demokratiseringsprocesser Revolutioner och uppror i öst, väst, nord och syd

Blodet flyter i Mellanöstern och i Nordafrika samtidigt som vi i väst är för upptagna med att tycka att vi har kompetensen att hantera revolutioner på ett bättre sätt. Då glömmer vi att berlinmurens fall och uppdelningen av det forna Jugoslavien är bevis på att demokratiseringsprocessen inte alltid har skett på ett fredligt sätt. Men det finns de länder som genomgått förändringar utan att ett skott lossats. Ser man tillbaka på övergången till demokrati i Spanien gick det oväntat lugnt till. Islands revolution var så oblodig att media knappt brydde sig om att rapportera kring det – till och med flygkaoset efter vulkanutbrottet fick mer spaltutrymme. Med dessa revolutioner i bakhuvudet, och medan vi sitter och tittar på upploppen i arabländerna från åhörarläktaren, bör vi kanske fråga oss själva; skulle vi ställt oss upp i protest mot den lätt korrupta politiken i Spanien och mot ledarna som, i jämförelse med Skandinavien, saknar fullt utvecklad kompetens till att styra ett land? Har insikten om att vi lever under en demokratisk regim fått oss att tro att situationen idag är det bästa som kan uppnås och att vi bör sluta sträva efter något bättre?

Det hände då
Konsekvenserna av finanskrisen var förödande på Island och efter bankernas kollaps var landet officiellt bankrutt. Följden var miljontals euro i skulder till Storbritannien och Holland och man enades med den Internationella Valutafonden (IMF) om att ta ett nödlån för att komma tillrätta med landets finanskollaps. Villkoret var dock att ersätta brittiska och holländska sparare som haft pengar i de kollapsade bankerna. Det skedde en folkomröstning och man röstade snabbt nej till förslaget om att återbetalningen skulle ske genom höjda skatter för det isländska folket. Samtidigt ökade folkets protester mot regeringen. I huvudstaden Reykjavik hölls det demonstrationer och efter en vecka avgick statsminister Geir Haarden och högerblocket. I april 2009 hölls ett val och en socialdemokrat-isk regering tog över. Med den nye statsmin-istern Johanna Sigurdsdottir i spetsen skulle Island nu gå mot bättre tider. I juni samma år skedde en omröstning i frågan om återbetalning och för att inte ingå i en diplomatisk kris med Storbritannien röstade parlamentet ja till återbetalning.
Detta var den första regeringen som föll som konsekvens av finanskrisen. Efter en veckas protester ersattes högerblocket av en socialdemokratisk regering och man kallade det revolution. Resultatet? Bankerna förstatligades, folket fick rättigheter att bestämma i betydelsefulla ekonomiska beslut, man tog hjälp av folket för att skriva om konstitutionen och startade ett projekt för införandet av yttrandefrihet. Varför föll då inga andra regeringar, trots att finanskrisen slog till så hårt? Kanske är innebörden av en fallen regering en definitionsfråga. Den spanska regeringen föll inte, men folket drabbades hårt av de extrema nedskärningarna och trots folkets protester mot rådande arbetsförhållanden var detta dock bara en fas för Spanien – revolutionen skedde mycket tidigare än så. Francos död 1975 gjorde övergången till demokrati till ett självklart val. Två år senare hölls de första fria valen på 40 år och en mitt-endemokrati tog över regeringen. Förutom en misslyckad statskupp 1981 av högerextremister skedde revolutionen smärtfritt och 1982 segra-de den socialistiska regeringen.

Det händer idag
Idag, mer än 30 år efter Francos död, har Spanien kommer en lång väg i utvecklingen av landet men kan fortfarande beskrivas som en lätt korrumperad demokrati i utvecklingsfasen. I Sverige talas det än idag om när Mona Sahlin år 1995 köpte en Toblerone för skattepengarna medan det i Spanien uppdagas den ena korruptionsskandalen efter den andra utan att det känns konstigt längre. Trots negativa influenser och revolutionerade händelser kommer demokratin att förbli en naturlig grund för västerländska lagar och konstitutioner. Yttrandefrihet är en rättighet och folkomröstningar en självklarhet inför stora beslut som påverkar befolkningen. I Nordafrika och i övriga arabvärlden däremot är det svårt för en övergång till demokrati att ske naturligt eller under fredliga protester. När folk inte har rätten att tala, knappt rätten att rösta, vem skall då protestera? Skulle man demonstrera med plakat som på Island, vem skulle lyssna? Ett självmord i ren protest triggar hundratals araber till att visa sitt missnöje, modet att tala har de, men våld är det enda som får upp ledarnas ögon. Länderna är byggda på helt andra grunder. Lagar och konstitutioner är baserade på religion och traditioner och det krävs därför helrenovering i den arabiska konstitutionen för att närma sig något som kan liknas vid en demokrati. Detta betyder inte att man måste lämna sina seder och vanor bakom sig, det innebär endast att inse folkets behov och anpassa sig efter dem. En förändring måste dock ske gradvis, en påtvingad demokrati genom militant ockupation är ett amerikanskt påfund som har visat sig vara ett stort misslyckande i både Irak och Afghanistan. Man kan snabbt konstatera att bortbombning av allt gammalt för att få in det nya inte är rätt tillvägagångssätt.
Det är kontinuerlig nyhetsrapportering kring upploppen i Mellanöstern, spaltutrymmet är alltid generöst men om revolutionen på Island har nästan ingen hört – trots att det ligger oss nära geografiskt och kulturellt. Faktum är att oblodiga strider inte har något nyhetsvärde, det ligger inte i folks allmänintresse att läsa och fördjupa sig i händelser som den på Island. Folk håller upp plakat utanför statshuset och statsministern avgår frivilligt, men vad händer i Nordafrika däremot? Den förste flyr landet, den andre avgår efter veckors protester och tusentals döda landsmän, den tredje sitter kvar utan intentioner att avgå. ”Mitt folk älskar mig”, menar Gaddafi. ”De skulle dö för mig”. Hundratals dör, men inte för honom utan på grund av honom.

Vad händer sen?
Trots att blod och elände är spännande läsning är fred ett fint begrepp och något alla nationer eftersträvar. Det är säkert miljontals människors högsta önskan, men verkligheten ser annorlunda ut. Är det pessimistiskt att säga att kulturella faktorer gör denna dröm ouppnåelig för vissa? Spanien har kommit en lång väg sedan de gick med i EU, men har desto längre väg att gå för att komma ikapp med en modern demokratisk stat. Bör vi som befolkning inleda en revolutionsprocess mot den obalanserade ekonomin, den höga valutan och de låga lönerna? Priser på hyror och mat har nått nästan samma höjder som i Skandinavien, bör vi ställa oss upp och protestera innan vi dras längre och längre ned i fattigdomsträsket? Och av vilka länder bör vi ta lärdom, Island eller Nordafrika? Kanske beror det helt på regeringens respons. Om de erkänner situationen idag och är villiga att förbättra räcker det kanske med plakat. Är de inte öppna för en dialog undrar jag om svärd är lösningen.