Är ni okej?
Det har hänt mycket i Spanien under de senaste 20-30 åren, på både gott och ont. Det är saker som tar för lång tid. Och det är saker som kunde göras bättre. Men ser vi till helheten och samtidigt sneglar mot övriga medelhavsländer (Portugal, Italien och Grekland) har Spanien avancerat mycket. Riktigt mycket. Dock, under det senaste året eller två, har vi dessvärre stagnerat en del. Arbetslösheten sjunker inte i samma takt som förr, utfärdandet av bygglov har minskat markant och nya stora landstäckande reformer och projekt får man leta länge efter. Det finns säkert flera orsaker till detta men den politiska blockaden är omöjlig att komma runt.
Jag har inga problem med att erkänna färg. Problemet är att vi i dag delas upp i rött och blått eller som höger- eller vänsterorienterade. Det är gammalmodiga och fyrkantiga beteckningar som placerar in oss i några likgiltiga och föråldrade fack. Att kunna och vilja någonting är det enda som räknas – även inom politiken. Det gäller inte minst nu när Spanien står inför stora utmaningar: osäkerheten om Kataloniens tillhörighet sätter fortfarande käppar i hjulet på loket för den spanska ekonomin. Politiken kring det ökande antalet immigranter som väller in över kusterna är tvetydig. Underskottet i de offentliga budgetarna ligger fortfarande en bit ifrån den bestämda gränsen i EU, och så minskar den höga arbetslösheten nästan ingenting längre – inte heller sommartid.
Det är uppenbart, Spanien har behov av en stark regering och ett starkt projekt. Det är inte lätt när man tittar på de ”röriga” valresultaten. Men valet den 28 april gav oss klarhet och hopp, som vi inte sett sedan 2011. Med totalt 180 mandat har socialistpartiet PSOE och Ciudadanos absolut majoritet och därmed alla kort på handen för att bygga vidare på och utföra det projekt som de två partierna skakade hand på 2015. Men nej… för återigen går små dispyter och stora egon före nationens intressen. Då de två partiledarna Pedro Sánchez och Albert Rivera inte kunde samla majoritet år 2015 utlystes det nyval år 2016, där Partido Popular blev den stora vinnaren. Nu valde Rivera att stötta Rajoy och Partido Popular för att lösa dåtidens politiska blockad. Det har Sánchez aldrig förlåtit honom för – och detta trots att de två inte hade tillräckligt med mandat till någonting alls. Det har de å andra sidan nu, men ingen av dem kan lägga dåtidens synd bakom sig.
Pojkar – är ni okej?
Bakom er har ni era partier, era medlemmar och väljare. Framför er har ni en hel befolkning. Ni representerar de två partierna som rent politiskt ligger närmast varandra i parlamentet. Hur kan ni ”pausa” hela nationen på grund av gammalt internt groll? Vi har alla våra konflikter, glädjeämnen och besvikelser här i livet – både arbetsmässigt och privat. Och vi måste alla förlåta, kompromissa och göra våra uppoffringar för att gå vidare. Det gäller även er.
Att det nu pratas om nyval till november är helt groteskt. Ett val kommer knappast att förändra den politiska bilden speciellt mycket och med fem parlamentsval på tio år kommer vi sätta en nivå för politisk instabilitet som inte ens italienarna kan följa.
Ni måste se till att komma igång och tänka framåt. Vi får inte fastna nu. Både Spanien och spanjorerna förtjänar bättre. På både gott och ont har det hänt mycket i Spanien under de senaste decennierna – men detta är något av det värsta.
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
