Wikileaks spanska avslöjanden

Då Wikileaks började med publicering av de hemliga dokumenten, historiens största läckage, var El País en av de tidningar, som hade tillgång till och som först rapporterade innehållet. Det berodde inte bara på slumpen. Utöver att kunna kommunicera med hela den spansktalande världen, var läckorna fyllda av spanskrelaterade ämnen.

Det handlade bland annat om spanska politiker och till och med om kung Juan Carlos. Om hur amerikanska tjänstemän försökt att förhindra högsta domstolens domare Baltasar Garzóns granskning av förhållandena i fånglägren i Guantánamo. Om José María Aznars syn på den konservativa toppkandidaten, Mariano Rajoy. Och om hur amerikanerna försökte att förhindra spansk handel med Iran och Kuba, att mörka mordet av den spanska fotografen i Irak och följderna av atombomben i Palomares.
Låt oss ge en snabb resumé om händelseförloppet.
En amerikansk soldat skulle ha laddat ned dokument med hemligstämplade meddelanden skickade från amerikanska ambassadörer och andra diplomater till det amerikanska utrikesdepartementet och den övriga regeringen i Washington.
Redan i maj 2010, hade den 22-åriga mannen skickat informationen till Wikileaks och dess australiensiska grundare, den självutnämnde informationsfrihetsaktivisten Julian Assange. Då de amerikanska myndigheterna kort därefter arresterade soldaten, vilket de kunde göra då han berättat om det han gjort till en bekant, som i sin tur berättade vidare, så var det redan försent. Omkring 400 000 meddelanden om kriget i Irak, fredsmissionen i Afghanistan och ytterligare andra seriösa, diplomatiska och ut-rikespolitiska frågor, samt mängder av saker
som sagts och personliga åsikter hade läckt ut, och ca 3 620 av dessa handlar om Spanien.
Medarbetare på Wikileaks gick under de följande månaderna igenom samtliga meddelanden, verifierade sanningsgrad och källor. Därefter, medvetna om att organisationen hemsida skulle bojkottas, läckte de ut innehållet till El País och The Guardian, The New York Times, Der Spiegel och Le Monde. Tidningarnas medarbetare undersökte också innehållet och sorterade dessutom bort de dokument som man menade kunde skada enskilda personer, liksom att de översatte dokumenten från kodade uttryck till klarspråk, innan vi alla, den 28 november, började få vetskap om innehållet.

Från Madrid till Washington
Den övriga spanska pressen var snabb att offentliggöra innehållet och att belysa de ofta pinsamma meddelanden kring förhållandet mellan USA och dess spanska allierade.
Från 2004 och fram tills läckagen började 2010, hade USA tre olika ambassadörer här i landet: George L. Argyros, Eduardo Aguirre och Alan D. Solomont (nuvarande). Alla har skickat, vad man uppenbart i diplomatiska kretsar fortfarande kallar telegram, till regeringen i Washington.
Det finns tydliga tecken på spänningar mellan den amerikanska regeringen och detta lands aktuella regering kring frågor som bland annat Spaniens tillbakadragande från Irak, förhållandet till Kuba och Venezuela samt kontakter till landet, som menas stöttar terrorism. Meddelandena avslöjar också hur de amerikanska diplomaterna har försökt påverka inte bara spansk utrikespolitik, vilket förmodligen var förväntat, utan också privatägda företags handlande och lär till och med ha förhindrat en spansk domstols granskning av förhållandena på Guantánamobasen på Kuba.

Baltasar Garzón – skrämmer
Den nämnda saken handlar naturligtvis om tidigare, fortfarande närvarande, nu i exil, domare i högsta domstolen Baltasar Garzón, som skulle undersöka huruvida internationell lag efterlevdes på Guantánamo. Till denna del av historien hör, att han också har öppnat fallen mot fyra av de intagna, efter att spansk polis skickats till Kuba för att förhöra fångarna, vilket har irriterat amerikanerna.
I slutet av 2004 gav den amerikanska admini-strationen dock domaren information, som ledde till anhållandet av åtta förmodade islamistiska terrorister, som planerade ett terroristdåd mot Högsta Domstolens byggnad i Madrid.
Saken är ännu inte avslutad.
Domstolen undersöker dessutom transporter av förmodade Al Qaida-medlemmar till och från basen. Några av flygplanen förmodades ha mellanlandat i Spanien.
Meddelanden från Eduardo Aguirre avslöjar att han försökte påverka högsta domstolens utredningar. Han träffade Baltasar Garzón, som han kallar berömd (speciellt efter att han 1998 utfärdade en arresteringsorder av Augusto Pinochet) och kontroversiell. Andra nämnda domare förnekar också till att ha låtit sig påverkas av amerikanen, som också ska ha försökt att få inflytande genom påtryckningar på den spanska regeringen. Dokumenten berör också fångar som har släpps fria – bland annat till Spanien, som tre redan har anlänt till, och ytterligare två förväntas anlända – även om de enligt upplysningar fortfarande skulle utgöra en fara, vilket är en skräll under Barack Obama, som har sagt att han vill stänga basen på Kuba.
Även om amerikanernas intressen i många fall har varit och är de samma som Garzóns, minskades samarbetsmöjligheterna då domaren föreslog att den förre amerikanske presidenten George W. Bush, tillsammans med tidigare stadsministern José María Aznar ska ställas inför rättsliga åtgärder för att ha beordrat invasionen av Irak.

José Luis Zapatero – romantiskt vänsterorienterad
Spaniens nuvarande stadsminister, José Luis Zapatero nämns som romantiskt vänsterorienterad, i otakt och med förlorat fotfäste gällande ekonomin, även om han skulle vara medveten om att ”varje förlorad arbetsplats är som en spik i hans kista”. Och han kallas ”antiamerikansk”. PSOE och José Luis Zapateros valseger 2004 tillskrivs det sätt hur den tidigare konservativa regeringen handlade omedelbart efter tågbombningarna i Madrid, enstaka dagar före valet. PP beskyllde ETA för bombningarna, medan det senare skulle visa sig att de ansvar-iga var muslimska terrorrister.
Spaniens roll i invasionen av Irak är ett färdigspelat kort efter att Zapatero fick makten, ingår också, och här beskrivs, som väntat, amerikanernas frustration över att Spanien drog sig tillbaka. Så mycket att George W. Bush inte svarade i telefon när Zapatero senare ringde för att gratulera honom vid återvalet. Därför, beskrivs det, var det självklart goda nyheter för regeringsledaren när Obama vann presidentvalet, men den nuvarande presidentens respekt för den spanska stadsministern är uppenbart inte mycket större än hans föregångares, om Obamas utsändas åsikter kan användas som bedömningsgrund.
Det hjälpte inte då Spanien under 2009 lät meddela att man också vill dra tillbaka sina trupper från Kosovo. Efter offentliggörandet av detta beslut träffade Zapatero USA:s vicepresi-dent, Joseph Biden, som sägs ha uttryckt sin besvikelse över beslutet, och över att USA inte i förväg hade blivit informerade om beslutet. Den spanska stadsministern sägs ha sagt att han inte kan ha några trupper i ett område, som sedan konflikten började har förklarat sin självständighet, som godkändes av en hel del länder, bortsett från bland annat och naturligtvis Spanien. Biden godtog förklaringen men insisterade på att Spanien borde ha kommunicerat med USA, innan offentliggörandet av beslutet.

José María Aznar – självutnämnd frälsare?
Ambassadör Aguirre träffades flera gånger med den tidigare stadsministern, konservativa José Maria Aznar. Under 2007 sägs denne ha sagt att ”Spanien ligger i händerna på en mycket dålig regering”. Han sa också, att om Spanien fick fler allvarliga problem, och den nuvarande ledaren av Partido Popular, Mariano Rajoy, inte förmådde vinna i kommande val, skulle han, José Maria Aznar ”bli tvungen att återvända till politiken”.
Aznar underströk senare att han tvivlade på, huruvida Rajoy förmådde att hantera jobbet, och att partiet saknade en mer värdig efterföljare. Samtidigt beskrevs Esperanza Aguirre (ordförande för Madrids lokalregering) som en hyper-ambitiös politiker som ser sig själv som en framtida stadsminister.
Det ledande oppositionspartiets talesman har kallat uttalandena för skvaller.

Privata företag – ut ur Iran
De amerikanska diplomaterna berättar också hur de har satt press på spanska företags handel med Iran. Men även om frågan om god moral i vad som kan tolkas som en godkänn-ande av den iranska diktaturen, ska de spanska företagen ha handlat efter internationella regler.
Det samma gäller förhållandena till och samhandel med Kuba, och andra latinamerikanska länder, var de demokrati och mänskliga rättigheter inte alltid har varit en självklarhet.

Ärenden under mattan
Saken om José Couso, den spanska fotografen som dödades 2003 då amerikanska soldater skulle ha öppnat eld mot hotellet i Bagdad där spanjoren bodde, har också nämnts. Spanien vill förhöra tre amerikanska soldater i frågan, som alltså hamnat på kant, för att, menas det, amerikanska tjänstemän skulle ha försökt att få Högsta domstolen att lägga undan sina granskningar. Sedan läckagen har Cousus familj lagt fram anmälningar mot flera tjänstemän.
Sopat under mattan är också sanningen om det slutgiltiga beslutet om följderna av atombomben, som under 1966 föll av ett bombflygplan B52 över Palomares i Almería. USA lovade från början att städa upp efter sig, men har i stort ignorerat behovet av saneringen av det radioaktiva ämnet och strålningen som är allvarligare än vad man från början antog och som berör 50 000 m2. Så sent som i slutet av 2009, med andra ord 43 år efter händelsen, skulle dåvarande utrikesministern Moratinos ha påmint Hillary Clinton om att USA ska stå för en del av arbetet. Hon sägs fortfarande inte ha reagerat på händelsen.

Sanningens konsekvenser
Som sagt handlar många av dokumenten om kriget i Irak och missionen i Afghanistan, var, menar Julian Assange från Wikileaks, som har ställt upp i en intervju kring denna fråga, civila och soldater dödas i krig som vi aldrig kan vinna. Han menar att offentliggörandet av dokumenten kan bidra till en snabbare återkallning av trupperna från de två länderna, och att offentlig tillgång till annars hemligstämplade dokument bidrar till att förhindra maktmissbruk, och korruption.
I Spanien har läckagen många gånger beskrivits som oviktiga, då de inte har avslöjat någonting som alla inte redan kände till. Men det gäller inte alla fall som tagits upp. Kubas regering har även fört fram klagomål till El País om offentliggöranden. I öststaten har man först hittat läckagen undangömda, eftersom de var pinsamma för USA:s regering, men allteftersom Kubas roll i Venezuela och andra latinamerikanska länder samt den kubanska ekonomins aktuella situation kom fram, fann den kubanska regimen att situationen inte var så trevlig.
USA:s ambassadörer i Spanien har beklagat läckagen och kallat tidningens offentliggör-ande för oansvarligt, utrikesministern Hillary Clinton har kallat det ett angrepp på det internationella samfundet, medan andra har kallat det terrorism. Verkligheten överträffar fantasin, så kanske ligger det någon sanning i den florerande teorin om att CIA står bakom avslöjandena – kanske i samarbete med Mossad – då de på sikt vill tjäna USA:s intressen. Själva Vladimir Putin, Rysslands återinträdda stadsledare, har sagt att han tror, att någon använder Wikileaks för att nå politiska mål.
Huruvida Wikileaks läckage får reella konsekvenser och påverkar historien, är – sett ur backspegelns hjälpsamma avspeglingar – tveksamt. Om det kommer att påverka det sätt, hur diplomatiska förhållanden och kommunikation framöver kommer att ske är fortfarande osäkert, då världens regeringar har försökt att hålla deras intentioner hemliga sedan den dag-en då grekerna lämnade en gigantisk trähäst fylld med soldater vid stadsporten till Troja. Så kommer det nog alltid att vara, och det bör förmodligen också vara så, om vi inte kan tvinga diktaturer och terroristgrupper att avslöja sina hemligheter.
Det är bara amerikanska stadshemligheter som har läckt ut. Men, som Rysslands president, Dmitrij Medvedev, har sagt, kommer det säkert bli minst lika pinsamt om ryska hemlighetsstämplade dokument skulle komma ut i dagsljuset.
Nu när vi vet det, skulle det också vara spänn-ande att få tillgång till hemligstämplade dokument från Spanien och andra länder.
Fram till den dagen kan vi också lockas att läsa avslöjande hemligheter om, att Libyens Gadaffi skulle ha fyra blonda, ukrainska sjuksköterskor, att de arabiska länderna fortfarande inte är imponerade men nervösa av Irans atomambitioner, att Turkiets regering är under press från mer världsligt inställda generaler, och att Kina ser positivt på ett återförenat Korea.
Också att de amerikanska diplomaterna anser att Spaniens fortfarande är ett mål för Al Qaidas jihad, att den nuvarande regeringen, i skym undan, skulle ha talat med Marocko om hur man bäst och fredligast skulle kunna ge Västsahara autonomi, men under Marocko, vilket säger emot det officiella förhållningssättet, och att kung Juan Carlos skulle bli en viktig allierad, om det bara inte var för haken, att han tänker för mycket på Spaniens bästa.

Källor: El País, Time Magazine, RTVE.

VOXPOP

En Sueco har frågat tre svenskar vad de tycker om att information, liksom Wikileaks, offentliggörs.

Karin Helena Wramhed, Fuengirola
Jag har blandade åsikter om det. Information rörande stadssäkerhet bör vara hemliga för allmänheten. Det kan vara rent skadligt om det offentliggörs. T ex frågor kring arbete mot terrorism, om det läcker får ju även terroristerna vetskap om detta, vilket ger dem en chans att ligga steget före, och då kan vi ju aldrig bekämpa terrorismen.
Saker som dock bör offentliggöras är t ex information om korruption, medborgare bör få veta vad politikerna gör, t ex är det av intresse om en politikers tillgångar växer betydligt under tiden som aktiv politiker, man kan ju ifrågasätta hur det sker.

Anita Stengård, Fuengirola
Jag tycker inte att företeelsen Wikileaks bidrar till att göra vår värld bättre. Diplomati och retorik är viktiga verktyg i våra folkvaldas händ-er. Utan dem skulle vi inte kunnat bygga upp den demokratiska och trygga värld som en ökande andel av jordens människor får åtnjuta. Tack vare den internationella diplomatin har den totala andelen krig, orättvisor, ohälsa och mänsklig misär drastiskt minskat de senaste 60 åren. Även intelligenta och högt uppsatta statsmän måste få vara ”vanliga människor med normala känslor, tankar och reaktioner när rampljusets kameror släcks”.

Ulf Eriksson, Marbella
Jag tycker att det har att göra med vad det är för dokument. 75-80 % måste få ses, men man kan förmodligen inte offentliggöra allt. Förmodligen finns det många känsliga papper i akterna, vissa av dem kanske rent utav kan skada oskyldiga personer. Sådant som bör offentliggöras är t ex dokument om korruption och dylikt.
Ärlighet ska man följa så långt det går, men oskyldiga ska en behöva lida, oavsett vem det är.