Tio kommuner önskar lagra kärnavfall

Industriministeriet vill bygga ett lager för förvaring av högradioaktivt avfall. Det skall kunna lagra avfall i omkring 100 år. Detta beslut strider dock mot regeringens löften om att inte bygga fler atomkraftverk. Man vill också gradvis stänga de existerande atomkraftverken.

Tio kommuner har ansökt om att få bygga ett lager för atomavfall. Industriministeriet har lagt ut det på entreprenad, och som skapat mer uppmärksamhet än valet mellan årets melodifestivalkandidater. Senaste ansökningsdagen var den 1 februari.
Lagret heter ATC (Almacén Temporal Centralizado), populärt kallat ”gravplatsen”. Trots dess öknamn menar de tio kommunerna att kärnkraftsavfallslagret kommer att skapa liv, eller omsatt till dessa tiders mest värdefulla valuta – arbetsplatser.
Flera av kandidaterna är små kommuner, den minsta, Torrubia de Soria, har endast 80 invånare och hoppet är att ett avfallslager kommer att locka fler människor eller i alla fall stoppa avfolkningen.
Å ena sidan är alltså bekymret om det radioaktiva utsläppet och å andra sidan är frågan om huruvida byarna i det hela taget kommer att överleva. Men, menar motståndarna till ”gravplatsen”, det är ett tecken på total desperation att man ber om att få ta hand om högradioaktivt avfall.
Det har varit lika stor oenighet på båda sidor av det politiska spektrat. I en kommun röstade PP mot, eftersom förslaget kom från en politiskt oberoende byrå, i en annan var det byråmedlemmar från PP som skickade in ansökan. Ordförande för ett par av de lokala föreningarna hotar med att anmäla författningsdomstolen, då de menar att en högradioaktiv avfallsplats bör vara en regional och inte en kommunal fråga. Även gröna organisationer har gått ihop för att opponera till Europaparlamentet över det sätt som industriministeriet har skött entreprenaden av ”gravplatsen”.
Det finns redan en enkel ”gravplats” i Spanien, som ligger i El Cabril (Córdoba), men denna kan bara ta emot lågradioaktivt avfall. Det högradioaktiva avfallet ”exporteras” till Frankrike och England och utgiften för det, menar industriministeriet, bör sparas och pengarna investeras i Spanien.
10 miljoner euro kommer att betalas ut som ”hyra” till den utvalda kommunen, och det kommer skapa cirka 300 arbetsplatser på det nya ATC. Den skall byggas efter en holländsk modell och kan lagra avfallet i omkring hundra år men avfallet skall egentligen kapslas in i omkring en kvart miljon år för att inte vara skadligt. Förhoppningen är att vi inom de närmsta hundra åren har lyckats uppfinna längre förvaringsmetoder.
Har man atomkraftverk ska man väl också hantera sitt avfall själv. Men att man vill bygga ett lager nu, strider mot regeringens löfte om att gradvis stänga de existerande kärnkraftverken.

Ambivalent kärnkraft
Spanjorerna har ett ambivalent förhållande till kärnkraft. När andra länder bygger nya kärnkraftverk finns det inga planer på att göra detsamma här. Fram till parlamentsvalet 2004 lovade José Luis Zapatero och det samlade PSOE, som bekant vänt, att stänga landets kärnkraftverk. Detsamma gällde på partiets manifest 2008.
Kärnkraftverkens nycklar skulle inte smidas om från den ena dagen till den andra, men, lovade man, de skulle läggas ner efterhand som licenserna för framställningen av denna på alla sätt explosiva energiform, löper ut.
Motståndare till kärnkraften tyckte att det lät väldigt bra. Supporterna blev mer besvikna.
I fjol gav dock regeringen trots allt klartecken till att skjuta upp stängningen av landets äldsta, operativa verk, som ligger i Santa María de Garoña i Burgos-provinsen. Fyra år på respirator fick verket, vilket betyder att det kommer att fungera längre än de 40 år, som det ursprungligen blev konstruerat till att kunna vara.
Oppositionsledare Mariano Rajoy (PP) har besökt verket i Garoña och han lovade att om han vinner valet 2012 kommer verket hållas öppet ännu längre. Kärnsäkerhetsplanen, Consejo de Seguridad Nuclear, har också bedömt att verket är säkert nog för att kunna fungera i upp till ytterligare tio år.
Efter förlängningen av Garoña förväntar sig ingen att regeringen skall stänga något av verken, även om alla öppningstillstånden för verken i Almaras, Vandellos, Ascó och Cofrente löper ut före valet 2012. Och blir det ett regeringsskifte, vilket mycket tyder på, bevaras de så länge som över huvud taget är möjligt. Utifrån den synvinkeln ger det mening att bygga en egen ”gravplats” till det högradioaktiva avfallet. Den lyckosamma(? lucky) kommunen blir vald i juni.

