Efter 40 år är det dags att resa hem

Efter 40 år är det dags att resa hem

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

”Fortsätt att arbeta volontärt. Man måste inte alltid få betalt. Det ger enormt mycket att hjälpa andra. Samt kom ihåg att ta hand om varandra”, Agneta Bengtssons hälsning till En Suecos läsare.

Det var ett 40-tal personer som efter gudstjänsten den 14 april träffades på Svenska kyrkans terrass där det i solen serverades kaffe och jordgubbstårta. Här samtalades det gamla minnen och hölls tacktal, men trots leenden och skratt var stämningen lite vemodig. Det är många som kommer att sakna henne nu när hon efter 40 på Costa del Sol styr stegen till Sverige.
Agneta Bengtsson, född 1935, är en av de tidiga svenskarna på Costa del Sol. Det var den 16 februari 1973 som hon och hennes make samt parets tre barn (då 5, 7 och 11 år gamla) anlände Málaga och kuststäderna – som inte var mer än små, avskilda byar. Att valet föll på Costa del Sol berodde på makens hälsa och att de slog sig ned i Campo Mijas gjordes med hänsyn till barnen – som i Fuengirola hade Svenska skolan (där alla tre gick fram till gymnasiet då de, ett efter ett, flyttade tillbaka till Sverige).
För Agneta var flytten ett nytt och äventyrligt kapitel i livet. I Sverige hade hon varit hemmafru, trots veterinärutbildning och god sekreterarutbildning. Hon hade nämligen diagnostiserats med epilepsi och på den tiden var sjukdomen grund nog för att nekas arbete. Epilepsin friskskrevs hon från när hon var 29 år men när familjen flyttade till Spanien behövdes hon hemma mer än någonsin. Visserligen var maken förtidspensionerad på grund av astma och grav sockersjuka, men på grund av sockersjukan hade han inte lov att köra bil i Spanien, så Agneta hade ett tungt lass att dra. Förutom att ta hand om hemmet blev det en hel del körande med barnen till och från skola och vänner samt andra ärenden som en familj på fem har.

Campo Mijas ansågs på den tiden ligga ganska långt utanför stan, vilket förutom mycket körande också hade andra effekter – bl.a. hade de inte telefon. Behövde Agneta ringa fick hon besöka telefonservicekontoret i Fuengirola, vilket innebar en mycket annorlunda vardag från dagens mobiltelefonsamhälle – ibland kom inte barnen hem och Agneta kunde bara gissa varför. Men Agneta var aldrig orolig, sammanhållningen bland kustborna var bra, alla kände alla och orsaken var ofta självklar – kanske hade det börjat regna och vägarna blivit alldeles för leriga för att köra bil eller cykla på, så barnen sov helt enkelt över hos vänner.
Inte många år efter flytten blev Agneta änka, närmare bestämt 1977. Livet i Spanien under dessa år var hårt och vardagen levdes i ett utpräglat machosamhälle och ingen ville lyssna på en ensamstående trebarnsmamma. För att göra livet lättare och minska sin arbetsbörda flyttade Agneta närmare Fuengirola, till det på den tiden lite avsides området Pueblo Lopez, strax utanför centrum (där har hon bott fram tills för tre år sedan, då hon flyttade mycket nära Svenska kyrkan). Det var nu Agneta lärde sig att slåss för sig och fick tjockt skinn på näsan, och sakta började hon bygga upp det som vi alla känner henne för – kvinnan som alltid funnits där och hjälp alla som behöver det.

Hon började sköta sitt liv med barnen helt själv, lärde sig språket, systemet, koderna, hjälpte andra och byggde upp ett kontaktnät – som under åren växt sig allt större. Hon tolkade hos polis, på sjukhus och andra institutioner. Hjälpte till med pappersarbete och vid olika förhandlingar. Hon var blev aktiv inom Svenska kyrkan och det som blev Kontaktkedjan, samt bedrev ett stort arbete för att hjälpa och stötta Fuensocial. Och mycket mer.
Och det är så vi känner henne, Agneta Bengtsson – kvinnan som för många av oss osjälviskt alltid funnits till hjälp.
Men nu är det allstå dags för Agneta att flytta till Sverige. Jag frågar henne vad som är hem och får svaret: ”Det här är hem, och Sverige är hem. Jag saknar min familj och mina sju barnbarn, samt vänner. Jag vill inte flytta tillbaka och vara för gammal, utan vill kunna njuta av Sverige också. Men Spanien bär jag alltid med mig i mitt hjärta och jag kommer tillbaka på semester nästa vinter”.

Av Sara Laine

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco