Apelsinblomsterrutten – Ruta del Azahar

Denna vackra vandring ligger i El Valle de Lecrín, mellan Motril och Granada, och aningen skamsen måste jag erkänna att det har tagit mig över 30 år att hitta denna fantastiska dal. Men bättre sent än aldrig. Här är det både frodigt och vackert. Dessutom odlas det massor av citroner och apelsiner här. Denna vandring bör helst göras i april, när apelsinträden blommar och sprider sin nästan gudomliga doft överallt till omgivningen. Apelsinblommans doft (som kallas ”azahar” på spanska) är så förförisk att man nästan förs till ett högre universum när man upplever den. Man har gjort försök med att få den på flaska, men det är helt omöjligt. Doften kan bara upplevas ”in situ” – alltså när man står under ett blommande apelsinträd. Så följ med mig nu!

Vandringen börjar i den lilla byn Melegís, vid en trevlig mirador söder om byn, och adressen dit är: Alvirillas de Rondan 36, 18658 Melegís. Man kan parkera precis vid miradoren och mittemot ligger den fina restaurangen Los Naranjos, där vi senare ska äta apelsinkaka, så allt på denna vandring går i apelsinens tecken. Vandringsleden är ordentligt markerad, men skyltarna i sig kan emellanåt vara aningen bristfälliga. Här kan leden ses och laddas ner: https://www.wikiloc.com/hiking-trails/ruta-del-azahar-valle-de-lecrin-31748835

Leden har även ett nummer: SL-A 214, och den kan man också slå upp.

När man har parkerat passar det bra att börja med att beundra landskapet från miradoren. Just när vi är här ligger det massa snö uppe på Sierra Nevada, vilket är en mycket vacker syn.

Vandringen är en rundtur på ca 6 km och den är ganska platt, så vi tar inte ens med oss stavarna.

Vi börjar med att gå uppåt mot byn och det dröjer inte länge innan vi är mitt i den, och vitgröna ränder markerar vandringsleden.

Melegís grundades av morerna men återerövrades av de kristna på 1400-talet. Vandringen leder genom byns centrum och det är både trevligt och mysigt. På Calle Granada går vi förbi kyrkan, som är byggd 1560, och sedan svänger vi till höger och går in i byns centrum. Här måste vi vara uppmärksamma på markeringarna, för snart ska vi svänga till vänster och sedan till vänster igen för att komma förbi den gamla, fina tvättplatsen, som fortfarande används till tvätt i dag. Det löper en kanal bredvid gatan där vi går och över den har det byggts roliga bänkar. Det är en söt och sympatisk gata.

I slutet av gatan kommer vi återigen till Calle Granada, som vi nu följer uppåt till dess att vi kommer till en korsning mellan fem gator. Här ska vi göra en skarp vänstersväng in på Calle Jazmin, och en stor skylt med Ruta del Azahar visar att vi är på rätt väg.

Snart leder vår vandringsled oss ut ur byn och nu börjar apelsinäventyret. På båda sidor av vägen brer fält med apelsinträd ut sig, och vi ser något så ovanligt att träden bär både frukt och blommor samtidigt. I april brister blommorna ut och de är inte bara vackra att se på, doften är rent ut sagt himmelsk. Det är en doft som inte kan jämföras med något annat, det finns inget som den, det doftar helt enkelt gudagott. Och så är synen av ett apelsinträd med både frukt och blommor riktigt ögongodis, särskilt när man ser de vita bergstopparna i Sierra Nevada i bakgrunden. Man måste nästa nypa sig i armen för att se om man drömmer.

Först korsar vi en liten strömmande bäck, Río Torrente, och efter några kilometer korsar vi floden Dúrcal på en bro. Denna flod matar reservoaren Béznar, som vi kommer att gå förbi lite senare. Nu ändrar leden riktning åt vänster och vi följer floden ett tag. Vattnet brusar, bina surrar, apelsinträden doftar, solen skiner, allt är grönt och frodigt och genomsyras av lugn och ro. Det är en vacker vandring som vi går, och framför oss har vi byn Restábal.

På en plats har det satts upp en vägspärr, som anger att man inte får fortsätta, men då det inte finns några andra vägar gör vi det ändå, som om vi inte har sett hindret. Dock stämmer det, för halva vägen har spolats bort av vattenmassor, men det finns tillräckligt kvar av vägen för att man ska kunna gå här till fots. För bilar är dock framkomligheten helt omöjlig.

Nu hittar vi en kant där vi sätter oss för att äta vår medhavda lunch, för man blir hungrig när man tittar på all denna skönhet.

Sedan fortsätter vi och när vi kommer till en korsning ska vi välja vägen till höger, som går något uppåt, och vid nästa korsning ska vi ta vägen till vänster. Hela tiden måste vi vara uppmärksamma på markeringarna med de vitgröna ränderna.

Precis innan vi når fram till Restábal korsar vi floden innan vi går upp mot byn. Vi går dock inte in i den, för jag har gjort det förut och där finns det ingenting att se: kyrkan är stängd, springbrunnen håller på att repareras, det finns ingen butik, ingen bar och gatorna leder bara ut till markerna.

Vi fortsätter i stället längs huvudvägen och korsar återigen floden på en bro. Till höger kan vi skymta Béznar-reservoaren och nu ska vi ta en närmare titt på den. Precis där bron slutar finns det en väg som går ner under bron på vänster sida, och den tar vi.

Nu fortsätter vi rakt fram utmed floden. Sedan när vägen delar sig går vi till vänster, och det går nu lite uppför. Här flankeras vägen av ett lite träräcke. Sedan går det ner mot floden igen, som vi återigen korsar, men den här gången får vi lov att göra det på stenar som har placerats ut bredvid en liten bro som dessvärre är lite översvämmad. Vi lyckas ta oss torrskodda över och fortsätter på en sträcka som är helt plan och därifrån vi har en vacker vy över Béznar, som när vi är här når 80 procent av full kapacitet. Vi ser en häger och andra fåglar, och återigen massa apelsinträd.

Nu börjar leden gå uppför men inte värre än att vi klarar oss fint upp till byn Melegís. Här ser vi restaurangen Los Naranjos till vänster och så är vi tillbaka vid bilen.

Nu ska vi gå in på Los Naranjos och njuta av deras underbart goda Tarta de naranja med apelsinmousse och apelsinmarmelad serverad med vispgrädde.

Vi ger denna vackra vandring 6 av 5 möjliga stjärnor.