Dessa 10 kandidater (två har sökt tillsammans) vill lagra kärnkraftsavfall
• Torrubia de Soria (Soria).
• Zarra (Valencia).
• Ascó (Tarragona).
• Villar de Cañas (Cuenca)
• Yebra (Guadalajara)
• Albalá (Cáceres)
• Villar del Pozo (Ciudad Real)
• Congosto de Valdivia (Palencia).
• Santervás och Melgar de Arriba (Valladolid), har ansökt ihop.
Anläggningen får en kapacitet på 6.700 ton. Det kommer att ta fem år att bygga det.

Statens gods till försäljning
I 1984 började PSOE att sälja ut statens verksamheter. I stort sätt var alla monopoler och många var giganter som Endesa, Repsol, Telefónica och Seat. Fram till 1996 såldes 70 helt eller delvis statsägda verksamheter till ett samlat pris på 13,2 miljarder euro.
Från det att PP kom till makten 1996, startade försäljningen av många fler verksamheter, bland annat största delen av flaggskeppet Iberia. Fram till 2002 såldes det av för 30 miljarder euro, en privatisering som i takt och storlek kan mätas med Thatcher i Storbritannien.
2003 såldes också Grupo ENA (Empresa Nacional de Autopistas) och senare också mindre verksamheter och andelar till ett samlat värde av omkring två miljarder euro.
Statsägda verksamheter ger sällan vinst och RTVE är inget undantag – verksamheten har en skuld på omkring 1,5 miljarder och nu när centrifugalkraften i statens svarta hål har vuxit till futuristiska dimensioner, är det kanske på tiden att sälja ut. Det gör man bl.a. i Grekland, där regeringen själva i år räknar med att privatisera för 2,5 miljarder euro för att kunna betala räkningarna.

Vad är kvar?
Efter ovannämnda försäljning, inte mycket. Och det staten fortfarande äger, är antingen inte interessant för privata köpare eller också ger en försäljning ändå inte mycket utdelning. I andra fall ger en försäljning egentligen oavsett, eftersom verksamheten ändå tjänar i samfundets intresse.

Staten äger t ex fortfarande 5,6 procent av Iberia och en försäljning av denna andel skulle ge under 100 miljoner euro. Här hoppas man dock att den väntade fusionen med British Airways kommer att öka aktiernes värde och isåfall kommer en försäljning bli aktuell.

20 procent av aktierna i Red Eléctrica Española (REE) tilhör också nationen, men en lag säger att staten ska äga minst 10 procent i verksamheten för att därmed säkra tillförseln av elektricitet till hela landet. De restrerande 10 procent har ett värde på 500 miljoner.

Så äger man AENA, som driver landets flygplatser. Många andra länders flygplatser är privatägda och regeringen har då också tänkt tanken om att tillåta privata investorer, såsom Ferrovial, som äger flygplatser i flera andra länder. Man tvekar dock, då AENA ( Spaniens svar på Luftfartsverket) ansvarar för att även de omkring 20 privata flygplatserna (även Madrids och Barcelonas flygplatser får bidrag) hålls öppna, men denna problematik har man i andra länder löst med särskilda avtal och liknande.

Tillbaka är den andel i sparkassorna som snart ligger i en petriskål för nya analyser, nyhetsbyrån Efe, enkla märkvärdigheter som hippodromen La Zarzuela och det nationella lotteriet som varje år ger omkring tre miljarder euro i statskassan, samt RTVE.

José Luis Zapatero menade, innan han blev statsminister, att en tv-station borde privatiseras, medan den andra borde spela den roll som båda i teorin är tilldelade: En offentlig service- och informationskanal, betald av det offentliga.

Skulle orsaken till att inte avyttra RTVE vara en bättre kontroll med bl.a. politisk objektivitet? Knappast. De statligt ägda stationer, som just har fått förbud att sända reklam, är precis lika subjektiva som de privatägda, därför att regeringen som skall fatta beslutet om en försäljning av en av de sista tunga pojkarna, oavsett vad och oavsett färg, vill kunna räkna med samma partiska täckning även i fortsättningen.