Återupptäckten av den övergivna byn

Vi träffas klockan tio på morgonen, vid Petancabanorna bredvid Supersol i Nerja. Strax kommer det en lång man emot mig, det visar sig vara Larry Forsgren, han som leder och organiserar vandringarna för AHN i Nerja, också även denna dag. Vi kliver in i bilarna och sedan bär det iväg mot Torrox, vi svänger av upp mot Cómpeta, och jag njuter i fulla drag av den vackra utsikten som svischar förbi bilfönstret. Just innan vi når den lilla bergsbyn Sayalonga, så svänger vi av åt höger på en liten grusväg, den följer vi några kilometer innan vi stiger ur bilarna. Nu återstår det cirka tre kilometer innan vi når Acebuchal, den lilla bergsbyn som ligger gömd uppe i bergen mellan Frigiliana och Torrox, och det är från denna by som AHNs avslutningsvandring för hösten börjar. Vi är ungefär 20 personer som har samlats idag, men normalt sett så är det fler deltagare, men många har redan åkte hem för julen, förklarar Larry. AHN i Nerja är den näst största föreningen på kusten, det beror främst och mest troligen på att det är en mycket aktiv förening, vandringarna är bara en del av alla de aktiviteterna som ordnas.

Acebuchal har en mycket speciell historia och det finns många myter och skrönor om vad som hände här egentligen. Byn uppstod under mitten av 1600-talet, även om man har hittat både romerska och arabiska mynt som man daterat till innan Kristi födelse. Livet i Acebuchal präglades av boskapsskötsel samt kalk och kol tillverkning. Byn var en träffpunkt på vägarna mellan de större marknaderna i de större städerna Granada, Nerja och Torrox. År 1949, så övergav innevånarna sin by, efter stridigheter med Guardia Civil som ville ta kontroll över de personer som efter inbördeskriget gömde sig i bergen runt Acebuchal. En del flyttade till Frigiliana och andra till Cómpeta. Många var familjer med barn, och det är nu två av dessa barn som 1998 flyttade tillbaka till byn, som dittills varit övergiven. Deras mål har varit att återigen bygga upp byn. Men det var inte förrän 2005 som det kom det drogs el till byn, den 25 juni 2005 så återinvigdes Acebuchal, med den första gudstjänsten på över femtio år.

Det är alltså från denna historierika by som vi nu delar upp oss i två grupper, en tisdags och en torsdagsgrupp. Det vill säga att vi delar upp oss i olika svårighetsgrader. På tisdagarna så erbjuds det lättare vandringar mellan två och tre timmar, och på torsdagarna så kan man ge sig på lite längre vandringar mellan fyra och sex timmar i en mer krävande terräng. Jag kände mig manad att följa med torsdagsgruppen, då jag har en vildmarksguide utbildning i bakfickan, och jag blev inte besviken. Och fastän jag var den yngsta i gruppen så var det inte alltid lätt att hålla takten med de mer erfarna. Vi begav oss upp på höjderna runtomkring byn, med havet som en stor blank spegel rakt framför oss, och bergen i bakgrunden, enastående vackert. Turen tar ungefär tre timmar, och vi vandrar på blandade vägar och stigar, några inte mycket bredare än din egen vandringskänga, innan kommer tillbaks till Acebuchal. Här sätter vi oss nöjda ner på uteserveringen i byns enda restaurang, för att avnjuta en utsökt lunch i utsökt sällskap, efter en alldeles strålande dag. Och för alla de som inte upptäckt den innan, så rekommenderar jag det varmt, Acebuchal den återupptäckta byn.