Alcalá la Real – ett utmärkt mål för en härlig helgutflykt

Alcalá la Real – ett utmärkt mål för en härlig helgutflykt

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Alcalá la Real ligger 45 km nordväst om Granada. Detta är en spännande gammal stad med mycket historia och en imponerande borg. Staden har 22 000 invånare och här råder det en känsla av välstånd och god stämning.

Välståndet kommer utan tvekan från odling av oliver, vilket invånarna här sysselsatt sig med sedan urminnes tider. Vi ska bo på ett härligt, helt nyöppnat boutiquehotell och så ska vi ut på en vacker vandring, så följ med och upptäck Alcalá la Real.

Alcalá la Real ligger i provinsen Jaén, strax norr om gränsen till Granadaprovinsen. Sedan staden grundades har den varit en gränsstad med en stor borg för att beskydda regionen mot den forntida fienden Granada.

Bara 20 km bort ligger Granadas svar på Alcalá i form av staden Moclín, som också har en jättestor borg, och som kallats Granadas sköld. Så från dessa två fästningar kunde man studera och hålla ett vakande öga på varandra. Som tur är, är de fientliga tiderna förbi och vi kan i dag glädja oss över att vi kan besöka denna väldiga borg i Alcalá, som tronar över staden från sin bergstopp.

När vi närmar oss Alcalá präglas landskapet runt oss allt mer av olivträd, och vi påminns om att Jaénprovinsen är Spaniens största olivoljeproducent – det växer ca 60 miljoner olivträd i provinsen och här produceras det mer olivolja än i hela Italien, som är världens näst största olivoljeproducent. 20 procent av all den olivolja som konsumeras i världen kommer från Jaén, och det produceras mer än 600 000 ton olja varje år. Det är alltså inte så konstigt att man ser olivträd överallt.

Stadens välstånd bygger helt klart på generationer av olivodling. Olivträdet kom till Spanien med fenicerna, omkring 1000 år f.Kr. så det har funnits gott om tid till att etablera den produktion som vi ser i dag.

Vi följer skyltarna in till staden, mot centro histórico, och innan vi kommer till slutet av Calle Los Álamos kör vi in i ett parkeringsgarage som heter Los Álamos, och där lämnar vi bilen under hela vårt besök här, för detta garage ligger mitt i smeten. Vi tar oss upp från garage och frågar efter stadens turistkontor, som lyckligtvis bara ligger runt hörnet, på Carrera de las Mercedes. Tvärtom mot turistkontor i de flesta andra spanska städer har detta öppet hela dagen mellan kl. 10.00 och 18.00, alla dagar i veckan, och detta säger lite om hur stadens generella inställning till turister: vi vill gärna att de besöker oss och att de känner sig välkomna. Vi får ett karta över staden och ser att vårt hotell ligger 50 m bort, på gatan Veracruz.

Turistkontoret ligger i ett gammalt palats, ”Palacio Abacai” och här har man inrättat stadsmuseet. Nu när vi är här tar vi oss en titt på museet, som är mycket fint, och som på en enda våning lyckas visa stadens historia från neandertalare som bodde här till modern tid via iberer, romare, visigoter, morer och kristna. På så sätt liknar historien de flesta andra spanska städers historia, men ingen annan stad har en borg som kan mäta sig med Alcalás.

Innan vi ser borgen går vi iväg för att ta en titt på vårt hotell: Hotel Palacio de Veracruz. Vi är här en lördag i september 2020, och hotellet öppnade sina dörrar för första gången bara fyra dagar tidigare, så vi får vara med och inviga det. Det är som sagt ett boutiquehotell med bara åtta rum, varav två är sviter. Vi har bokat ett dubbelrum med balkong och tack vare att vi fått tag på ett öppningserbjudande betalar vi bara 60 euro, vilket är ett fyndpris för ett så snyggt rum med badrum. Det har tagit tre och ett halvt år att bygga om hotellet, så det har tagit lång tid, och ägarna har varit mycket ivriga att få in gäster. Hotellet ligger i stadens historiska centrum och på medeltiden var det ett komedihus. Det råder inga tvivel kring att restaureringen av varit dyr, för det har inte snålats på läckra material och detaljer. Jag kan varmt rekommendera en övernattning här: palaciodelaveracruz.com. Det går bra att boka online.

Ett par hundra meter upp längs backen ligger borgen, så nu snörar vi på oss våra gåskor och beger oss ut för att se härligheten. När vi var på turistkontoret köpte vi biljett till både museet och borgen, och priset för bägge är 3 euro för pensionärer. Borgens riktiga namn är Fortaleza de la Mota och en gång i tiden hade den sju portar, men i dag är det bara den södra som är öppen, och det är den varje dag fram till kl. 19.30.

Det sägs att borgen började byggas redan av morerna år 713, bara två år efter att de första morerna korsade Gibraltarsund för att erövra Spanien, vilket de förövrigt gjorde på bara 7 år. Nu ska man inte tro att alla dessa erövrande morer var goda vänner, och om de var det så blev de lätt ovänner, varför det var nödvändigt med fästningar. Dessa fästningar byggdes alltså inte bara som försvar mot de kristna, utan egentligen först och främst för att försvara sig mot andra kalifat. Det var först på 1000-talet som fienden blev de kristna. Hur som helst så var Alcalá, som på arabiska betyder högt belägen borg, inte bara en fästing utan även en stad. Den var befäst med dubbla stadsmurar och inne mellan murarna bodde människor, speciellt hantverkare och handelsfolk. Inne bakom den innersta muren hittades el barrio militar (militärkvarteret), ett bostadskvarter (medina) med tavernor och butiker, ett högt torn med ytterligare en mur där kalifen bodde, samt en moské, som senaste byggdes om till en kristen kyrka.  

Allting ligger på en jämn höjd, så härifrån har man en mäktig utsikt åt alla håll. I öster kan man se en platå som kallas Los Marcos, som vi ska vandra runt i morgon.

Vi går runt i borgen ett par timmar och tycker att det är en femstjärnig upplevelse. På grund av coronapandemin får vi inte gå högst upp i tornet, men vi får se rummet på första våningen, där det står några figurer i dåtida kläder. Inne i kyrkan har golvet tydligen varit en begravningsplats, så moskén har alltså byggts ovanpå kyrkogården, som senare byggdes om till en kristen kyrka. Nu för tiden finns det inga religiösa symboler kvar. Varje dag kl. 16.00 och 18.00 visas en video, men den ser vi dessvärre inte, för vi är här vid 17-tiden, och kan inte vänta, för våra gommar är helt torra, och det finns inte en enda droppe vatten att få uppe i borgen.

Väl nere i staden stillar vi törsten på baren El Parque, som ligger mitt i parken Los Álamos. Här sitter man mitt i en grön trädgård och vi inser att vi hittat vår favoritplats i Alcalá.

Efter en liten vilostund på hotellet äter vi middag på den italienska restaurangen Dos Soles, som ligger på gatan Fernando el Católico 13 – bara ett stenkast från parken. Här serveras härliga pastarätter och vi firar att vi bott i Spanien i 30 år.

Nästa morgon beger vi oss återigen ned till El Parque för att äta frukost, för hotellet är så litet att det inte finns plats för ett kök. På El Parque serveras vi den bästa ”pan con tomate” vi någonsin ätit. Den kommer färdigbredd från köket och är skuren i bitar.

Nu ska vi ut på vår vandring, kallad Los Zumaques – SL-A 253 (man kan ladda ned en karta för utskrift om man googlar namnet). Denna vandring är 7 km. På både hotellet och turistkontoret har vi frågat var rutten börjar och vi har fått två olika förklaringar, och bägge visar sig ha varit helt fel (här säger man tydligen hellre någonting galet än tappar ansiktet och erkänner att man inte vet!). Men vi går efter Eriks stigfinnarnäsa och kan nu säga att ruttens start finns i slutet av gatan Calle Virgen de la Cabeza, mitt emot ett vattenhus från romartiden, som kallas Nacimiento de Agua de San Marcos. Lite snett mitt emot står en stor skylt som visar rutten Los Zumaques, och här börjar stigen, som vi snart ska ut på.

Zumaque är namnet på en buske med röda bär, och dessa finns det många av på norrsidan av klipporna. Men först går vi österut och får en spektakulär utsikt mot borgen och staden. Det ser ganska hisnande ut. Vandringsleden är välmarkerad med ett grönt och ett vitt sträck, och i början utgörs stigen av en jämn grusväg. Men när vi kommer till andra sidan, till området med buskarna, kan vi se att leden lämnar grusvägen och leder upp mot klipporna längs en smal stig. Men det är inte alltför brant och vi möter en hel del människor som liksom oss är ute för att njuta av natur, sol och Andalusiens blå himmel. Vid en tidpunkt kommer vi till en T-korsning och här ser vi ingen markering! Nu får vi veta av de andra vandrarna att detta innebär att det spelar ingen roll vilken väg man väljer, de leder till samma plats. Snart står vi uppe på kanten av Los Tajos, som det ju heter när man har en brant klippvägg.

Nu är vi uppe på platån och här har det byggts ett räcke som skydd mot avgrunden. Vandringsleden fortsätter tvärs över platån och snart är vi tillbaka vid vattenhuset, där vi började vår vandring. Själva leden fortsätter upp till platåns södra del, men vi väljer att inte fortsätta, för nu har vi gått 7 km och vi är hungriga. Tillbaka på El Parque serveras vi en god sallad och patatas panaderas, och är supernöjda med vår utflykt till Alcalá la Real.

Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco