På besök hos grannen

Jag vill dela en fantastisk upplevelse med er. Den inkluderar stor skönhet, talrika detaljer, hög, hög standard, sublim service, fantastisk mat, renodlat välbefinnande, trevliga människor, kristallklar luft, livliga dofter, dämpad belysning, välkomponerad musik, färgrikedom och en främmande kultur bara en timme och 20 minuters flygresa från Málaga. Tänder du på det, så boka en biljett hos Air Andalus och ett rum på La Mamounia – det är helt extraordinärt!

Destination: La Mamounia
Jag älskar mitt land och lämnar det sällan. Jag känner inget begär efter safari i Afrika eller tempelbesök i Orienten. Jag ska inte se pyramiderna innan jag dör och har inte fantasi nog för att se mig själv ombord på ett kryssningsfartyg. Men två resedrömmar har följt mig sedan jag var barn. Den ena var Waldorf Astoria i NYC – uppfylld – och den andra; La Mamounia i Marrakech. En av de stora utmaningarna var att få min man med på idén, för som för många andra västlänningar ändrade nine-eleven händelsen hans uppfattning om arabvärlden och han köpte inte min romantiska föreställning om vårt färggranna och exotiska grannland. Övertalad blev han emellertid, då jag fick etablerat kontakt med La Mamounia (har du problem med att locka din man, fru, flickvän, kompis eller väninna med, så klicka på www.mamounia.com – det ökar förståelsen).

På La Mamounia, som rör sig på helt annan nivå än de hotell som har stjärnor och är med i kedjor, säger man: La Mamounia är resans destination. Gästerna ska inte till Marocko eller till Marrakech, utan till La Mamounia. Några dagar senare vet jag att det inte bara är säljprat, utan det är sanningen.

Resan
När något börjar fel så slutar det hela i fiasko – det känner vi alla till. Omvänt, går det som smort från början är man nästan säker på succé. Och så är det den förmiddagen när vi åker iväg. Taxin, som ska köra oss till flygplatsen, har fjädring – såklart. Då vet jag att det väntar idel bra upplevelser framöver.

Air Andalus är ett pyttelitet flygbolag med bara fyra flygplan (www.andalus.es). Men de är fina och ett av dem för oss säkert till Marrakech. Efter en smärtfri passkontroll möter vi en armé av väntande chaufförer. Den snyggaste är självklart vår. Han hjälper oss med att växla några euro till dirham. Man kan inte växla till den marockanska valutan utanför landets gränser, men det görs blixtsnabbt i den splitternya flygplatsbanken. Jag försöker verka hemtam i den skinande Bentleyn, men tappar i alla fall hakan när vi tillbakalutade i djupa skinnsäten presenteras med en vacker silverbricka med svala, väldoftande servetter för våra händer – och vatten för att skölja munnen. Jag njuter av resan på 10 minuter från flygplatsen till hotellet. Lika perfekt är det också att en miljonstad har sin internationella flygplats liggande bara några få kilometer från centrum. Jag behöver väl att inte nämna Bajaras, Gatwick, JFK… Omvänt var det just det som var förargligt, att Bentley-resan inte varade längre.

Min dröm
Churchill bjöd hit Roosevelt för att koppla av efter uppslitande strategimöten under andra världskriget och Hitchcock sköt scener till sin film "Mannen som visste för mycket" i lobbyn. Hollywoodstjärnor skäms bort här, världsberömda musiker taggar ner här, kungliga gömmer sig här och all världens statsledare joggar i trädgården. Och det är det jag vill. Uppleva allt det här. Även om jag bara är en bondtölp från Fuengirola.

La Mamounia återöppnade i september 2009 efter nästan tre års ombyggnad. Läs om det imponerande projektet längre ner på sidan.

Dörrarna öppnas av långa män i röda velourkappor och fina vita strumpor och min dröm uppenbaras som en explosion av färggranna detaljer och en elegans så 100 % genomförd. Vi välkomnas i lobbyn med kryddad varm mjölk och jättedadlar, varefter vi går upp till vår svit. Ja, och stanna nu – mer vill jag inte säga om den just här och nu.
Okej, ni får den ultrakorta versionen: Här är walk-in garderober (galgarna har självklart velourkanter så att de tunna silkeskjolarna inte trillar av), en stuckatur så ornamenterad att gudarna må förbarma sig, de mest äventyrliga handmålade taken – senare kommer vi på att alla hotellets 210 rum, receptionen (precis som resten av hotellet har sin helt egna musik, komponerad speciellt för just precis den tidpunkten på dygnet på just precis den platsen), gångstråken (som har så tjocka mattor att stilettklackarna sjunker ner), lobbyn (till vilken parisiska parfymörer har skapat en helt speciell doft av cederträ, dadlar och rosor), restaurangerna, barerna och spaet också har sina helt egna speciella handmålade versioner. Det finns vackra möbler, färska bär och frukter och marockanskt rödvin, som faktisk inte är så tokigt. Där är en supersäng, två stora plattskärms-tv, badkar med fötter, arabiska tofflor och läckra badprodukter – återigen utvecklat speciellt för Mamounia av parisiska parfymörer. Terrasserna är enkla men smakfullt inredda. Här är det utsikten som utgör dekoren; den 20.000 m2 stora trädgården med alla världens vackra träd och växter, ekologisk örtträdgård med produktion av restaurangernas grönsaker och ätliga blommor – och en egen åsna (som självklart också är en speciell fiffig variant) och de snöklädda Atlasbergen med sina 4.200 m får våra där hemma att likna Himlabacken en bra dag. Det var den här utsikten Churchill älskade så mycket, och en av de målningarna han gjorde här (Solnedgång över Atlasbergen) såldes på auktion i New York 2008 för 350.000 USD.
Jag har inga konstnärliga talanger så jag nöjer mig med att njuta av utsikten och friden. Tusentals fåglar har, förståeligt nog, slagit sig ner i trädgården och deras vackra sång är de enda ljuden, kryddade med Koutoubia minaretens när det kallas till bön fem gånger om dagen. Jag kan också kika ner på min och statsledarnas joggingspår…

Människor, mat och hammam
När jag flyttade till Spanien adopterade jag utan mycket omtanke mina nya landsmäns generella uppfattning om los moros. Den har jag reviderat. Rejält. Jag står helt klart inför ett stolt och duktigt folk med en suverän känsla för service. Ironiskt att man ska behöva resa till Afrika för att uppleva en servicenivå, som vi, i vår högutvecklade och välutbildade världsdel har så fruktansvärt svårt att erbjuda.
La Mamounia har 800 anställda, som förutom sina egna specialiteter, har genomgått en åtta veckors kurs i den helt speciella Mamounia-andan. Till det hyrde man in ett franskt utbildningsföretag, berättar direktören för det hela, franske Didier Picquot, under en läcker lunch på La Francais, där den berömda Michelin-kocken Jean-Pierre Vigato trollar i köket.

Förutom att vara duktiga och serviceminded – inte på det krypande sättet, utan på det eleganta, är alla de anställda stiliga människor. Inte minst eftersom en parisisk designer har kreerat hela 170 olika uniformer speciellt för dem. Och så har de en helt extraordinär känsla för detaljer. För att bara nämna en typisk Mamounia-detalj (så är stilen och ni kan själva föreställa er resten): Beställer man en GT i en av barerna (min favorit är den stora italienska i skarp konkurrens med den dekadenta Churchill jazz-bar), får man helt naturligt Bombay Sapphire. Och så kommer det helt briljanta; som professionell servitris häller man självklart inte upp all tonicen i glaset, utan häller resten i en vacker glaskaraff så att jag själv kan späda på. Klart man inte kan ha Schweppes flaskor stående på borden…
Alla rör sig runt i ett lugnt tempo, men man behöver aldrig vänta på någon eller något. Logistiken är på topp.

Inte bara till La Mamounias franska utan också till den italienska restaurangen har ledningen gjort sig stort besvär för att finna den helt rätta restauratören. Efter en lång resa genom Italien träffade de Don Alfonso i Napoli, där hans familj har drivit hotell och restauranger sedan 1890. Han, hustrun och de två sönerna arbetar i skift mellan familjeverksamheten i stövellandet och L’Italien på La Mamounia.
Annorlunda gick det till då det gastronomiska flaggskeppet, Le Marocain, skulle bemannas. Vem lagar alltid den godaste maten?, frågade man sig själv. Det gör mamma! Och således arbetar nu 14 marockanska husmödrar som kockar med var sin specialitet i köket på den vackert dekorerade restaurangen.
Frukost och lunch är ett utsökt nöje att äta på Le Pavillon de la Piscine, där buffén är så överdådig att tankarna leds tillbaka till Ceasars överdådiga matorgier. Förutom hundratals spännande marockanska delikatesser, carvery buffé och ett enormt utbud av sushi, färska frukter och franska ostar, finns det också det mest utsökta ett medelhavskök kan prestera. Aldrig har jag sett så många humrar och ostron eller så stora mängder äkta kaviar, foie gras och tryffel.

Spaet på La Mamounia bör få de häftigaste hotellen i den stora världen att bli gröna av avund. Här finns 2.500 m2 total välbefinnande miljö i en labyrint av skönhet. Jag skulle kunna bo här. Jag lärde mig att alla marockaner går i hammam en gång per vecka, och gränsöverskridande blev det för en bonnig europé som jag, att låta sig tvättas av en annan människa. Men snart överlämnade jag mig helt till ritualen, och efter bara en gång var jag så hooked att jag köpte alla de läckra MarocMaroc produkterna med mig hem. Min man är nu tvungen att ta en tur till Helles hammam en gång i veckan. Läs mer på www.ladanesa.com om spaet, vars "badmästare" är dansk och har 77 anställda under sig. Läs om Marianne Nielsens unika projekt och om de härliga upplevelserna som väntar dig där.

Redan nu antar jag att du har förstått att man inte behöver lämna hotellets område för att få tillräckligt med upplevelser med sig hem. Det gjorde vi nu i alla fall. Lämnade hotellet alltså. Och det bör man bara göra i sällskap med en guide beställd av La Mamounia. Man vill helt enkelt inte att gästerna ska resa hem med den dåliga upplevelse som ett besök i Medina på egen hand kan vara. Läs om vår äventyrliga stadstur i sällskap med Karim längre ner på sidan. Följ med på min gastkramande färd genom soukens smala gränder, där höns, silkestofflor, gamla män utan ögon, sköldpaddor, halsdukar, smutsiga små pojkar, snattrande berberkvinnor, arabiska lampor och kobraormar flög förbi taxins rutor i den svarta arabiska natten. Du kan läsa om marockansk shopping samt få en inblick i ett Marrakech, som utanför den gamla stadsmuren är i färd med att utvecklas till en modern stad med lyxvillor, hotell och golfbanor.

Resumé
Vi landar i Málaga och sätter oss i en taxi. Efter en stund vänder chauffören sig om och frågar: "Ska vi köra någonstans – eller ska vi bara sitta här?". Och det är väl en rätt tydligt bild av den effekt La Mamounia har haft på oss. Vad det är bra att det inte ligger längre bort…

Ombyggnaden
Den ursprungliga byggnaden är från 1923 då Marocko fortfarande var ett franskt protektorat och är uppförd som en arkitektonisk pärla i sober art-deco, kryddad med traditionell arabisk ornamentering. Prins Mamoun fick denna oas där hotellet ligger av sin far, en av 1700-talets sultaner, och gav sitt namn till Mamounia-trädgårdarna.

Det är den spanska inredningsarkitekten Jacques García, som arbetar från Paris, som har stått för detta enorma projekt. Cirka 90% av innanmätet i det 45.000 m2 stora hotellet revs och all interiör såldes.
Med stor kärlek för antikviteter och konst började han med att välja de rätta föremålen för att ge detta legendariska palats den perfekta arab-andalusiska stilen, blandat med den mest avancerade högteknologin för gästernas komfort.

Lokala hantverkare special- och handgjorde varenda detalj. "Marocko är nog en av de sista länderna i världen där konstnärerna fortfarande kan måla taken precis som de gjorde på 1500-talet", sade Jacques García i samband med återinvigningen och refererade till de 82.491 m2 handmålade ytorna.
Färgerna till de blanka väggarna är alla skapade speciellt för La Mamounia, och tekniken är tadelakt, där färgad kalk (indigoblå, svart, ockra, creme och rött) påförs med spatel och därefter blankpoleras med svart tvål (en olivprodukt som du kan läsa mer om i avsnittet om spaet) – en mycket gammal berbisk teknik. En enormt tidskrävande process som har resulterat i inte mindre än 3.391 m2 fantastiska väggar. En annan typisk väggdekoration är mosaiker och gillar man de små bitarna i enastående färger och mönster kan man njuta av 15.000 m2 med dem.

Det finns 73.000 m vävda tyger till gardiner som är en viktig del av Garcías idé om att skapa avskildhet för gästerna – som i de gemensamma utrymmena där man med enorma gardinpartier kan avskärma den soffgrupp man har utsett till sig i lobbyn eller det bord där man avnjuter sin middag i den franska restaurangen. Där är lagt 28.000 m2 mattor, 27.911 m2 marmorgolv och 35.909 m2 golvmosaiker. Imponerande!

Oavsett var man står finns det ett väl genomtänkt perspektiv – en idé som har lyckats till 100% med tanke på mer äventyr genom patios, breda gångar och stigar.

Jag har aldrig varit på en plats med så många lampor, men där belysningen är så dämpad. Både färg och ljud står i skarp kontrast till den högljudda, kulörta storstaden som ligger på andra sidan av muren.

La Mamounia har inte mindre en 2.264 dörrar, som var för sig utgör ett konstverk i trä och vackra metaller. Och bakom dessa gömmer sig bl.a.:

Rummen
210 rum och suiter, som exempelvis de sju signatur-suiterna och trädgårdens tre riader, som är vackra arabiska hus, var och en med egen patio och pool. En övernattning i en sådan kostar 7- 8.000 euro beroende på säsong, men så har du också din egna butler 24 timmar om dygnet, 700 m2 att tumla runt på, tre sovrum med ett suite-badrum och ett modernt kök där en kock lagar din mat om du inte själv har tid. Alltså är en riad för dig som kräver full diskretion, lugn och ro. Där är till och med egen infart genom en jätteport i Marrakechs gamla stadsmur, som löper längs med hela den ena sidan av La Mamounias trädgårdar.

Hotellets minsta rum är på 28 m2 och kan njutas för cirka 450 euro per natt. Förhör dig om hotellets bra erbjudanden på boende, middagar, spabehandlingar etc.

Tidigare var La Mamounia en turistattraktion i sig. Folk droppade in för att titta, fotografera och dricka te. I samband med öppningen förra året sattes det stop för det och idag är det bara personer som har beställt bord på någon av hotellets restauranger som får umgås med La Mamounias gäster. En detalj som innebär att personalen känner gästerna som bor på hotellet. Och det märker man. Mycket.

Reservation av hotell, flyg och guide
Bokning sker på www.mamounia.com eller så kan du ringa till den trevliga personalen på hotellet på 00212 524 388 600, som hjälper dig. Förutom franska och arabiska talar man engelska och många talar också spanska. E-mail är en annan möjlighet: reservations@mamounia.com. Vill du göra en utflykt i Marrakech så kom ihåg att beställa en guide i hotellets reception. Jag skulle rekommendera att du frågar efter "vår" Karim, som är duktig på några synnerligen härliga upplevelser (läs mer nedan), som har 30 års erfarenhet av att guida turister genom Marrakech’s myller och som talar spanska och engelska.
Kom ihåg att kontrollera flygavgångarna med Air Andalus innan du bokar hotellet. För närvarande (våren 2010) flyger de två gånger i veckan från AGP till Marrakech – torsdagar och söndagar. Alltså som gjort för en förlängd helg i paradiset. Flygbiljetterna beställer du på www.andalus.es eller genom att ringa 902 99 62 64.

Spaet
Inga doftljus eller rökelsepinnar kämpar om luftrummet i La Mamounias 2.500 m2 stora spa. Det som doftar här är alla de underbara produkterna man behandlas med. En av dem är MarocMaroc, som berättar historien om ett överdådigt Marocko med fantastiska färger, en storslagen natur med varma och doftande landskap. Produkterna användas till de många hammam-ritualerna som spaet erbjuder. Här följer du med på en av upplevelserna:

Uppfylld av spänd förväntan går jag genom en elegant patio och möts av en vacker man i vita kläder. Han visade mig vägen till trappan ner till en doftande labyrint, som är spaanläggningen. Ljuset är dämpat och man kan höra porlande vatten och spröda toner av arabisk loungemusik (åter komponerad speciellt för La Mamounia). Jag går försiktigt nedför trapporna. Stämningen är närmast majestätisk. En charmig ung flicka, Kaoutar, tar emot mig. Hon vet såklart att jag ska komma och hon har lärt sig mitt namn. Mme Espensen. Jag visas in i ett mottagningsrum… Ja, det är väl egentligen inte tal om ett rum, snarare ett stort vardagsrum med eleganta britsar med tjocka skinnbeklädda madrasser i brända färger, som gör sig synnerligen bra till de indigoblå tadelakt väggarna och de vackra mosaikerna. Jag blir bjuden på vatten och sött myntate i en fin silverkanna. Där är inget hastverk. Jag ska ha tid till att "anlända". En söt liten kvinna hämtar mig och visar var jag kan byta om. Mina kläder hängs in i ett skåp som jag låser med min egna kod. Iförd en tjock badrock och med spetsiga tofflor förs jag in i ångbadet, där jag ska ligga och koppla av i 15 minuter. Här är självklart mycket varmt och genom dimmorna kan jag se att här är det oerhört vackert. Jag ligger och ångar och förlorar snart tidsuppfattningen. Plötsligt går dörren upp och en kvinna i baddräkt och badrock kommer in. Jag tror först att hon är en annan gäst, men då hon försiktigt tar tag i min arm känner jag igen den lilla kvinnan från tidigare, som nu har klätt om för min hammam-upplevelse. Jag måste erkänna att jag inte var beredd på det som nu skulle ske, men modig som jag är…

I mitt helt privata hammam-rum, som är mycket rymligt och även det inrett i de indigoblå färgerna, sköljer hon av mig i en mosaikduschkabin, varefter jag ska lägga mig på britsen. Hon borstar mig över hela kroppen med en slags handske. Det gör riktigt gott, kan jag märka. Efteråt tvättar hon mig, ja även i öronen, med den karakteristiska svarta tvålen, som är klistrig, men en delikat sådan gjord av bland annat oliver, eukalyptus och läkande örter. Ångbadet har öppnat mina porer i huden och eliminerat avfallsämnena och såpan tränger nu in och gör den sista delen av arbetet. Hon sköljer av mig, och tillbaka på britsen peelas min hud med en produkt gjord av den lokala argannöten, som gör huden mjuk och len. Jag ligger och slappnar av en kvart och njuter av doften från arganen. Faktiskt blir jag så förtjust i den att jag köper en arganoljeprodukt, som ursprungligen gjordes för händerna. Eftersom muslimerna tvättar sina händer ordentligt minst fem gånger om dagen i samband med bön, blir deras hud mycket torr. Detta avhjälper arganoljan. Min är en bra sort som jag också kan använda på mina bara armar till sommaren. Den doftar och ger huden en fin gyllene lyster. Avsköljd igen, sen tvättas mitt hår och jag frotteras torr över hela kroppen. Innan jag är tillbaka i "mitt" avslappningsvardagsrum med mer myntate, har den lilla söta kvinnan smort in min kropp in i en rosenkräm som gör min hud mjuk som en babys.
Åter förlorar jag tidsuppfattningen och kanske slumrar jag till en liten stund. Njutningen är total och upplevelsen helt unik.

Innan jag lämnar spaet beställer jag tid för en ansiktsbehandling. Till den används japanska Shiseidos produkter, och Kaoutar hittar en behandling som passar för mig. Begynnande ålderstecken, säger hon diplomatiskt. Inte som min spanska hudvårdsprodukt-pusher där hemma, som rent ut säger att jag faktiskt mycket väl kan göra en ansiktslyftning .

Mitt nästa besök börjar med ett samtal med spaets och hotellets fitness-centers danska direktör, Marianne Nielsen, som efter många år i USA och en spännande karriär, bland annat som direktör för flera Hyatt-hotels spas, som slutade på La Mamounia efter en tre års lång avstickare som chef för spaet på Hyatt La Manga i Murcia.

"En tidigare kollega, Deny Courtier, hade fått jobb som marknadschef för spaet på La Mamounia, och då han hörde att de också letade efter en direktör som skulle kunna bygga upp stället från grunden, ringde han till mig. Det var inte ett svårt beslut", säger Marianne, som lämnade Danmark för 23 år sedan.

"Det har varit en fantastisk process. Aldrig tidigare har jag haft så fria tyglar att göra mina inköp. Stilen ansvarade Jacques García självklart för, men jag fick veta att jag inte skulle fråga om priset när jag valde möbler och utrustning till såväl spa som fitness center. Jag skulle bara försäkra mig om att jag köpte det bästa av det bästa. Så det gjorde jag. Även rekryteringen av medarbetarna har varit mycket spännande. Kom ihåg att många av kvinnorna här tillhör den första generation av familjernas kvinnor som är ute på arbetsmarknaden. De är mycket stolta och gör ett fantastiskt arbete. Jag känner mig mycket privilegierad."

Helt förståeligt, för inte bara spaet utan också fitness centret är utrustat med bara det allra bästa; spinning cyklar, löpband, diverse träningsapparater, power plates, yoga-rum och de läckraste tennisbanorna som ligger vackert mitt i trädgården och med ingen mindre än den tidigare franske mästare, Henri Leconte, som tränare. Allt är uttänkt till perfektion, och stilen är bevarad in till minsta detalj. Också motionssalen är inredd i den speciella indigoblå färgen och trätaken är rena konstverken utförda efter den gamla berbiska traditionen, tataoui. En lisa för kropp och själ.
Även på de finaste hotellen har jag ofta varit utlämnad åt mig själv bland motionscyklar och träningsapparater, men så är det inte här. Här finns det hela tiden professionell personal till mitt förfogande och ingen får lov att använda utrustningen på fel sätt.

Tillbaka till spa-anläggningen besöker jag frisören, en känd fransman, Jean Michel Faretra, som förutom en superläcker salong med separat klippavdelning, också har en fullt utrustad privat salong om man inte skulle kunna stå ut med sitta ihop med andra medan man får lagt lockarna.
Vad mer kan jag nämna? Bordtennis, boule, utomhus massagekabiner, ozonuppvärmd pool så vacker att man nästan inte nänns att hoppa i… Där är så mycket och det är så fint! Avslappning, tradition och glamour är nyckelorden.

Way to go, Marianne!

På tur med MI6 mannen i Marrakech
Vi har tidigare upplevt arabiska marknader och vet hur irriterande det är att pressas till köp av allt möjligt skräp – och därför gör vi som La Mamounia rekommenderar: Vi tar en guide med oss när vi går runt i Medina, Marrakechs gamla stadsdel, som för övrigt kan stoltsera med att ha en av Afrikas största souker.

Karim väntar på oss i lobbyn. Han hälsar hövligt och har en listig glimt i ögat. Redan här blir det som på film. Det är som om någon har skrivit ett filmmanus. Karim spelar rollen som MI6 mannen på platsen. Han, som James Bond alltid träffade när han kom till någon exotisk destination för att jaga Her Majesty’s fiender. Iförd fez, Ray Ban solglasögon och lång kjortel med en spetsig huva, i vars djup han gömmer sina sedlar och mobilen, lotsar den här långa och stolta araben oss säkert runt i den pulserande storstaden.
Det verkar härska total laglöshet i trafiken och det är antagligen därför "vår" Bentley för tillfället är utbytt mot en robust fyrhjulsdriven bil med chaufför. Så snart Karim får reda på att vi verkligen är intresserade av hans land, berättar han stolt om ett samhälle där ekonomisk kris inte hör till vardagen, ett land som med Mohammed VI i spetsen bygger på frihetsprinciper ("vi väljer själva om vi ska gå till moské eller på bar – eller båda delarna") och som på många sätt betraktas som ett föregångsland i den arabiska världen. Karim berättar att man här tar strängt avstånd från terroraktionen i USA 2001. Han vet mycket väl vad det har kostat turistkontot i ett land som tidigare var ett älskat resmål bland amerikanarna. För att understryka marockanernas tolerans inför andra religioner än islam, visar han oss flera kyrkor och synagogor som ligger vägg i vägg med stadens många moskéer.

Första stoppet på guideturen är Majorelle Trädgårdarna, som jag nog hade förväntat mig något mer av än vad det i verkligheten kunde prestera. Jag menar, Yves Saint Laurent och hans livsledsagare Pierre Bergé, köpte och renoverade stället… För övrigt blev YSL’s aska spridd i dessa trädgårdar (han dog i juni 2008) och idag kan man besöka ett minnesmärke på platsen. Som sagt, jag kan inte riktigt se det fantastiska i de dammiga kaktusarna, eukalyptusträden och indigoblå krukor. Vår egna botaniska trädgård i Málaga är av ett helt annat format. Men Karim tycker uppenbart att det är ett paradis och han slår ut med armarna och berättar om den franska målaren, Jacques Majorelle, som köpte marken 1924 och anlade trädgården som öppnade för allmänheten 1947. En av få turistattraktioner i Marrakech föddes. Karim berättar också att den blå färgen, som man ser på många platser i Marrakech’s annars röda universum, är indigo – oavsett om den blir marknadsförd som Majorelleblå. Så jag kallar den indigo.

Om man tar i beaktande att Marrakech är Marockos turisthuvudstad är här som sagt förvånande få turistattraktioner. Här finns exempelvis inget, som i INGET för barn. Och det är värt att ta med i övervägandet innan familjesemestern beställs. Marrakech ligger inne i landet – flera timmar från havet, så stranden är inte något alternativ.

Vi har valt att låta Karim bestämma vad vi ska se och nästa stopp är Saadian Gravplatsen, som Sultan Ahmed al-Mansur uppförde på 1500-talet som mausoleum för sig och sina efterkommande. Där finns 66 gravplatser förnämt gjorda i cederträ och marmor. Själva gravarna och deras utsmyckning är fantastiskt välbevarade, men liksom nästa ställe vi ska besöka, Bahia Palatset, är här dammigt och smutsigt. Trots marockanernas stolthet över kulturarvet hanteras inte platserna med stor respekt – i varje fall inte sett med västliga ögon.
Vi kommer till Bahia Palatset, som en fiskeminister byggde under 1800-talet som ett hem till sig själv, sina hustrur och de många konkubinerna, och vi beundrar palatsets fina, handmålade tak, som framstår som nymålade även om de aldrig har blivit renoverade. "Det beror på att de är målade på cederträ", förklarar Karim, och räddar mig från att trilla över en blå plaststol som helt omotiverat står mitt på golvet i detta antika palats.

Chauffören sätter av oss på Djemaa el-Fna platsen där tusentals människor varje dag försöker locka ett par dirham av besökarna. Det hela kulminerar under kvällen när platsen är proppad med matstånd som säljer fårhjärnor, sniglar och mystiska soppor för väldigt lite pengar. "Maten är god", försäkrar Karim, men vi nöjer oss med doftintrycket.
Det är precis här som stadens souk börjar – en marknadsplats med nästan 5.000 butiker och stånd. Den är ett virrvarr av sköldpaddor i burar, apor och ihopbundna höns med plirande ögon, tandutdragare, akrobater, medicinmän med örter och kameleonter, spåkvinnor, historieberättare, ficktjuvar och gamla män utan ögon, smuts och kanel, dansande kobraormar, små fräcka pojkar, kryddor, kjortlar, silver, mosaiker, stuckaturer, henna, kashmir, tiggare, hijaber, berberiska handelsmän, lortbruna taxibilar och gamla mopeder, myntate och tjärsvart kaffe, ökensten, osande matstånd, handmålad keramik, fotografier av Mohammed VI, korgar, halsdukar och stråhattar – total kaos? Eller bara en vanlig vardag i en främmande värld? Vi får småspringa för att följa med Karim. Han har den totala överblicken och reagerar på varenda litet ljud, som kanske, kanske inte kommer att utgöra en fara eller ett irritationsmoment för oss. "Är det något speciellt du vill se?", frågar han mig. Karim vet uppenbart att La Mamounias gäster inte ska dras bort till en av hans "manliga kusiner" för att köpa mattor till "mycket bra priser". Jag berättar för honom att jag gärna vill köpa en handsydd kaftan som en gåva. De ligger i färggranna travar överallt. ”De där är inte värda något”, säger Karim, och för oss snabbt djupt in i soukens labyrint. Man tappar genast orienteringen. Emellanåt bromsar Karim upp och drar oss beskyddande in till sidan. Vi hinner sällan upptäcka faran innan vi stormar iväg igen. Ett par små fräcka pojkar kommer lite för nära inpå och Karim lägger sina händer på deras huvuden, säger något till dem, så att de springer iväg, och detsamma händer då en gammal tiggande kvinna tar tag i min ärm.
Slutligen är vi framme vid butiken. Och Karim har rätt. Här finns de finaste kaftaner av silke med handsydda bårder – och alla varorna är prismärkta. Alltså, det har inte något med att se de rätta kunderna an, innan man uppfinner ett tillfälligt pris för dem. Karim serverar myntate och starkt kaffe, drar sig tillbaka och låter mig handla i lugn och ro. Förutom presenten hittar jag en kaftan till mig själv och en snygg kashmirkavaj med handgjorda silkesknappar. Den måste jag bara ha. Karim dyker upp med en påse i handen. "Jag har köpt en present till dig", säger han och visar mig stolt ett par fina spetsiga tofflor. "De kan du använda tillsammans med kaftanen", säger han. Jag blir glad och ger honom spontant en spansk kindpuss.

Karim får betalt av turistministeriet för sin service och får självklart också drickspengar av oss. Kanske får han provision av butiken vilket han i så fall också har förtjänat. Men gåvan till mig, den har han köpt därför att han gillar oss eftersom vi är uppriktigt intresserade av allt det han gärna vill förklara för oss. Det vet jag bara.
Och så händer det som sätter igång en lavin av extra-upplevelser: Det går helt enkelt upp för mig att jag inte har tillräcklig med dirhams för att betala mina varor. Kreditkortet är kvar på hotellet av fruktan för att det ska bli stulet i soukens myller. Det är så pinsamt! Karim är genast vid min sida, talar dämpat med butiksinnehavaren och saken är löst. Vi får helt enkelt lov att gå iväg med varorna, ta ut pengar på kreditkortet när vi kommer tillbaka till hotellet, varefter Karim kommer att gå tillbaka till butiken med betalningen. Jag är helt röd i ansiktet av skam, men tackar och tackar, och vi går genom de smala gränderna, när kvällen är på väg att falla på. Siestan är tydligen förbi och här är om möjligt ännu fler människor än tidigare. Vi hastar efter Karim och plötsligt står vi framför vår fyrhjulsdrivna bil.

Tillbaka i säkerheten på hotellet springer jag upp för att hämta mitt kreditkort. På typiskt La Mamounia-vis hinner en tjänare fram till sviten nästan samtidigt som jag. Han ska bara lämna påsarna med mina inköp. Vad effektivt. Och vad förläget – jag har ju fortfarande inte betalat. Att det heller inte kommer att ske precis med detsamma, vet jag då inte.
I receptionen kan man inte lyfta kontanter på kreditkortet, så vi hänvisas till portvakten. Kortet kan inte läsas. Jag tror det är lögn. Försöker om och om igen. Nu brinner mina kinder av skam. Nu tror de säkert allesamman att jag inte har pengar på kontot och här bor jag på fint hotell och det hela… Min man skickas upp efter sitt kreditkort, som inte heller fungerar.
Karim, som skulle ha börjat sin ledighet för länge sedan, lugnar mig. Prova i casinot. Efter en dammig dag i souken liknar vi inte typiska casino kunder, och dörrvakterna tittar också något misstänksamt på oss och rotar igenom våra väskor. "Vi ska bara ta ut pengar", försöker jag – men här lyckas det inte heller. Utanför väntar Karim spänd, och jag vågar nästan inte berätta för honom att han måste ta varorna i retur till mannen i souken. "Det är det inte tal om", svarar han. "Du ska ha de fina sakerna med dig hem som du har valt".
Den fyrhjulsdrivna bilen har för länge sedan kört iväg, så Karim får extraordinärt tillstånd till att få en av stadens lortbruna taxibilar in genom La Mamounias port. "Hoppa in", säger han. Vi provar på Avenue Mohammed VI där alla de stora bankerna ligger. Den marockanska natten är nu kolsvart och de få trafikregler som möjligtvis gäller mitt på blanka dagen är nu helt non-existent. Vi susar runt i en rondell åt fel håll, men det är den kortaste vägen. Fem olika bankautomater provas, men ingen vill läsa våra fördömda kort.
Vi har nu kommit så långt bortom gränserna för hur mycket strul jag vill orsaka andra människor, att vi lika bra kan fortsätta. Vi föreslår, att vi kör tillbaka till butiken och försöker betala med kortet i den trevliga gammaldags kortdragaren som inte använder magnetbandet. Karim lyser upp och konfererar med taxichauffören. "Han känner till en genväg så att vi kommer in bakom butiken", förklarar Karim och vi kastas tillbaka i sätet då chauffören trycker pedalen i botten. Tid är pengar – också i Marocko.

En gastkramande tur tar sin början i soukens smala gränder, där höns, silkestofflor, gamla män utan ögon, sköldpaddor, halsdukar, smutsiga små pojkar, snattrande berberkvinnor, arabiska lampor och kobraormar flyger förbi taxins rutor i den svarta arabiska natten. Att man inte får köra bil på dessa gator tar vi ingen hänsyn till. Plötsligt stannar bilen och vi står åter mitt i oset, larmet, dofterna, färgerna och med Karims beskyddande armar om skuldrorna. En kort promenad och vi hittar butiken, får betala, ber om ursäkt ännu en gång – och som tack för våra ansträngningar får vi en vacker liten Fatima-hand i silver, som ska ge oss lycka och framgång. Jag känner mig nu både lyckosam och lycklig. Vi klarade det, och jag har fått betala för kläderna. "Puh, det var en våldsam färd", säger jag till Karim. "Våldsam?", säger han. "Då ska du få se när vi ska tillbaka igen. Inshallah!" Och det säger jag, vad rätt han hade. Då den lortbruna taxin slutligen stannar framför La Mamounias ingång, säger vi farväl till Karim och tackar för den stora marockanska upplevelsen. Min man ger honom en live action kram, som liksom känns helt naturligt. Med röda kinder och soukdamm i håret går vi direkt in till den italienska baren och beställer två dubbla GT:s.

Alltså: fråga efter Karim, om ni får lust till att gå utanför hotellet. Även han kan det där med den helt speciella La Mamounia-andan.

Trevlig resa!