Möte med Anders Arborelius – Stockholms biskop

Möte med Anders Arborelius - Stockholms biskop

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Namn: Anders Arborelius
Född:
24 september 1949 i Sorengo, Schweiz, av svenska föräldrar
Bor:
Södermalm i Stockholm
Konverterade till katolicismen:
vid 20-års ålder
Utnämnd till biskop:
17 november 1998
Övrigt:
Sveriges förste katolska biskop av svensk börd sedan reformationen

Anders Arborelius besökte i maj Costa del Sol. Bl.a. höll han gudstjänster och seminarium där han talade om att leva i Guds närvaro idag, samt om kyrkans situation i Sverige. En Sueco fick en pratstund med honom.
Har du varit i dessa delar av Spanien förut?
Ja, jag var här för 42 år sedan. På den tiden läste jag spanska på universitetet i Lund, och då reste jag i Andalusien. Jag kan konstatera att mycket har förändrats sedan dess, byggnader, stränder, ja, väldigt mycket.

Hur är kyrkans situation i Sverige?
Om vi talar om den katolska kyrkan i Sverige så är det en väldigt liten kyrka som mest består av invandrare, men den växer hela tiden så vi får hitta nya kyrkor och nya församlingar. Samhäll-et i Sverige har blivit mer mångkulturellt och många som kommer till Sverige är katoliker, så vi ser ett ökat intresse.

Vad fick dig att konvertera till katolicismen?
Redan som barn hade jag kontakt med katoliker genom släktingar i Schweiz, så för mig var kontakten till den katolska kyrkan mer naturlig än den till Svenska kyrkan. När man sedan kommer upp i 20-års åldern, är det vanligt att man börjar tänka efter vad man tror på och vad man vill ägna sitt liv åt, och varför man är här, och det gjorde även jag. Så småningom fick jag undervisning i katolsk tro i Malmö kring 1969.
För mig var det ett beslut som mognade fram. Jag fick svar på mina frågor genom den katolska tron.

Efter att ha gått i kloster 1971 avlade du evigt löfte 1977 i Brugge i Belgien, vill du berätta lite om det?
Jag avlade mina eviga löften inom Karmelitorden. Att avge evigt löfte innebär att man lovar att leva i kyskhet, ogift, att man lever ett enkelt liv och att man lever i lydnad. Då planerade jag att leva i kloster hela mitt liv. Jag var hemma i klostret. Eftersom jag kunde spanska arbetade jag mycket med att översätta spanska texter. 1998 fick jag uppdraget som biskop, och jag förväntades lyda eftersom jag avlagt lydnadslöfte, så jag antog det.
Livet i kloster var väldigt stilla och avskilt, det innebar också mycket själavård då ju många söker sig till kloster för att tala om sitt inre liv, längtan efter gud och olika delar i livet.
Men idag bor jag i tjänstebostad på Södermalm i Stockholm.

Du avgav evigt löfte inom karmelitorden och idag lever du som oskodd Karmelit, vad är skillnaden?
Det skedde en reformering av karmelitorden på 1500-talet då Teresa de Ávila tyckte att orden hade blivit förslappad och hon ville rycka upp ordningen. De oskodda karmeliterna hade en enklare livsstil som präglade hela livet, och man levde strängare. Ett tecken på att man var oskodd karmelit var att man inte hade skor på fötterna, utan att man istället hade halmsan-daler.

När du biskopvigdes antog du valspråket In Laudem Gloriae, vad betyder det för dig?
På svenska betyder det ’Gud till pris och ära’. För mig ligger det i linje med att leva i Guds närvaro och att det vi gör, det gör vi för att vi vill glädja Gud. Vi har fått så mycket från hon-om och vill kan besvara det genom att göra det bästa av vår tilldelade livsuppgift.

Vad är Guds ord?
Vi tror att Gud talade till oss när han uppenbarade sig och det har förvaltats i kyrkan och den heliga skriften. Det är kyrkans uppgift att göra ordet tillgängligt för människan så att de ser att det berör och hjälper henne, samt att se Guds närvaro och sin nästa. Det går att anknyta till filosofen Martin Bubers ’Jag och Du’, att alla människor har en identitet, men då måste det också finnas en identitet i ett Du, det räcker inte med ett Jag.
Det är också viktigt att förstå att ingen annan kan infria mina förväntningar, vilket många förväntar sig, varför många relationer spricker. Utan en relation till Gud kan det då bli svårt, man kanske inte förstår att en annan människa inte kan ge en det man förväntar sig av kärlek och omtänksamhet. Men har man Gud med sig så vet man att det bara är Gud som kan ge mig det djupaste och det största.

Här på Costa del Sol talas det ständigt om korruption, fattigdomen är högre än i Sverige och Spanien är ett katolskt land medan Sverige är protestantiskt. Kan du se några samband mellan dessa faktorer?
Sociologiskt går det att konstatera att vissa länder har en högre grad av korruption. Har det med religion, kultur, eller någonting annat att göra? Ofta är korruptionen mindre i starkt monokulturella länder. I Spanien finns det dock många kulturella, sociala och religiösa skillnader, och man tänker ofta mer på den egna gruppen framför större sammanhang, och man saknar solidaritet till hela gemenskapen. I Sverige har man t ex en väldig respekt för staten och lagarna, medan i Spanien är det tvärt om, man betraktar politikerna som skurkar. Det har alltid betydelse om samhället är enhetligt, har samma religion och är lojalt mot staten. Men i ett land var stat och kyrka inte gått hand i hand historiskt kan man få starka spänningar, och att lojaliteten ges till något annat.

För mig känns det som om det är väldigt lätt för katoliker att bli förlåtna sina synder genom bikten. Vill du förklara det för mig?
Det första är att vi måste tro på att Gud är förlåtande. Ett av budskapen är att Gud inte vill binda oss vid våra handlingar, utan befria oss från bördan. I Sverige är det t ex vanligt att man har skuldkänslor, även om man inte har en skuld, och det är det som är skillnaden. En skuld kan förlåtas men en skuldkänsla kan man aldrig bli av med. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte vågar lita på att Gud kan förlåta. Om en människa inser att hon har gjort fel, ångrar sig och vill ta emot Guds förlåtelse då kan hon bli av med det. Vi är inte fastlåsta i rollen som t ex tjuv eller äktenskapsförbrytare.
För många katoliker är det dessutom väldigt svårt att gå in i biktstolen.

Några korta:
Tror du på mirakel?
Jo, det finns. Gud kan ingripa på ett extraordinärt sätt.

Vad händer när vi dör?
Då ställs vi inför det yttersta valet, att tacka ja eller nej till Gud. Har vi försökt leva ett liv till Guds ära så får vi komma till honom. Ibland behöver vi en rening innan vi går till Gud och det är det vi kallar Skärselden, var vi får möjlighet att reda upp det vi inte rett upp i livet. Man kan också välja bort Gud. Så vi har himmel, skärseld och helvete och vi har fått en fri vilja.

Tror du att vi närmar oss jordens undergång?
Ingenting är beständigt. Men vi vet inte när, var eller hur.

Vad anser du om organdonation?
Jo, kyrkan ställer sig positiv till det.

Jag har läst ett uttalande om att den sanna kärleken är kärleken till Gud, vad är då kärlek mellan man och kvinna?
Kärleken som sådan har alltid någonting med Gud att göra. Kärleken mellan man och kvinna blir ett heligt tecken på Guds kärlek i äktenskapets sakrament. Två människor förmedlar Guds kärlek till varandra.

Vad är människans uppgift?
Att känna och älska Gud och att genom det känna och älska sin nästa. Det kan nog en icke troende också känna, att det ibland finns ögonblick när man kan älska en människa som har gjort en illa. I vissa ögonblick kan man känna att det finns mer kärlek än vad man egentligen har i sig själv, att man kan överstiga sig själv i vissa kritiska ögonblick.

Har du någonting funderat över en alternativ väg i livet?
Jag har aldrig direkt funderat över det, men ibland har jag frågat, i jobbiga situationer, varför Gud har satt mig i en situation som just då kan kännas övermäktig.

Av Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco