Nästan symboliskt har Jorge, fincans frigående åsna och Marias reskamrat, tagit plats precis vid infarten när jag anländer. Åsnans öron, som hela tiden hänger nedåt, dess skiftande vinterpäls samt det lite härjade utseendet leder tankarna till Nalle Phus åsnevän Ior, som är kroniskt deprimerad. Jorge verkar dock nöjd och glad när vi kommer närmare och han kommer också nyfiket fram som för att hälsa mig välkommen.
Det var ett sprucket förhållande och ett behov av att rensa tankarna som fick Maria att komma till Spanien 2014.
”Jag hade tidigare rest i Latinamerika så jag kunde redan lite spanska. Då jag inte hade råd att resa till just Latinamerika för att vandra valde jag en vandringsled som gick från Spanien till Portugal i stället”, ler hon och tillägger att hon började vandringen med 20 kg packning. Men snart upptäckte hon att det blev tungt och när hon inte orkade längre kom hon på att hon skulle köpa en åsna som kunde hjälpa henne att bära. I Albacete köpte hon så åsnan Jorge som fick rollen som ”packåsna” och tillsammans gav de sig ut på det okända äventyret.
De två månaderna som Maria och Jorge var ute fylldes med praktiska utmaningar och oförglömliga upplevelser.
”Varje dag när jag vaknade var jag spänd på vad just den dagen hade att bjuda på och när jag la mig i sovsäcken om kvällen hade jag en känsla av att jag var världens lyckligaste människa”, berättar Maria, som för det mesta nätter sov i sitt medhavda tält. Dock hände det rätt ofta att hon bjöds hem till folk för att både äta och sova, och under sin vandring upplevde hon en enorm gästfrihet: ”De jag sov hos kände ofta någon som kunde inkvartera mig i nästa by”, ler hon.
En av dem Maria mötte längs sin vandring var bergsbonden Manolo och sedan dess har både hon och Jorge flyttat in i Djurlyckolandet (närmare bestämt heter fincan Dyrelykkeland, gården har nämligen fått ett danskt namn då Maria är dansk), där Maria tar hand om djuren.
Herdeflickan och bergsbonden
SKRAP, SKRAP, SKRAP, låter det när vi kliver in i den lilla inhägnade trädgården till Maria och Manolos finca. Det är gårdens gosiga gås som efter lite ihärdiga försök lyckas övertala En Suecos utsända om att klia henne under det tjocka dunet.
Utöver gäss finns det får, getter, åsnor, höns samt en häst och en ko, och naturligtvis vallhundar.
”Lamm har vi året runt. Ibland behöver de födas upp med flaska och andra gånger placeras de ut med getterna om fåren inte ger tillräckligt med mjölk”, berättar Maria, när vi går in i stallet till fåren. Dessutom har Maria själv fött upp en del av gårdens får med flaska.
Maria lärde känna Manolo under sin resa från Spanien till Portugal. Åsnan Jorge, som är i sin tredje ålder, hade nämligen svårt att klara av de sista 200 km av vandringen. Manolo, som Maria hade mött i Villaharta, där pilgrimsvandringen går förbi, kom till hennes undsättning med en pigg åsna och tog med sig Jorge till sin finca, så att Jorge kunde får en välförtjänt vila. Nu bor alla tre på fincan, dit det även kommer flera andra djur.
”Manolo köpte 200 får, för som han sa ’Nu har jag en herdeflicka, så nu saknar jag bara fåren’”, ler Maria, som med sina vandringsstövlar och läderhatt begraver alla föreställningar om herdeflicka och söta kjolar. Denna herdeflicka tar sin uppgift på allvar!
La pastora danesa
I dessa trakter känner folk Maria som ”la pastora danesa” eller helt enkelt som ”la danesa”. Det är nämligen ingen bland lokalbefolkningen som missat att Maria vallar får. Kvinnliga fåraherdar finns det inte så många av och bestämt inte någon skandinavisk fåraherde. Maria vallar de 200 fåren varje dag, och för ett par år sedan vallade hon och tre manliga herdar inte färre än 2 000 får och 100 getter hela 600 km från Cuenca till Andujar.
”De 100 getterna var helt klart besvärligast!”, skrattar Maria och fortsätter att berätta om upplevelsen: ”Under alla de 36 dagar som det tog att gå sträckan blev det bara en enda dusch. När mina manliga herdekollegor skulle byta strumpor, ca en gång i veckan, kastade de rätt och slätt de gamla strumporna på elden. Det var en stank som jag aldrig glömmer.” Maria ler igen och fortsätter med en lite mer allvarlig ton: ”På väg från Cuenca till Andujar måste man gå igen flera städer. Det gör man på så kallade ’vía pecuarias’, detta är vägar som är speciellt anlagda för djur och där djur har förtur. Det är ganska fint när man tänker efter.”
Djurlyckoland
På fincan erbjuder Maria nu åsneturer till dem som vill ge sig ut på en eller flera dagars vandring, med eller utan guide (men alltid med ”livlina” dygnet runt). Den andalusiska delen av pilgrimsvandringen ”Camino de Santiago” går nämligen direkt igenom Villaharta. Faktiskt finns det en fin kilometersten med det karaktäristiska pilgrimsmusselskalet som visar att man befinner sig på pilgrimsrutten precis utanför fincan.
Denna del av pilgrimsvandringen heter ”Camino Mozárabe” och Maria önskar att andra kan komma för att uppleva känslan av att pilgrimsvandra i naturen i sällskap med en åsna.
Kortare utflykter på bara några timmar är också möjligt.
När jag säger hej då till Maria och Manolo (samt Jorge och alla de andra) kommer en bil uppkörande på gårdsplanen. Det är en lokal familj vars barn, med förväntansfulla blickar, frågar om de får se lammen som fötts under natten. Hos Djurlyckoland finns plats för alla.
Praktisk information
Djurlyckoland ligger 30 km norr om Córdoba. Se
www.dyrelykkeland.com för mer information om rutter med åsnor, om att komma ut och valla in fåren med ”la pastora” eller hitta dem på Facebook, där du kan följa med i hur fåren blir klippta, när det görs getost samt när det är dags för hundvalpar, åsneföl m.m.
