Det händer mycket överallt just nu tycker jag. Bland annat mässlingsutbrott i Sverige samt Trump som avvisade Merkels handskakning första gången har diskuterats i min omgivning. Trumps attityd är bara så pinsam och oprofessionell, det är skrämmande.
Till det allting som sker här i Spanien, som ni kan hänga med i varje vecka i En Suecos nyhetsmail, och en sådan lokal sak som att Avenida Clemente Días Ruiz i Fuengirola nu är färdig, första fasen i alla fall. Det har varit en mars fylld av både mer och mindre intressanta diskussioner, både öga mot öga, på nätet och i media i kring denna avenida. Dock verkar många inte alls förstå varför kommunen satsar pengar på en gata som verkar som infartsled till Fuengirola och menar att det är slöseri med pengar. Det kan jag överhuvudtaget inte förstå. Det är ju fantastiskt att Fuengirola kommun äntligen tar tag i och börjar rusta upp staden – det har den verkligen behov av! Nästa steg hoppas jag blir saluhallen och busstationen, båda riktiga skamfläckar som håller på att vittra sönder.
Och så är påsken på intågande. En mycket viktig högtid i det katolska Spanien, och en högtid som jag fascineras av. Jag beger mig gärna ut i folkvimlet med dotra på axlarna och rycks med av stämningen. För mig handlar det inte om någon religiös aspekt över huvud taget, men den nästan magiska stämningen, den fängslar mig. Jag känner likadant när jag närvarar vid en katolsk mässa – det är sångerna, de levande ljusen, rökelserna och dunklet. Jag lockades av det redan när jag var barn, och när familjen bilade genom Europa hade mina föräldrar fullt upp med att följa med mig in i alla kyrkor vi passerade. Och dotra verkar dela min fascination, så det blir vår mamma-dotter-sak nu till påsk – att gå och se påskprocessionerna tillsammans, besöka kyrkorna samt tända ljus.
Om vi så återgår till mässlingsutbrottet i Sverige, som väkt mina funderingar kring den allmänna frågan om vaccineringens vara eller icke vara. Jag har ofta bestämda åsikter, och jag sticker inte under stol med dem, men i detta fall, i vaccineringsfrågan, så måste jag säga – jag vet inte. Det gör jag verkligen inte. Jag vet inte om jag är för eller emot det ena och det andra. Är jag en ja- eller nejsägare. Och detta gör mig förvirrad. Vi har genom åren fått lära oss att barndödligheten är så låg här hos oss i väst tack vare allmänna vaccinationsprogram och det är det mest naturliga i världen att vaccinera sig. Men är det så? Hur påverkar vaccinationer generationer på längre sikt – för inte är det väl många som ifrågasätter innehållsförteckningen, liksom många i dag gör på de matvaror vi stoppar i oss. Skulle vi spruta i oss vaccination om vi visste vad innehållet är? Läser man på via myndigheter är vaccin helt ofarliga utan ”påvisbara effekter”, men titt uppdateras media med fall då personer påstås lida av biverkningar, ibland så illa att personen inte kan gå, att hjärtat inte verkar optimalt och liknande. Motståndare hänvisar till myndigheter som köpta av läkemedelsbolagen och menar att det bara handlar om pengar och i slutänden inte alls om folkhälsan – liksom diskussionen om vad som egentligen kan läka cancer. Men tack vare vaccinationsprogrammen ser vi ju inte skymten av polio, difteri, mässling m.m. ja, några enstaka fall. Så någonting gott måste ju vaccinering föra med sig. Eller? Ökar inte antalet barn med särskilda behov i samhället? Kan detta vara en följd av den allmänna vaccineringen av de små? Helt ärligt, jag vet inte vad jag ska ta ställning till – liksom när vi reser till fjärran länder, ska man ta vaccinationerna som rekommenderas eller inte? Jag har alltid gjort det tidigare. Och vilken fara ställer vi vår omgivning i om vi väljer att inte vaccinera? Är detta en fråga att vara självisk i eller att se det som ett samhällsansvar att vaccinera sig och sina barn – för att motverka att i dag mycket ovanliga sjukdomar kommer tillbaka?
Ni läser mina resonemang. Och ni kan säkert lista ut vad min läsning kommer att handla om när jag får en stund över nu i påsk.
Glad påsk
Sara Laine
Av Sara Laine
