El Camino – Den personliga utvecklingsresan

Sedan medeltiden har aposteln Jakobs jordiska kvarlevor lockat miljontals pilgrimer från världens alla hörn till Santiago de Compostela i Galicien. Varje år ger tusentals människor sig ut på hela eller delar av den 900 kilometer långa Caminon, drivna av religiösa, spirituella eller äventyrslystna motiv. En resa som för många blir början på ett nytt liv.

Historien berättar att Sankt Jakob, en av Jesus tolv apostlar, led martyrdöden på Kung Herodes Agrippas I:s befallning 44 år efter Kristi födelse. På spektakulära vis lyckades sju av hans lärjungar smuggla kroppen till Galicien, där han begravdes. Vidare säger historien att Jakob en dag, 800 år senare, visade sig och ska ha deltagit i samt till de kristnas fördel vänt ett dödligt slag mot morerna. Av den anledningen fick han senare namnet Jakob ”Matamoros” (Mordödaren) och belönades med en kyrka i vilken hans grav senare kom att ligga.
Under mer än 100 år menade man att kyrkan vidareförde helgonet Jakobs kraft till de kristna. Dock vända lyckan tvärt när morerna erövrade Santiago de Compostela år 997 och ödelade hela staden.
På 1100-talet fördrevs till slut morerna från norra Spanien och i samband med det började pilgrimerna strömma till Santiago de Compostela och den nya katedralen. Katedralen som hade påbörjats år 1075 men som stod färdig först 1211. Under de följande åren var katedralen ett mycket populärt pilgrimsmål, men reformen år 1517 minskade dess popularitet.

De första pilgrimerna

Medeltidens katoliker hade en hel uppsjö av heliga platser runt omkring i Europa. De tre viktigaste var Jerusalem – där Jesus korsfästes, Rom – där Jesus särskilt utvalde, Peter, led martyrdöden samt Santiago de Compostela – där Jakob ligger begraven. Men medan pilgrimsvandringarna till Jerusalem och Rom sinade efter det 12:e århundradet, för att till slut nästan upphöra helt, kvarstod vandringen till Santiago de Compostela.
I dag finns det flera olika Cominoer som leder fram till katedralen i staden, men den allra mest kända och den mest vandrade är den som sträcker sig från södra Frankrike över till norra Spanien.

De tidigare pilgrimernas utrustning bestod av en kroppslång klädnad med snörning i midjan, samt en kappa. På huvudet bars en bredbreddad hatt som skydd för sol och regn. I ryggsäcken bar de med sig det mest nödvändiga: mat, ett pilgrimspass, pengar, elddon och en flaska eller en ihålig kalabass med vatten eller vin. I handen höll de den ovärderliga pilgrimsstaven som ger stöd på branta stigar, mäter djup i bäckar eller hjälper till vid klättring uppför backar.

Utgångspunkten för dåtidens pilgrimsfärd var den resandes egen hemstad. Majoriteten av pilgrimerna tog sig fram till fots – de mest fanatiska eller djupt troende vandrade barfota eller gick på knä! En del av de mer välbärgade pilgrimerna gav sig ut på pilgrimsrutten till häst och några enstaka transporterades i bärstol.

Förr var det vandringens religiösa aspekt som var den största orsaken till att pilgrimer gick leden, men en del gick turen till Santiago de Compostela som straff – ett straff som förövrigt fortfarande existerar i Flandern i norra Belgien.
På vandringen möttes kristna från olika europeiska länder. De åt vid samma bord, sov i samma rum på härbärgen eller i kloster, lärde sig varandras vanor och språk. Denna blandning av ursprung skapade en för dåtiden helt okänd mångkulturell gemenskap – ett förenat Europa där alla hade samma mål: att nå till Santiago de Compostela.

Den moderna Caminon

Nu för tiden kan man gå Caminon på en mängd olika sätt. En del går hela leden med start i södra Frankrike, en del delar upp den och betar av en sträcka per år, andra börjar precis så långt bort från Santiago de Compostela som de själva känner för. Dagens pilgrimsvandring har i många hänseenden utvecklat sig markant och blivit mycket moderniserad. Det gäller t ex utrustningen som nuförtiden är mycket mer lämpad för en vandring på upp till 900 kilometer. Vandringsskor, väderanpassade kläder och en behaglig ryggsäck har ersatt sandaler med tunn sula, en klumpig kappa och den otympliga ryggsäcken.
Omvänt finns också många saker bevarade från den ursprungliga pilgrimsfärden, t ex sker övernattningarna fortfarande i enkla sovsalar på tidlösa härbärgen, de flesta går Caminon till fots och avslutningen utgörs fortfarande av en ceremoni i katedralen i Santiago de Compostela. Dessutom pekar traditionen på att varje pilgrim går upp till en stor staty av aposteln Jakob och byter ut sin egen hatt till statyns silverkrona och omfamnar den med orden: ”Kära vän, tala väl om mig till Gud”. I dag nöjer man sig dock med en omfamning.

Att gå El Camino är på många sätt och vis en resa i tiden då omgivningarna och naturen på många delar av vägen fortfarande är som de var när de första pilgrimerna gick sina vandringar för cirka 900 år sedan. Smala stigar, svår terräng och en vacker, mångfaldig natur utgör fortfarande inslag längst vägen. Längs vägarna kan det ibland vara långt mellan tecken på civilisation, vilket ger en god möjlighet att uppleva en del av de första pilgrimernas vandringar.

Populärare än någonsin

Sedan 1985 har ett pilgrimskontor, underställt katedralen i Santiago de Compostela, hållit räkning på antalet pilgrimer. Kontoret har noterat att antalet vandrare har ökat från 690 år 1985 till hela 446 038 år 2023! Orsaken till denna explosiva ökning går kanske att förklara i de många behov som El Camino uppfyller. Fortfarande finns det många som går turen av religiösa skäl, många andra ser den som en fysisk utmaning, men det allra största dragplåstret har blivit den andliga upplevelsen som många vittnar om efter slutförd vandring – ögonblick av totalt lugn och ro i sinne och kropp.

Ögonblick då det berättas om fulländad symbios med naturen.