Spanska solen ger guldkant på livet som pensionär

Denna månad letar vi oss in i hjärtat av Fuengirola, till ett mycket speciellt bostadsområde som började byggas 1968. Området heter Pueblo Lopez och är i dag ett av de mer eftertraktade bostadsområdena i staden och här ser det ut, just som namnet uttrycker, som i en liten vit by. Här bor Monica Almqvist, som vänligt hälsar oss välkomna.

 

Jag har först tänkt tala med henne om livet som pensionär i Spanien men när jag kliver in fylls jag av beundran över den stil hon har skapat i sitt radhus – här möter Sverige verkligen Spanien.

”Känslan i ett hem ligger i de små detaljerna, de skapar hemtrevlig värme”, förklarar Monica när jag tar mig friheten och följer med henne in i köket för att ta mig en nyfiken titt. Hon berättar att huset var, det hon kallar, ett ”råttbo” när hon köpte det, och det första hon tog tag i var att byta ut och renoverat allt. Gamla intetsägande stengolv byttes ut mot fina, rustika spanska terrakottagolv i hela huset, som läts fortsätta ut på den prunkande pation. Ytterdörrar och fönster byttes ut mot nya i trä, i traditionell stil. Väggarna inne målades mjukt vita och alla lister samt trädetaljer målades i kulturhantverkarnas linoljefärg bruten i en svag grön nyans. Tvättmaskinen flyttades från köket upp det omkaklade badrummet, där även det relativt småkvadratiska kaklet noga valdes för att återge en gammeldags känsla. Och detsamma kan sägas om de båda sovrummen där lantliga tyger, som för tankarna till Sverige, skapar hemtrevnad i de vita rummen. Köket är inte stort men mycket funktionellt. Där det tidigare helt saknades fläkt lät Monica mura in en och med skåpsdörrar i brutet vitt, halvhöga gardiner i fönstret, ett porslinsskåp i trä som är vackert arrangerat med vitt porslin målat med små blå blommor samt även vackra dryckesglas är köket fulländat. I vardagsrummet står ett rustikt träbord samt en gammeldags soffa med sköna plädar och dynor framför den öppna spisen och i läshörnan en länstol, som hunden Chanel trivs gott att sova i. Och pricken över i:et är tavlorna på väggarna, som påminner alla som stiger in i huset att det finns en sann svensk själ som bor här.

Jag tittar på Monica över tekoppskanten. Hon har barnbarn och två döttrar i Stockholm, samt syskon, och så bor hon själv här i Pueblo Lopez. Jag funderar på om det aldrig blir ensamt.
Jo, det kan det visst bli, men inte så att hon mår dåligt av det. Monica säger att hon tror att ensamheten nog skulle vara större i Sverige, för här, på den spanska sydkusten, tillåter ju klimatet att hon rör sig mer utanför hemmet.
”Jag träffar människor varje dag! Jag vaknar tidigt, men ligger kvar i sängen tills grannarna går till jobbet. Då går jag ned och äter frukost varefter jag går ut med hunden en halvtimme. Sedan tittar jag lite på tv, äter en lättare lunch och så går jag ut igen och är sällan hemma före klockan fem. Och jag träffar alltid folk när jag är ute! Ibland går jag till stranden, andra gånger till en restaurang vid en grön park, där hunden får springa och leka. På vinterhalvåret är det ju tillåtet att ha hundar på stranden också, naturligtvis under kontroll, och då är vi givetvis där vid underbara Medelhavets strand”, berättar Monica. Hon säger att hon faktiskt bara ser fördelar med sitt liv som pensionär i Spanien: ”Det är lite billigare att leva här men framför allt ljuset gör mig glad och de flesta jag möter är glada.”

 

Så sammanfattar hon det kort och gott med orden: ”Att vara pensionär här är mer värt än att vara pensionär i Sverige.”

Monica hade aldrig en dröm om att flytta till Spanien mer än att hon skänkte det en tanke när hon en gång läste en artikel om ett pensionärspar som hade köpt sig en finca här i trakterna.
”Då tänkte jag att jag en dag, om jag blir uttråkad, skulle flytta just hit. De berättade om ett så härligt liv”, minns Monica.

 

Hon kommer från en familj med en stor syskonskara och växte upp mitt i Bovallstrand. Uppväxten var bra och efter realskolan studerade hon textil på universitetet i Uppsala, under institutet Seminariet för huslig utbildning. Hon blev textillärare, för hon tänkte att hon den dagen hon fick barn ville ha möjlighet att vara hemma med dem när de hade skollov. Och hon kom att arbeta som textillärare i Stockholmsområdet ända tills hon flyttade till Spanien, och här jobbade hon också ett tag på Svenska skolan i Fuengirola, när den låg i centrum.

 

”Men jag kom inte hit för jobbets skull, det var bara en ett vikariat. Orsaken att jag kom hit var att jag blev bjuden på en fest till Marbella och där, medan de flesta andra spelade golf på dagarna hyrde jag bil med en vän och vi körde upp i bergen. Jag tyckte det var så vackert, och så tänkte jag att jag ville prova att bo här”, berättar Monica. Hon talade med döttrarna om tanken och det blev så starten på hennes liv i Spanien, året var 1999.

 

”Med mig när jag flyttade hade jag yngsta dottern, som började på gymnasiet i Svenska skolan. Hon tog faktiskt studenten där innan hon fördjupade sina spanskstudier på Málagas universitet. Nu bor hon i Stockholm hon är arkitekt. Även äldsta dottern bor där, hon är advokat. Själv sålde jag mitt hus i Stockholm och efter ett år i Spanien köpte jag ett hus i Los Boliches”, berättar Monica.

Så varför möter jag Monica i Pueblo Lopez och inte i Los Boliches, i det fina tvåvåningshuset hon hade där? Jo, tiderna förändras och med åren köptes och revs husen i området där hon bodde för att ge plats åt höghus, och en dag var hon inbyggd. Valet blev att sälja och så landade hon Pueblo Lopez.

 

”I dag kan jag inte tänka mig att flytta tillbaka till Sverige. Jag har fotfästet här. Här kan jag gå ut alla tider på året. Vad skulle jag göra i Sverige, speciellt nu vintertid när det är kallt och mörkt? Sitta inne, själv? Men så stundar en av årets största högtider, då kan jag känna att det är långt till döttrarna. Vid sådana här högtider går jag gärna till Svenska kyrkan. Förövrigt händer det alltid saker här i Fuengirola, och förutom kyrkans aktiviteter har också bland annat AHN många gånger t ex intressanta föredrag”, säger Monica. Hon funderar ett tag och så säger hon avslutningsvis: ”Jag är ung i sinnet, sover mycket, tränar periodvis och ser till att omge mig med positiva människor. Jag går här i huset och fixar och donar – det finns alltid saker att göra i ett hus. Jag är glad för det jag har, det är inte mycket, inte heller här kommer man långt på en liten svensk pension, men jag blir glad för småsaker.”

Av Sara Laine, sara@norrbom.com