Spaniens stulna barn - ”De sålde min lillebror”

Det berättar en kvinna för En Sueco. Hennes familj kommer från Álora, men själv bor hon nuförtiden i Mijas. Utöver det önskar hon vara anonym.
Bakgrunden till denna historia tog vi upp i En Suecos aprilnummer, där du kunde läsa om tvångsadoptionerna i Spanien i artikeln Spaniens stulna barn.

”Den 11 april 1974 lades min mor in på sjukhuset Carlos Haya i Málaga, när hon skulle föda. Då hade hon redan mig och min syster, jag var bara fem år gammal och min syster var ett par år äldre. Alltså visste min mor mycket väl hur det hela förväntas gå till”, börjar den 42-åriga kvinnan sin berättelse.
Men den här gången gick de inte som de två tidigare gångerna.
”Strax efter förlossningen sa läkaren att barnet, en pojke, var dödfött. Han sades ha fötts med benen först och kvävts av navelsträngen. Min mor insisterade på att hon hade hört honom gråta, men sjukhuspersonalen beskyllde henne för att vara hysterisk”, berättar hon.
Dagen efter fick fadern se en liten vit kista, med beskedet att han absolut inte fick öppna den. ”Varför förstod han inte, men kom ihåg att det skedde under Francotiden, och att spanjorerna under den tiden hade en väldig tro på auktoriteten. Min far fick inte heller ta hem kistan för att begrava den i Álora, den skulle begravas på kyrkogården i Málaga. Dessutom skulle han betala 4 000 pesetas, som för honom motsvar-ade en hel månadslön”.
Efteråt besökte familjen graven med jämna mellanrum tills en dag då den var försvunnen; hela kyrkogården hade jämnats med marken. ”Jag var fortfarande inte speciellt gammal, men jag kan komma ihåg långa raka rader av små kors och att det fanns en mur runtomkring kyrkogården. Min bror döptes aldrig, han fick bara ett nummer, det stod nummer 83 på hans kors”, säger kvinnan som inte längre tvivlar på att hennes bror fortfarande lever.

Dokumenten stärker tron
”När jag och min syster började höra talas om alla förskräckliga historier om barn som tvångsadopterats från sjukhus och kliniker började vi undra, och det var det enda vi kunde göra, om det verkligen låg någonting i det vår mor hade sagt. Det var ju inte heller normalt att våra föräldrar inte hade fått lov till att begrava sin son i vår hemstad”, säger hon.
Detta var anledningen till att de två systrarna tog kontakt med polisen i januari. ”Av dem fick vi veta, att om det inte fanns någon kista så hade vi inget fall. Men inte ens kyrkogården fanns ju längre”.
Nästa steg blev att kontakta fören-ingen Anadir, som hjälper männi-skor i systrarnas situation. Där ombads de att registrera sig som medlemmar, lämna DNA och blev därmed registrerade i den databas som ska föra samman barn med deras biologiska föräldrar.
”Efteråt var det dags att prata med våra föräldrar, att berätta för dem att vi hade börjat undersöka saken och att vi ville fortsätta med det. De hade tidigare kämpat för det, men när vi en dag stod vid kyrkogården som inte längre existerade, med blommor i handen, sa min far att vi inte ska prata om det mer.
Men efter att det började talas om de andra fallen och då jag och min syster hade många frågor, kom inte vår önskan som en överraskning. De enda de ville, och vad vi och vår andra yngre bror ville, var att hitta vår bror.”
Det visade sig att deras mor hade gömt dokumentet som hon fått från sjukhuset efter sonens förmodade dödsfall samt kvitteringen från begravningsbyrån.
”Hon hade gömt pappren, som var det enda hon hade kvar av sin son. Fram till dess hade vi bara trott att min bror fortfarande levde, men dessa papper var en bekräftelse. Min far sa att han visst att han inte hade begravt sin pojke”, säger kvinnan.

Motsägelsefulla påståenden och fel
Det visade sig att dokumenten innehöll mängder av fel och motsägelsefulla punkter, och familjen är säker på att så många fel bara kan uppstår om det handlar om lögner.
”Han kallades ett foster, men han var en fullt utvecklad baby. Min mor hade ju varit gravid med honom i 9 månader.
Om det bara var ett foster, varför begravde man det? Det brukar man inte göra.
De sa att han var dödfödd kl. 21.00, men här står det att han dog 10 timmar senare.
De sa att han kvävdes av navelsträngen, men det står att han drunknade av fostervattnet.
De har registrerat hans blodgrupp, vilket man normalt inte gör för ett foster eller en dödfödd baby.
I pappren är dessutom min mor registrerad som 24 år medan hon i själva verket var 32. Orsaken till det kan vara att man ”normalt” bara stal barn från väldigt unga kvinnor.
Kvitteringen från begravningsentreprenören innehåller också felaktiga detaljer, här står det 4 500 pesetas skrivet med bokstäver, i siffror står det 4 000 pesetas”.
Vidare ifrågasätter hon varför dokumentet inte har sjukhusets stämpel. Dock är det signerat av två läkare, vars namn vi har strukit över här, då fallet nu ska undersökas i domstol via Anadir.
Avslutningsvis berättar kvinnan att hon och familjen inte vill döma någon, men att de inblandade måste reda ut saken för deras eget samvetes skull.
”Just nu är vi glada över att han lever, även om det har rivit upp gamla sår. Huruvida vi hittar honom eller inte, det är en helt annan historia. Men vi kommer att göra allt för att göra det, vi har ett helt liv att berätta för honom; det liv han föddes till att leva”.