El Caminito del Rey från ovan – en spektakulär vandring

Landskapet på den västra sidan av El Caminito del Rey är otroligt vackert och det är fascinerande att stå och titta ner på alla människor på caminiton uppe från höjderna där gamarna flyger runt. Vår vandring i dag är 9 km lång fram och tillbaka och omfattar 450 höjdmeter, och det finns två sätt att gå: det enkla och det svåra. Självklart är valet ditt. Oavsett var får denna vandring 7 stjärnor av 5 möjliga, för att den är så vacker och för att den är en vertikal rysning.

Så följ nu med och upplev den spanska naturen när den är som mest magnifik.

Vandringsleden heter ”Las Buitreras” (platsen där man fångar gamar) och vi ser också riktigt många gamar flyga högt över våra huvuden. Detta är majestätiska fåglar med enorma vingspann, och jag antar att de tillhör arten El buitre leonado (gåsgam). Dessa stora fåglar är bruna med ett vitt huvud och de är verkligen fina att se.

För att komma till denna vandring kör man mot Ardales och när man passerar byn ser man snart en skylt på höger sida på vilken det står: Caminito del Rey, acesso norte. Vår vandring börjar på samma plats som Caminito del Rey, så man parkerar bara som om man ska gå caminiton. Vi parkerar på P2, som är parkeringen närmast vandringsleden. Parkeringsavgiften är 2 euro.

Vi fattar nu tag i våra vandringsstavar, som är absolut oumbärliga på de branta stigarna vi nu ska gå, och så tar vi även med oss matsäck och mycket vatten. När vi senare återvänder har vi varit ute och vandrat i 6 timmar inklusive pauser, så se till att ta med rikligt med vatten och matsäck. Det är också en bra idé att ta med sig lättare ytterkläder, för på högre höjd kan det nämligen vara kallt.

Vi börjar med att gå till den tunnel som alla som ska gå caminiton måste gå igenom, och det ska vi också. Tunneln är väl upplyst men den är lite lång, så den är inte optimal för personer som tenderar att lida av klaustrofobi. I slutet av tunneln svänger vi till höger som alla andra, men efter några hundra meter finns det en bred stig som leder uppåt till höger, och det är den vi ska ta. Vi går nu sakta men säkert uppåt och kommer således längre och längre bort från stigen där nere. Ju högre upp vi kommer desto mer imponerande blir landskapet som öppnar upp sig framför oss. Det påminner lite om landskapet i El Torcal, men utan de spännande klippformationerna. Känslan är som om landskapet börjar omfamna en, ja, man känner sig alltmer uppslukad och som en del av naturen.

Framför oss tornar en klippformation upp sig, och den sträcker sig högt över landskapet. Från vår nuvarande vinkel ser den ut som ett får som ligger och blundar. Vi kallar klipp-fåret för Lola. I verkligheten kallas Lola för Pico del Convento (Klosterklippan) men då det ju är långt till ett kloster härifrån, tycker vi att namnet är vilseledande.

Snart kommer vi fram till en liten platå och härifrån fortsätter vår stig till höger och nu blir det smalt. Men innan vi fortsätter ska vi gå rakt fram cirka 100 meter för att komma till en utsiktsplats, därifrån vi har en superfin vy ner över caminiton. Härifrån kan vi kan se både järnvägen, floden, själva stigen och även bron som går över ravinen. En stor gam flyger förbi i närheten och den kontrollerar säker om det finns någon chans till en måltid.

Här uppifrån beundrar vi det 7-stjärniga landskapet och vi gläds över att vi har gett oss ut på denna oförglömliga utflykt. Vi går tillbaka till platån och fortsätter längs den smala stigen som leder mot ett pass högre upp. Nu har Lola försvunnit och i stället förvandlats till en utomjording, och med lite fantasi liknar det Darth Vader. Men vi låter oss inte skrämmas och snart har även han försvunnit, eftersom bergets utseende ständigt förändras beroende på vinkeln.

Lite längre fram har berget en stor öppen grotta och till vår fasa ser vi en person som kryper runt uppe i grottan, och det är brant ner. Men vi ser också att han kommer i säkerhet, men vi ryser lite över hans våghalsiga sätt.

När vi kommer upp till passet ser vi ett helt nytt landskap, och detta beundrar vi nu, för det är väldigt vackert. Efter en kort rak stig når vi fram till en rampliknande formation på vänster sida, och på båda sidor av rampen är sluttningarna branta. Rampen är bred, så vi är inte oroliga, men den är lite småbrant och vi ska ju uppåt. Stigen för oss upp till toppen av Pico de Almorchón, som ligger 663 m ö.h. Vi går i lugn och ro, och när vi vänder oss ser vi att vi nu har en fin utsikt över de många embalses (vattenreservoarer) som förser Málaga stad med färskvatten.

I slutet av vägen står vi på Pico de Almorchón och vi beundrar den vackraste utsikten vi kan tänka oss. Vi tittar ner mot El Chorro, där caminiton slutar, och med lite god vilja kan vi skymta den gamla mjölfabriken, som nu är Hotel La Garganta, där jag har ätit flera gånger samt till och med övernattat. Efter denna fantastiska stund fortsätter vi längs stigen till höger och njuter nu av en lång sträcka som går rakt fram. Vi går upp på en bergskam med branta sluttningar på båda sidor, men åsen är bred och vi hittar snart en stor platt sten där det passar bra att äta vår matsäck. Medan jag mumsar tänker jag på nedstigningen och jag ryser, för när man har gått 450 höjdmeter uppåt måste man också gå 450 höjdmeter neråt, och min erfarenhet av att gå nedför är inte den bästa. Nedstigningar är ofta mycket branta eller fulla med massa stenar som gör att man lätt tappar fotfästet. Och även om man går med stavar kan det vara en utmaning att gå nedför utan att halka, trampa snett eller ramla.

Men, vi fortsätter efter vår lilla lunchrast och efter bara cirka 100 meter börjar nedstigningen. Till en början med är stigen så brant att vi funderar på om det skulle vara enklare att gå vid sidan om stigen, men det är det inte. Vi tänker att det nog blir lite enklare längre fram, men det blir det inte. Snart kommer vi ut på en mycket stor klippa, som med en myriad av olika former utgör vår stig ner. Eller snarare: det finns ingen stig, men en myriad av stenvarden visar vägen. När det ser ut som om det är väldigt brant har jag till vana att sätta mig ner och hasa mig ner på rumpan, för på så sätt kan man inte ramla, bara slita ut byxorna. Vi försöker sicksacka ner över den stora klippan men det är inte alltid lätt att få fotfäste, så det är svettigt, och vi får lov att hjälpa varandra med utsträckta händer. Som tur är, är mina två följeslagare är 10 år yngre än mig, så det är mest de som hjälper mig att komma ner. Efter en lång och tuff kamp lyckas vi, alla tre, att komma ner helskinnade, men denna nedstigning har nog varit den näst värsta som jag varit med om i mitt liv. Den värsta pratar vi inte om.

Vi har gått vandringen ”Las Buitreras” som Bent hittade på Wikiloc och den kan ses och laddas ner här: https://www.wikiloc.com/hiking-trails/circular-mirador-de-las-buitreras-pico-convento-sierra-de-almorchon-ardales-malaga-04-02-2023-125057697

Vi gick alltså den svåra stigen, så för dem som håller sitt liv kärt, ät lunch uppe på den stora stenen men gå sedan tillbaka ner längs samma stig som ni kom upp. Den stigen är lättare och inte så brant. Den leder genom den vackraste delen av landskapet och är mycket bättre för nerverna än stigen nedför den stora klippan. Men vad man väljer är upp till var och en, så välj det som passar dig.

Så här till slut ska jag bara säga att denna vandring är en av de vackraste som jag har gått här i Spanien. Så ge dig ut och gå den nu!