El Camino – Den personliga utvecklingsresan

El Camino - Den personliga utvecklingsresan

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

 

Sedan medeltiden har aposteln Jakobs jordiska kvarlevor lockat miljontals pilgrimer från världens alla hörn till Santiago de Compostela i Galicien. Årligen är det tusentals människor som ger sig ut på hela, eller delar av den 900 kilometer långa Camino, drivna av religiösa, spirituella eller äventyrslystna motiv. En resa som för många blir början på ett nytt liv.

Historien berättar att Sankt Jakob, en av Jesus tolv apostlar, led martyrdöden på Kung Herodes Agrippas I:s befallning, 44 år efter Kristi födelse. På spektakulära vis lyckades sju av hans lärljungar smuggla kroppen till Galicien, där han begravdes. Vidare säger historien att Jakob en dag, 800 år senare, visade sig och ska ha deltagit i samt till de kristnas fördel vänt ett dödligt slag mot morerna. Av den anledningen fick han senare namnet Jakob ”Matamoros” (Mordödaren) och belönades med en kyrka i vilken hans grav senare återfanns.
Under mer än 100 år menade man att kyrkan vidareförde helgonet Jakobs kraft till de kristna. Dock vända lyckan tvärt när morerna erövrade Santiago de Compostela år 997 och ödelade hela staden.
På 1100-talet fördrevs tillslut morerna från norra Spanien och i samband med det började pilgrimerna strömma till Santiago de Compostela och den nya katedralen. Katedralen som hade påbörjats år 1075 men som först stod färdig 1211. Under de följande åren var katedralen ett mycket populärt pilgrimsmål, men reformen år 1517 minskade dess popularitet.

De första pilgrimerna
Medeltidens katoliker hade en hel uppsjö av heliga platser runtomkring i Europa. De tre viktigaste var Jerusalem – där Jesus korsfästes, Rom – där Jesus särskilt utvalde, Peter, led martyrdöden samt Santiago de Compostela – där Jakob ligger begraven. Men medan pilgrimsvandringarna till Jerusalem och Rom sinade efter det 12:e århundradet, för att tillslut nästan upphöra helt, kvarstod vandringen till Santiago de Compostela.
Idag finns det flera olika Cominos som leder fram till katedralen i staden, men den allra mest kända och den mest vandrade är den som sträcker sig från södra Frankrike över till norra Spanien.
De tidigare pilgrimernas utrustning bestod av en kroppslång klädnad med snörning i midjan, samt en kappa. På huvudet bars en bredbrättad hatt som skydd för sol och regn. I ryggsäcken bar de det mest nödvändiga: mat, ett pilgrimspass, pengar, elddon och en flaska eller en ihålig kalabass med vatten eller vin. I handen hade de den ovärderliga pilgrimsstaven som ger stöd på branta stigar, mäter djup i bäckar eller hjälper till vid klättring uppför backar.
Utgångspunkten för dåtidens pilgrimsfärd var den resandes egen hemstad. Majoriteten av pilgrimerna tog sig fram till fots – de mest fanatiska eller djupt troende vandrade barfota eller gick på knä! En del av de mer välbärgade pilgrimerna gav sig ut på pilgrimsrutten till häst och några enstaka transporterades i bärstol.
Förr var det vandringens religiösa aspekt som var den största orsaken till att pilgrimer gick leden, men en del gick turen till Santiago de Compostela som straff – ett straff som förövrigt fortfarande existerar i Flandern i norra Belgien.
På vandringen möttes kristna från Europas olika länder. De åt vid samma bord, sov i samma rum på härbärgen eller i kloster, lärde sig varandras vanor och språk. Denna blandning av ursprung skapade en för dåtiden helt okänd mångkulturell gemenskap. Ett förenat Europa vari alla hade samma mål; att nå till Santiago de Compostela.

Den moderna Caminon
Nu för tiden finns det en mängd olika sätt att gå Caminon på. En del går hela leden med start i södra Frankrike, en del delar upp den och betar av en sträcka per år, andra börjar precis så långt bort från Santiago de Compostela som de själva känner för. Dagens pilgrimsvandring har i många hänseenden utvecklat sig markant och blivit mycket moderniserad. Det gäller t ex utrustningen som nuförtiden är mycket mer lämpad för en vandring på upp till 900 kilometer. Vandringsskor, väderanpassade kläder och en behaglig ryggsäck har ersatt sandaler med tunn sula, en klumpig kappa och den otympliga ryggsäcken.
Omvänt finns också många saker bevarade från den ursprungliga pilgrimsfärden. T ex så sker övernattningarna fortfarande i enkla sovsalar på tidslösa härbärgen, de flesta går Caminon till fots och avslutningen utgörs fortfarande av en ceremoni i katedralen i Santiago de Compostela. Dessutom pekar traditionen på att varje pilgrim går upp till en stor staty av aposteln Jakob och byter ut sin egen hatt till statyns silverkrona och omfamnar den med orden: ”Kära vän, tala väl om mig till Gud”. Idag nöjer man sig dock med en omfamning.
Att gå El Camino är på många sätt och vis en resa i tiden då omgivningarna och naturen på många delar av vägen fortfarande är som de var när de första pilgrimerna gick sina vandringar för ca 900 år sedan. Smala stigar, svår terräng och en vacker, mångfaldig natur utgör fortfarande inslag längst vägen. Längst vägarna kan det ibland vara långt mellan tecken på civilisation vilket ger en god möjlighet att uppleva en del av de första pilgrimernas vandringar.

Populärare än någonsin
Sedan 1985 har ett pilgrimskontor, underställt katedralen i Santiago de Compostela, hållit räkning på antalet pilgrimer. Kontoret har noterat att antalet vandrare har ökat från 690 år 1985 till hela 270 000 år 2010! Orsaken till denna explosiva ökning går kanske att förklara i de många behov som El Camino uppfyller. Fortfarande finns det många som går turen av religiösa skäl, många andra ser den som en fysisk utmaning, men det alldra största dragplåstret har blivit den andliga upplevelsen som många vittnar om efter slutförd vandring – ögonblick av totalt lugn och ro i sinne och kropp. Ögonblick då det berättas om fulländad symbios med naturen. En Sueco har talat med tre svenskar som genomfört vandringen El Camino.

Själv men aldrig ensam – Ted Åström
Ted Åström är en erfaren vandrare som under många år har vandrat i Sverige under sin fritid. Att gå Caminon blev en naturlig del i hans vandrande. Första gången han genomförde vandringen var under sommaren förra året, när han gick sträckan Sarria – Santiago med fyra vänner. Denna vandring gav mersmak och endast tre månader senare genomförde han hela Caminon på egen hand. ”Jag blev intresserad av sättet att gå och leva. Efter att ha jobbat hela mitt liv är jag nyfiken på mer och vandringen blev ett projekt” förklarar Ted och fortsätter: ”En del bara går, men för mig blev det som sagt ett projekt med träning samt att få ihop den rätta utrustningen. Jag tränade i skorna jag skulle vandra i för jag skulle ju gå 2,5 mil om dagen, samt jag tränade med ryggsäcken på, då packningen min kom att väga 9 kg. Alltså gällde det att ha rätt saker med sig: vandringsskor, Teva-tofflor för kvällarna samt bara de kläder som jag verkligen behövde – sedan tvättade jag varje dag under vandringen”.

Tankar, funderingar, bearbetningar
Att vandra Caminon själv förklarar Ted var en helt annorlunda upplevelse från att ha vandrat med vänner. Han menar att det gav en känsla av att gå själv utan att någonsin egentligen vara ensam då han visste att det fanns andra pilgrimer längst vägen. Ibland slog han följe med dem och andra gånger inte. Så berättar han också att livet som ensamvandrande pilgrim blev otroligt socialt när han kom fram till de olika härbärgena. Den största skillnaden att gå själv menar han var att han fick gå i sin egen takt, vilket han förklarar som någonting som han tyckte mycket om. Som exempel tog det honom åtta dagar att vandra sträckan från Sarria med sina vänner, men själv avverkade han den på hälften av tiden. En vanlig dag vandrade han fem till sex timmar och totalt sträckte hans vandring över 34 dagar.

Det kan kännas långt att gå själv i 34 dagar men Ted lät tankarna vandra. Han funderade över livet och arbetet, bearbetade olika starka livshändelser och det var inte alltför sällan som upplevelser och erfarenheter delades med andra som han träffade längst vägen.

Djupt berörd
”Den trevligaste sträckan av min vandring var de sista 15 milen. Sträckan från Sarria är mycket vacker och passar bra om man bara vill gå en liten bit, kanske man arbetar och inte har tid att gå hela. Galicien är vackert och så är maten mycket god. Men min allra starkaste upplevelse var att komma fram till Santiago efter 34 dagar. Att ha vandrat ensam och sedan samlas tillsammans med andra pilgrimer i katedralen och lyssna på pilgrimsmässan, det berörde mig djupt”, berättar Ted.
Ted planerar redan sin nästa vandring. I år är han 69 år och han har lovat sig själv att gå Caminon igen, se landskapet under våren, innan han fyller 70 år.

En fysisk utmaning – Gisela Tranchell
Gisela hörde första gången talas om El Camino i Provence 1999. På ett pensionat kom hon i kontakt med en svenska som stolt framvisade en bok, Vandrat vägen, samtidigt som hon talade om vandringen. ”Först blev jag irriterad över att jag inte kände till El Camino – då jag smickrar mig själv med att vara hyfsat allmänbildad, och när jag fick reda på mer tänkte jag att det var helt galet att vandra 800 kilometer! Tanken var svindlande men jag avfärdade den också som ren gallimatias. Själv tog jag mig runt Frankrike i en Mercedes 450 SL”, berättar Gisela.
År senare, efter en hård tid med separation, uppstart av egen juridisk byrå och mycket arbete, började hon läsa allt mer om El Camino och sommaren 2010 frågade hon sin bästa väninna om hon ville göra vandringen och de bestämde sig för att genomföra äventyret i slutet av juni 2011.

Vandring på hemmaplan
”Jag började förbereda vandringen på hemmaplan hösten 2010. Först vandrade jag ensam, långa sträckor och snart flera mil, utan problem. Jag köpte de bästa kängorna jag kunde hitta (Miendel). Sedan startade jag en Facebookgrupp och snart vandrade jag tillsammans med ett helt gäng tjejer” berättar Gisela. I övrigt när det gäller förberedande förklarar hon att det huvudsakligen handlade om att utesluta så mycket packning som möjligt och hitta så praktiska och bekväma plagg som möjligt. Dock slank det med en liten klänning och sandaler för kvällsbruk samt en liten förstoringsspegel och diverse kosmetika. Rent mentalt förberedde hon sig ingenting då hon förklarar att allt hon gått igenom och allt arbete under den senaste tiden hade fått henne att längta efter vandringen så mycket att hon bara ville iväg.

Inget gnäll och utrensning
De båda väninnorna började sin vandring i Saint Jean Pied de Port, Gisela minns: ”Att vandra tillsammans var en ren fröjd. Vi är båda snabba, tåliga och uthålliga. Vissa dagar var kämpiga, andra gick som en dans”. Utan att tveka berättar Gisela att den första dagen var den tyngsta, när de i isande kyla tog sig över Pyrenéerna – samtidigt som de gladdes över att de packat med tunna dunjackor. Idag när hon ser tillbaka på etappen kan hon knappt själv tro att de klarade av de tre milen, på tio timmar, i de rådande väderförhållandena. Hon tänker även tillbaka till Den Romerska Vägen och minns att den var spikrak, ändlös och brännhet samt att deras vatten tog slut och att hon i den stunden oupphörligen hade sina tankar på sin son.
Trots ömma fötter och en del skador klarade de undantagslöst sina mål för dagen, utan gnäll eller konflikter och Gisela förklarar att hon trots att de var två fick mycket tid för sig själv under dagarna: ”Jag beundrade naturen. Funderade över historien, mina egna val i livet – som ju fört mig dit jag är idag. Jag gjorde upp med mig själv och bestämde mig för att försöka bli av med mentalt skräp och framför allt, jag bestämde mig för att höja min livskvalitet”.

Övernattning på hotell
Tillskillnad från många andra, valde väninnorna att sova på hotell, ofta på enkla men fräscha och bekväma. Men en del nätter övernattade de på superlyxiga och speciellt nämner hon Hotel Via de la Plata i Astorga, dit hon kan tänka sig att resa bara för hotellet och byn.
Naturligtvis övernattade de på hotell även när de nådde sitt mål, Santiago de Compostela, efter 32 dagars vandring. Där tog de in på femstjärnigt precis bredvid katedralen och skålade i gin & tonics. Men upplevelsen av att ha nått sitt mål var för Gisela dock kluven – å ena sidan var hon på strålande humör och firade att de klarat det, å andra sidan hade de 32 dagarna försvunnit så fort, de hade slutfört sin resa och skulle snart hem.

Giselas ord så här i efterhand: ”Jag har fått minnen för livet; katedralerna, alla magnifika intryck, måltiderna, gratinerade apelsiner, viner – så goda att vi jublade! Jag minns Coca-Cola ibland som livgivande elixir då en automat med kylda drycker uppenbarade sig i obygden, de mardrömslika invandringarna till Logrogno och Burgos, skogarna av eukalyptusträd, allt det vackra, alla dofter, människorna vi träffade m.m. Men det bästa med Caminon – friheten, den är enastående och jag ska vandra den igen 2015!”

Upplevelse, stillhet och uthållighet – Eva Lindblom och Peter Broberg
Eva Lindblom har gått Camino de Santiago två gånger. Den första gången, då de var tre vänner som vandrade en del av sträckan, totalt 10 dagar från Roncesvalles till Burgos, var väldigt olik den andra, när hon tillsammans med sin livskamrat, Peter Broberg, under 30 dagar, med början i maj, vandrade hela sträckan Camino Francés, från Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike, förbi Santiago till Finisterre och Muxía.
För Eva och Peter gav vandringen både stillhet och uthållighet. ”Vi tog dagarna som de kom. För Peter och mig var det en upplevelse i sig, en inre själslig upplevelse, en fysisk, kulinarisk, social, naturskön, mentalt stärkande och historisk resa, samt en upplevelse att vandra tillsammans och även en upplevelse i möten med andra. Vi tog ett steg i taget, vilket var frigörande. Vi hade inte allting utstakat i förväg och det var verkligen en lyx att inte ha några måsten. Då säsongen var ganska regnig styrde vädret en hel del, men det var bara att gå”, berättar Eva som också förklarar att Camino de Santiago är ett fantastiskt sätt att uppleva Spanien på, samt att träffa människor, höra livshistorier och -öden.

Eva och Peter hade som sagt inte planerat dagsetapperna i detalj och med sig i packningen hade de inte heller mycket, ett par byxor, underkläder och ombyte, kort- och långärmat och så tvättade de längst vägen. I förberedelseväg på hemmaplan hade de sett till att gå in sina vandringskängor ordentligt. Om den sparsamma packning berättar Eva att det faktiskt var väldigt skönt att inse att de inte behöver så mycket, som de vanligtvis har i vardagslivet. Istället var det en lyx att varje morgon under vandringen vakna upp och inte veta vart man ska utan bara gå.

I sin egen takt
Under vandringen blev de snart medvetna om att många andra vandrare strävade efter att komma först fram till härbärgena som finns utmed Caminon, liksom att många av samma anledning vaknade och steg upp långt innan dagen grydde för att komma iväg. Detta var dock ingenting som Eva och Peter anammade. Istället var de ofta sist ut på morgonen, efter Evas yogastund. Någonting som de båda värdera högt var att gå när solen gått upp, för att inte bara vandra utan för att även se och uppleva. Dessutom tog de ofta en längre lunchpaus, den tiden på dagen då många andra pilgrimer avslutar dagens vandring, och fortsatte istället ofta till kl. 5-6 på eftermiddagen.

Stärkt relationen
”Som par har det stärkt oss, samtidigt som det är en personlig upplevelse”, förklarar Eva och fortsätter: ”Egentligen bör man nog gå själv, men det var fantastiskt att gå tillsammans och kunna vara tysta tillsammans – en upplevelse som delades tillsammans som inte är så vanlig i vardagen”. Eva berättar även att Peter, ofta när de avslutat dagens etapp, gav sig iväg och kom tillbaka till Eva med en liten överraskning, t ex bokade han en gång tid för en massage till henne. Hon berättar även att hon, när Peter fyllde år, passade på att överraska honom med att ha förbokat ett hotell och sedan väcka honom med sång på morgonen. ”Vi gjorde hela tiden saker för varandra” berättar hon. Men de hade inte bara varandra. Eva berättar om hur väl bemötta de blev under sin vandring av lokalbefolkningen på alla orter de passerade samt att de hade många trevliga stunder med andra pilgrimer, många som de träffade flera gånger under sin vandring.

Santiago och förbi
När de kom fram till Santiago de Compostela var de med till den traditionella ceremonin i katedralen, ett verkligen starkt minne uttrycker Peter det som då de hade turen att vara med om att det stora rökelsekaret svingades. Efteråt, när det äntligen fanns tid för ordentlig avslappning låg Eva i sängen på hotellet där de bodde i två hela dagar då hon kände att hennes kropp inte orkade mer (Eva har sedan tidigare en fotskada och har genomgått sex ryggoperationer), även Peter vilade.
Efter vila gav de sig sedan av till sitt slutmål, Fisterra och Muxía (platsen som romarna kallade för världens ände, där aposteln Jakobs kropp sägs ha spolats i land, täckt av pilgrimsmusslor, helt utan skador efter att stenbåten han färdades i förlist – som man idag kan se delar av på land). Framme i Fisterra såg de flera små eldar där pilgrimer traditionsenligt bränt sina skor och ibland kläder och i Muxía fick de varsitt ”riktigt” Compostela utfärdad av borgmästaren. Så avslutade de sin resa med att se solen gå ned i havet vid Eremita de Nuestra Señora de la Barca, vid ”världens ände”.

Av Andreas Müller & Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco