La Plaza - Hjärtat i varje spansk by och stad

”Vi ses på plazan!” Bor du i Spanien har du säkert hört de här orden hur många gånger som helst.

Det spanska ordet plaza har länge använts i det engelska språket, faktiskt redan sedan 1830-talet. I svenskan används det mer sällan, och då mer som del av ett namn på en plats. Ordet plaza kommer från latinets platea (som betyder torg eller plats), som i sin tur härstammar från det antika grekiska ordet plateîa. Det kan hänvisa till en öppen plats framför en officiell byggnad eller en kyrka, ett torg, en tillfällig marknadsplats eller nästan vilket öppet utrymme mellan gator och byggnader som helst.

Ordet refererar inte till en park som sådan, även om en plaza ofta kan vara kantad av träd, och så är det inte ovanligt att det finns någon dekorativ fontän och bänkar där man kan sitta. Plazan är ofta hjärtat i spanska byar och städer, och den utgör ofta den naturliga och typiska samlingsplatsen för människor. Det är på plazan där livet levs och där man ser livet passera.

När min man och jag beslutade oss för att flytta till Spanien blev vi först förälskade i en liten stad i Jaén-provinsen. Den var vacker och historisk, och hade nästan allt vi ville ha. Men det var en sak som fattades – en plaza. Detta blev den avgörande faktorn för oss och vi fortsatte sökandet efter en stad att slå oss ner i, för vad är en spansk stad utan sina plazor?

Inspirationen till att skriva om detta sydeuropeiska fenomen fick jag efter att vår kommunfullmäktige i Ronda, där vi alltså har slagit oss ner, nyligen meddelade att man ska ge den centrala plazan i vår stadsdel ett ansiktslyft. På en gång intog jag, tillsammans med mina grannar, ett defensivt läge, eftersom vi tidigare har varit vittnen till vad de lokala myndigheterna är kapabla till. Och vårt torg, Plaza San Francisco, är praktiskt taget heligt för lokalbefolkningen.

Kyrkogård, ridning, djurmarknad och mysig plats för möten

Vår plaza är inte bara ”helig”. Den är till och med uppkallad efter den helige Franciskus av Assisi, (eller San Francisco de Asís på spanska), vars staty pryder fontänen i mitten av torget. Det är också han som gett namn till det franciskanerklostret (från 1485) som ligger på hörnet av torget. Liksom plazan har klostret en lång och komplicerad historia – av vilket en del saker är sanna och annat, ja, vem vet…

Trots sitt katolska namn sträcker sig plazans historia mycket längre tillbaka i historien. Vårt kvarter var den lokala arabiska Almocábar (Al-Malabar), vilket betyder begravningsplats. Varje gång någon bygger något i det här området riskerar de att gräva upp benrester, vilket är något som vi har varit med om flera gånger. Jag har pratat med arkeologen Pilar Delgado Blasco, som bekräftat att gravarna i vårt kvarter är från Almohad- och Nasrid-tiden, det vill säga från 1100–1500-talet.

När kommunfullmäktige nyligen fick den ”geniala” idén att skapa en modern parkering med sju våningar och plats för 500 bilar precis vid ingången till vårt historiska kvarter, avslöjade de arkeologiska utgrävningarna inte bara en nekropolis med hundratals muslimska gravar, utan även några romerska gravar som kunde dateras inte mindre än 2 000 år tillbaka. ”Även om ’romare’ dök upp i de senaste utgrävningarna, är det faktiskt första gången som romerska gravar har hittats i själva Ronda”, berättar Pilar. Ändå tror jag att vi kan anta att våra grannars romerska och muslimska förfäder en gång i tiden promenerade över ”vår” plaza. 

Mindre officiell är legenden om att den katolske monarken Fernando II de Aragón och hans trupper hade stridsövningar till häst på plazan inför återerövringen av Ronda 1485. Eftersom detta var en av tre portar i stadens försvarsmurar är det inte helt osannolikt att kungens män gjorde några sabelmanövrar för att visa sig för fienden här (även om kungen i verkligheten höll sig på säkert avstånd…). Pilar bekräftar att det finns bevis för att de kastilianska riddarna tränade på vårt torg, men att detta skedde efter återerövringen av staden. “La dehesa, eller betesmarken, där plazan i dag ligger, donerades till staden så att kavalleriet kunde genomföra olika ridövningar och spel. Den kallades därför Prado de los Caballos eller Prado de los Potros”, berättar hon.

Även om vi inte kan bekräfta alla historier så är det en sak som är säker, och det är att som barn brukade våra grannar leka i kapellruinerna bredvid torget när de hade ledigt från skolan. Där hittade de ofta benrester, och vår vän Pepe grävde en gång upp en skalle i ruinen, som han sedan gömde i sitt sovrum. (Här en liten kommentar till gravplundrare: ingången är i dag igenmurad. Enligt Pilar är gravarna till Ermita de Gracia också från al-Andalus-eran i staden, som på den tiden kallades Izn-Rand Onda (fästningsstad)).

Ronda är även känd för historierna om bandoleros (rövare) på 1700- och 1800-talet. Den mest ökända av dem, Pasos Largos, som sägs ha varit lite av en lokal Robin Hood, har säkert korsat vår plaza på sin häst.

Och på tal om hästar brukade Plaza San Francisco också vara platsen för den årliga djurmarknaden La Real Feria de Mayo de Ronda. Denna sägs ha varit Andalusiens äldsta feria de ganadería, eller marknad för djur och jordbruksprodukter, den hölls i mitten av maj och det gjorde man fram till 1990-talet. De senaste åren har man återupptagit denna tradition igen, men på ett mindre bräkande och ett mycket lugnare sätt.

En skandinavisk kvinna som bodde här på 1970-talet har berättat för mig att en del hus i kvarteret fortfarande hade kycklingar och åsnor på den tiden, och på den tiden kunde man ofta se en eller annan gris springa ner för gatan. Då var torget fortfarande täckt med sand och jord, för den stenbeläggning som ligger där i dag lades inte förrän på 1980-talet.

En typisk spansk plaza

I dag är plazan fortfarande hjärtat i vårt grannskap och följer lokalbefolkningen bokstavligen från vagga till grav. Det är alltså en typisk spansk plaza där grannskapets barn normalt tar sina första vingliga steg, där barnen lär sig att cykla, där unga par blir förälskade och familjer möts på söndagar efter kyrkan.

Det är också på plazan som den äldre generationen sitter och iakttar livet samtidigt som de löser världsproblem, diskuterar lokalpolitik och klagar över smärtor och skavanker. Så har det alltid varit, och när nya generationer växer upp kommer de också att ta med sig sina nyfödda till plazan, och kanske många år senare hamna på en bänk som påminner om gamla dagar.

Vår plaza har alla de rätta komponenterna som en bra plaza bör ha: gamla träd som skiftar färg med årstiderna, stenmurar där man kan sitta och vila benen eller njuta av vårens första solstrålar, tapasbarer som inbjuder till att dela ett glas eller en måltid med vänner, en lekplats med gungor för de små och tillräckligt med plats för att strosa runt.

Kanske är det just det som är det bästa med spanska plazor – man kan sitta i ensamhet och titta på himlen samtidigt som man fundera över livets underfundigheter, men man är aldrig ensam, för det alltid finns en känsla av att livet utspelar sig precis framför en.