en enkel promenad men ju längre jag kom desto mer taggad blev jag på både backar och fart. Det slutade med att jag satt mig helt utmattad, men samtidigt fylld med ny energi, och stretchade på stranden i solnedgången. Då kände jag att det är just detta jag behöver just nu. Koppla bort omgivningen och fylla atmosfären i hela mitt hem med lugn och ”vi-bara-familjen”-känsla. Jag känner att det är dags att detoxa själen och bara släppa in en massa ljusa tankar och känslor.
Så nu är det bestämt, februari = tysthet = detox för kropp och själ. Det blir en månad med massa fräscha nypressade juicer – ja, jag har ju fått mig min dagliga juice i snart ett år och det är fantastiskt hur stark jag känner mig, och hur loj jag blir när jag slarvar – och meditation, för att rensa även sinnet. Och så har jag bestämt mig för att slita ut mina joggingskor – dotra har lärt sig cykla så det är bara att hänga med när hon ska ut och upptäcka världen på två hjul.
Fyll februari med vänlighet och positiva tankar
Sara Laine
